Förväntningarna på G20-mötet har onekligen varit låga, inte minst vad gällde samordningen av de finanspolitiska åtgärderna. På en viktig punkt har man dock kommit överens: Det blir väsentligt mycket mer pengar till IMF. Detta är mycket glädjande eftersom flertalet länder inte har möjlighet att själva trovärdigt garantera sina finansiella system. Den enda institution som i praktiken kan göra något åt detta är IMF som dock hittills haft väldigt små reserver.
Eftersom investerarna söker trygga positioner har garantiprogrammen i USA och Europa haft stora negativa effekter på länder utan motsvarande program. Dessa har hamnat i samma situation som resten av Europa hamnade i när Irland i krisens inledningsskede garanterade alla lån. Utsikten att förlora kapital till Irland fick regeringarna i resten av Europa att snabbt utöka sina garantier. IMF kan nu göra motsvarande för utvecklingsländerna.
Som (en ovanligt nöjd) Dani Rodrik noterar är det även slut på den europeisk-amerikanska hegemonin över Världsbanken och IMF. Deras ledningar ska i framtiden tillsättas baserat på meriter och förfarandet ska vara öppet och transparent.
Uppdatering: Även Jeffrey Sachs anser att G20 lyckades över förväntan, liksom den svårflirtade Paul Krugman. Avinash Persaud håller med och lyfter förutom stödet till IMF fram att riktlinjerna för framtida regleringar av de finansiella marknaderna har rätt inriktning. Charles Wyplosz håller med om att stödet till IMF är en framgång men saknar mer samordning av de finanspolitiska åtgärderna och att man verkligen tar itu med bankernas problem. Framförallt det senare är avgörande, men frågan är om G20 är rätt instans för att hantera detta. Snarast ligger det på de nationella regeringarna.
Ekonomistas 
Läste någonstans att IMF (eller var det världsbanken?) har lika stor årlig omsättning som New yorks brandkår. Det är klart, organisationen har problem med att till stor del livnära sig på räntor, som det vid något tveksamt ögonblick var tänkt.
Ingen skugga över New York’s Bravest. De har 15 000 anställda och ska serva ett område med 8 miljoner invånare.
http://en.wikipedia.org/wiki/New_York_City_Fire_Department
För att ge lån har det väl varit brukligt att IMF har ställt krav på avreglering och fri marknad. Idag ställer ju dock många av IMFs egna medlemsländer, som USA, upp och stödjer det egna landets näringsliv med statliga pengar. Hur ska IMF nu förhålla sig till det?
öööh…
G-20 var ett totalt fiasko!
Men de gör allt för att dölja det…
Enligt min bedömning det finns de här fundamentala bristerna i ”uppgörelsen”
1- Det ”enorma räddningspaketet” är inte alls tillräcklig, inte ens om det skulle riktas endast mot USA. Jag menar att hushållet har förlorat ca 8 biljoner dollar av sina tillgångar i USA sedan krisen började. Det gör att folket känner si fattiga och inte konsumerar (naturligtvis är de fattigare än för två år sedan).
2- Därefter kommer faktumet att hushållets disponibla inkomst, utan krediter (belåning av huset, kredit kort, mm) kan täcka ca 60 % av den amerikanska konsumtionen, samtidigt som bankerna är ytterst restriktiva med sina konsumenter krediter, trots allt pengar och garantier som Fed ställer upp med. Och detta tack vare den enkla orsaken att de inte vet med säkerhet hur stora förluster andra banker kan göra framöver. De förlusterna man väntar på innefattar både kommersiella fastigheter, kredit kort krediter, CDS (som fortfarande inte är helt kända), Riskkapital bolag och Hedge Fonder, bl.a. Om man antar att konsumtionen borde minska med ca 40 % i USA det betyder att BNP kan falla med 13 biljoner x 0.7x 0.6 = 5, 5 bijoner, vilket är hela ”Det stora räddningspaketets” belopp plus lite till.
3- Det stora paketet innefattar pengarna som man har redan satsat på nationell nivå, alltså om jag fattar rätt är de amerikanska räddningspaketen redan inräknande, vilken skulle betyda att på ett slag ”försvinner” 2-3 biljoner från de 5 biljoner man sade sig satsa. På samma sätt skulle de nationella pengarna som har skjutits hittills räknas. Så hur mycket är ”verkliga nya medel” är inte alls så mycket. När man inser det kommer att bli en chock tror jag.
4- Till raset i köpkraften (se siffrorna här uppe) kan man lägga till de förluster som näringslivet har gjort och kommer att göra i fortsättning. De borde stå i samma storleksordning, alltså 8-10 biljoner i raset på sina tillgångar. Det gör att också investeringar kommer att fortsätta att vara låga.
5- Till det kommer att det stora offentliga underskottet som detta paket kommer och har redan inneburit kommer att:
a) Tömma marknaden på kapital och tvinga räntorna upp.
b) Försvaga dollar och de andra valutor som väljer att ”trycka sig ur krisen”, vilken för nuvarande är den mest sannolika utfallet när det gäller USA.
Båda effekterna kommer att innebära att inflationen med allt sannolikhet börja stiga lång innan recessionen avtar vilken betyder deflation!
Jag fortsätter i följande inlägg att förklara ytterliga ett antal andra faktorer som gör det omsusade räddningspaket helt verkningslös.
Den avgörande frågan är att G20 visat att man har den politiska förmågan att samarbeta.
Att länder med skilda politiska system och olika ekonomiska problem samfällt agerar för att gemensamt lösa de problem som den globala ekonomin står inför.
Detta är en stor framgång för internationellt samarbete och något som man som svensk boende i ett litet utrikeshandelsberoende land kan vara glad för.