Nationalekonomer dyker sällan upp i skönlitterära verk. För ett tag sedan damp dock en roman med flera nationalekonomer i persongalleriet ned i min brevlåda. Boken är skriven av Göran Albinsson Bruhner som är disputerad nationalekonom och som bland varit VD för SNS och jobbat på Svenska Dagbladet under många år. På 1950 och 1960-talet arbetade han på Institutet för Näringslivsforskning och man kan misstänka att det är därifrån han hämtat inspiration till det påhittade Institutet för Samhällsstudier (IFS) som bokens huvudpersoner jobbar på. IFS är ett idealiserat tvärvetenskapligt forskningsinstitut som samlar drivna medarbetare som vigt sina liv åt sanningssökandet. Det är visserligen en idealiserad bild av ett forskningsinstitut, men jag kan ändå sakna passionen hos IFS medarbetare. I dagens universitetsvärld tycks ofta fina publikationer komma i första hand och sanningen i andra hand (även om de två ofta sammanfaller).
Boken är en “deckare för dig som rynkar på näsan åt deckare”. Följaktligen begås brott som ska lösas vilket är det som driver handlingen framåt, men det känns ändå som något av en bisak. Fokus ligger i stället på att beskriva livet på IFS och dess färgstarka medarbetare. Huvudpersonen är en ung kvinna, Tuva, som börjar som forskningsassistent på IFS och direkt kastas in i händelsernas centrum. Genom karaktärerna på IFS får läsaren också ta del av en hel del analyser av olika aktuella samhällsfrågor. Till exempel bedriver en av karaktärerna en utredning om invandringens kostnader vilken diskuteras ganska ingående. I en passage i boken hamnar IFS medarbetare i en het diskussion om nationalekonomins styrkor och svagheter vilken inte är helt olik de diskussioner som tidvis förs i kommentarstråden på den här bloggen. Mot slutet av boken bjuds också på en tankeväckande analys av den svenska psykiatrivården.
Att knacka på helvetets portar är en välskriven och genomarbetad bok. Som samhällsvetenskaplig forskare känns det dessutom hemtamt att läsa om en bok i forskningsmiljö där de flesta av karaktärerna är forskare. I vissa delar går dock handlingen lite på tomgång och jag tror nog boken hade blivit mer läsvärd om författaren faktiskt försökt skriva en deckare för oss läsare som gillar deckare.
Göran Albinsson Bruhner är för övrigt inte den enda skrivande nationalekonomen. Den amerikanska nationalekonomen Russ Roberts har till exempel skrivit flera romaner om nationalekonomiska spörsmål. Ett annat exempel är den norska nationalekonomen Karine Nyborg som nyligen givit ut en novellsamling.
Ekonomistas 
Tack för tipset om Bruhner. Jag brukade läsa “På tvären” i SvD. Kommer ihåg när han klagade på att Vattenfestivalen behandlade även människokroppen som ett slutet (eller halvslutet) kretslopp. Det fanns öltält fast inga toaletter.
Jag vet inte om det var Bruhner som uppfann “cykelställsteoremet”, men jag lärde mig det av honom. Det säger att ju viktigare något är, ju mindre diskuteras det. Om det finns två punkter på dagordningen, företagets samgående med ett annat, en affär om 100 miljoner kronor, och var cykelstället ska placeras på gården, så diskuteras det första inte alls. Alla antar att någon annan tänkt igenom den första frågan, så ingen säger ett pip. Var cykelstället ska placeras kan dock diskuteras i timmar.
Vad tycker du om Russ Roberts böcker? Jag läser regelbundet hans Café Hayek och har funderat på att köpa dem.
Jag har för mig, men kan mycket väl ha fel, att den som förde cykelställsresonemanget var Parkinson himself. Men det är inte ett exempel på Parkinsons mest kända lag utan en av de andra, mindre kända. I övrigt kan jag meddela att Bo Södersten skrivit en i mitt tycke fin novellsamling. Johan Åkerman skrev ett versdrama, skickligt formulerat men kanske något väl uppstyltat.
> IFS är ett idealiserat tvärvetenskapligt forskningsinstitut som samlar drivna medarbetare
> som vigt sina liv åt sanningssökandet. Det är visserligen en idealiserad bild av ett
> forskningsinstitut, men jag kan ändå sakna passionen hos IFS medarbetare.
Vad menar du? Har inte de personer som porträtteras i boken någon passion? Eller har persornerna i boken en passion som du saknar bland verklighetens ekonomer?
visserligen ar syftningen grammatiskt tvetydig men i denna kontext rader det val knappast nagra tvivel om att robert menar att han hos verkligehetens forskninginstitut och universitet saknar den passion och det sanningssokande som bokens rollfigurer uppvisar.
Jag beklagar den otydliga syftningen, men Jakobs tolkning är vad jag avsåg. Min reaktion föranleddes dels av Görans bok, men också av att jag råkade läsa en ansökan jag själv skrev 2004 när jag läste mitt andra år på doktorandprogrammet:
“Jag har alltid sett mig själv som en sanningssökare, och det är denna grundläggande drivkraft som nu lett mig vidare till doktorandutbildningen och en framtida karriär som nationalekonomisk forskare i den akademiska världen. Att arbeta som akademisk forskare är troligen det enda arbete som skulle tillåta mig att helt ägna mig åt att försöka förstå det samhälle jag lever i, och samtidigt ge mig ständigt nya intellektuella utmaningar.”
Även om jag är väldigt förtjust i mitt nuvarande arbete kan jag inte undgå känslan av att något av passionen gått förlorad p.g.a. karriärhänsyn…
Hej Robert. Nu har jag, föranledd av denna bloggpost då den publicerades i slutet av februari, läst en tredjedel av boken och kände mig till slut tvungen att gå tillbaka för att se vad du skrivit och verkat ha tyckt. Jag börjar nämligen känna mig otålig. “Fortsätter det så här hela boken?” tänkte jag och avbröt läsningen i rädsla att slösa en efterlängtad ensamkväll med sherry och försummad romantid på fel sak.
Är den inte lite, eller nej väldigt mycket, pretentiös? Det är sida upp och sida ned med kvicka personers kvicka kommentarer och Tuvas beundrande av de äldre som hon med en till otrovärdighet gränsande snabbhet matchar trots sin ungdom. Jag instämmer i att den är välskriven, men till den grad att den känns utstuderad, som överarbetad. Och att passionen hos IFS-karaktärerna och stället som helhet väcker drömmar om ett sådant kafferum på institutioner där man själv huserar känner jag också – om jag bortser från att jag vet att dylika klimat tenderar att göra mig lam av prestationsångest. Speciellt om majoriteten heter särliga namn som Grupp och Diktera och Holkung och Fröjd och presenteras som “sociolog med betyg i kriminologi”, svenska “mästare i statistisk analys och en garant för att institutets rapporter inte redovisar några nonsenskorrelationer” eller inleder kaffepauskommentarer med “min Stanfordprofessor” på ens första jobbdag. Det senare är väl delvis en fråga om mitt eget inte vattentäta självförtroende, precis som att provokationerna jag känner när huvudpersoner i boken för ovanlighetens skull är drällande reaktionära handlar om att jag är en av de där som samma personer kallar konformt anslutna till den politiska korrektheten. Men det är lite stolpigt, på gränsen till långtråkigt.
Kort sagt, är den värd att läsa till sitt slut, eller ska jag byta till “Integritet i en digital värld”?
Någon stor litteratur är inte detta och det borde jag kanske varit tydligare med i recensionen. Jag upplevde att det var en smula långrandigt i mitten av boken, men att det blev något bättre mot slutet. Men du missar inte särskilt mycket om du lägger boken åt sidan.
Tyvärr har jag bara läst ett kapitel i “Integritet i en digital värld” och det kapitlet är förstås läsvärt även om det egentligen bara är en smula sunt förnuft. Andemeningen är ungefär densamma som i mitt blogginlägg om integritet: https://ekonomistas.se/2012/08/30/ar-integritetskyddet-for-starkt/.
Jag förstår. Tack för svar.