Många nationalekonomiska modeller beskriver arbetskraften som bestående av endast två olika typer av arbetare: hög- och lågutbildade. Kritiker har menat att detta är att gå för långt i att förenkla verkligheten, men nu får modellerna ökat stöd i ny forskning som visar att arbetskraften blir alltmer polariserad mellan dem som har högre utbildning och dem som inte har det.
Det är MIT-ekonomen David Autor och BU-doktoranden David Dorn som studerat den amerikanska arbetsmarknaden sedan 1980. Deras underliggande fråga är hur informations- och kommunikationsteknologin (IKT) påverkat arbetsmarknadens struktur. Forskarnas huvudresultat visas i diagrammet nedan som visar andelsökningar i arbetskraften för olika nivåer av utbildningsnivå (skill). Medan den röda linjen visar att framför allt högutbildade (högra änden) ökat i andel under 1980-talet visar den blå linjen att under 1990-talet ökade både hög- och låg-utbildades andelar kraftigt. Kort sagt: den amerikanska arbetsmarknaden har blivit alltmer polariserad.
Vad ligger då bakom denna polarisering? Enligt Autor och Dorn är IKT en viktig del av svaret. Högutbildade, som utför abstrakta, problemlösande uppgifter, har i takt med IKT-utvecklingen blivit mer eftertraktade. Men även lågutbildade som utför lokala tjänster har blivit mer eftertraktade, vilket förklaras dels av en ökad efterfrågan av dessa tjänster kommandes från de allt fler högutbildade och dels av det faktum att tjänsterna inte kan ersättas av vare sig datorer eller robotar. Autor och Dorn visar dessutom att de lågutbildade inte bara blivit fler utan även bättre betalda.
De stora förlorarna är medelavlönade, medelutbildade personer som utfört rutinmässiga jobb på kontor eller i produktionen. Dessa jobb har i allt högre grad ersatts av datorer och robotar. Exempel på sådana rutinsysslor är bokföring, sekreterare eller biografmaskinister. Autor och Dorn visar att dessa medelutbildade försvunnit till antingen pensionering, arbetslöshet eller in i den “lågutbildade” tjänstesektorn.
Är denna polarisering även framtiden för Sverige? Kommer också våra lönehandläggare och banktjänstemän tvingas ta enklare serviceyrken för att få en lön? Tiden lär utvisa, men med tanke på att amerikanska arbetsmarknadstrender brukar komma till Sverige, med viss tidsförskjutning, är åtminstone min gissning att så är fallet.
Ekonomistas 
Detta är inte framtiden i Sverige, det har hållit på i åtminstone ett par årtionden enligt mina erfarenheter (tjänsteman på stort företag 1971-2000). Så fort persondatorn blev ett fungerande redskap började sekreterar- och ekonomibiträdestjänster försvinna exempelvis. Tjäntemännen fick skriva sin brev och reseräkningar och boka resor och konferensrum själva. Intern post på papper ersattes av olika epostsystem. Allehanda planeringssystem för konstruktion, inköp. produktion och leveranser datoriserades vilket eliminerade en hel del enklare jobb också.
Genom att de där mellangrupperna till stora delar eliminerats har en viktig sak hänt: den gamla “långa vägen” har stängts. Tidigare kunde en energisk pojke eller flicka börja som kontorsbud eller i någon annan enkel tjänst, lära sig firman inifrån och avancera uppåt. En del var extra ambitiösa och gick kurser och vidareutbildade sig. Det gällde även sådana som började på verkstadssidan. Väldigt många kunde starta med enkla tjänstemannajobb under “guldåren” efter Andra världskriget. När organisationen har färre nivåer (och det våldsamt krympta vaktmästeriet dessutom kanske är utlagt på någon underleverantör) finns inte den inkörsvägen kvar längre. Och då blir det svårare att komma åt ungdomsarbetslöshet
Jag tror att det hela beror på hur man definierar mellanjobben. Om man helt enkelt menar på att det istället som förut då det fanns 3 typer av klasser på jobben nu i framtiden mer och mer kommer finnas 2 typer så undrar jag verkligen hur man kan se detta.
Jag har också svårt att tro att det blir möjligt då fler och fler utbildar sig och det gör att det blir väldigt svårt att få dom där toppjobben så det kommer helt naturligt utkristallisera sig i 3 “klasser” igen. Dom lågutbildade, dom som är utbildade men inte får toppjobben och dom högutbildade med toppjobb.
Men är det inte delvis en schimär att mellannivån ersattes av datorer. Istället hände något helt annat.
Min egen erfarenhet av utvecklingen, från datorns införande på 60-talet, då jag kom ut i arbetslivet, och fram till mitten av 90-talet, är att man förvisso sparkade en massa människor på mellannivå, men istället tvingades mängder av högutbildade, på de lite högre nivåerna, sitta och göra det jobb som andra tidigare gjorde, för att man på något konstigt sätt tycktes räkna med att datorerna gjorde jobbet alldeles utan att någon behövde sitta vid dem.
På 90-talet satte exempelvis forskare och redigerade sina böcker på datorn, sådant om man tidigare hade speciellt utbildat folk för på bokförlagen eller på universitetens kanslier. När jag började arbeta som ammanuens vid ett universitet, i slutet av 70-talet, så hade vi kanslister som skrev rent allting forskarna och doktoranderna skulle ha publicerat, på maskin. I mitten av 90-talet satt forskarna själva och filade med texterna och renskrev och redigerade. Det var ingen tidsbesparing, bara ineffektivisering. Kanslisterna kunde skriva på maskin (med alla fingrarna,) och därmed också effektivt på datorerna, forskarna satt där och fäpplade med några fingrar på tangenterna.
Sak samma gällde läkare, som förlorade sina sekreterare, istället skulle de själva sitta där och skriva med pekfingret på datorn, med resultatet av läkaren hann med färre patienter. På polisstationerna hände samma sak.
Min uppfattning är alltså att utvecklingen ledde till en otroligt ineffektiv användning av personalen in på 90-talet, och till att de högutbildade tvingades gör sådant de inte kunde och inte behärskade medan en massa människor som kunde blev arbetslösa.