I en artikel i Ekonomisk Debatt 2006 presenterade Jesper Roine och jag tidsserier över de svenska toppinkomsternas andel av totalinkomsten i landet under perioden 1903-2004. Bland våra huvudresultat var att sedan 1980-talets början har toppinkomstandelarna ökat markant och den i särklas största ökningen har ägt rum i den yttersta toppen av fördelningen, i topprocenten (P99-100, dvs de ca 80.000 personerna med allra högst inkomster), medan resten av toppdecilens inkomster (P90-95 resp. P95-99) utvecklats i nivå med övriga befolkningens.
Men vad har hänt sedan 2004? Har utvecklingen brutits eller fortgått? SCB presenterade nyligen inkomstfördelningsstatistik t o m inkomståret 2006. Jag har jämkat samman SCBs nya siffror med Jespers och mina serier och skapat följande diagram:
Diagrammet visar att toppinkomsttagarna har fortsatt dra ifrån resten av befolkningen, men detta gäller enbart topprocenten och inte nedre delen av toppdecilen. Ökningstakten sedan 2001 är större än under 1980-talet och i nivå med det sena 1990-talet. Om det är främst kapitalavkastning eller höga löner (som i USA) som ligger bakom toppandelarnas ökning förtäljer dock inte SCBs statistik…
*** Uppdatering: På Aftonbladets debattsida ondgör sig Skattebetalarnas VD Robert Gidehag över att inkomstfördelningen är alltför sammanpressad. Han har onekligen flera poänger, även om han missar att Sverige också är ett land med förhållandevis hög inkomstmobilitet.
Ekonomistas 
Hur ska detta tolkas? Att 1 % av befolkningen har 10% av de totala inkomsterna, och 10 % av befolkningen 30 % av inkomsterna. Och att inkomstspridningen ökat sedan 80-talet då … Intressant att se nedgångarna i toppinkomster vid världskrigen och börskraschen 1929. Det säger något om inkomstklyftor? Ser fördelningen för förmögenhet ut på liknande sätt? (Man blir nyfiken).
Jante-lagens princip vibrerar i skribentens kropp, länge leve avundens filosofi!
Intressant blogg ni har! Hit ska jag komma ofta.
Peter: Man ser vad man vill. Själv läser jag Daniels inlägg som en helt neutral redovisning av sakernas tillstånd och ser inte ett spår av jantelag i det. Eller menar du att jante vibrerar i alla som studerar frågor som rör inkomstfördelning?
Är det deklarerade inkomster är ju siffrorna helt ointressanta.
plupp och pia: Kul att ni tycker ämnet är intressant! För vidare läsning om förmögenhetskoncentrationens utveckling kan jag rekommendera min och Jespers studie som kan läsas här.
Peter: Jag tycker att det är bra om man kan beskriva fakta såsom de ser ut, oavsett om man tycker om dem eller inte. Det är dessutom inte helt lätt att tolka serierna normativt eftersom vi ju faktiskt inte vet vilken sorts ekonomisk dynamik som ligger bakom dem. Jag menar, om ökningen i inkomsttoppen huvudsakligen drivs av nya aktörer som kämpat sig upp i lönehierarkin eller om det är kapitalägare som fått ökade kapitalinkomster påverkar ju hur vi tolkar och tycker om på den ökade inkomstojämlikheten.
Jesus Amalia: Inkomstuppgifterna bygger på kontrolluppgifter och liknande från arbetsgivarna inrapporterade inkomstunderlag tillbaka till 1947 då vi började källbeskatta. Dessförinnan baseras data på självdeklarationer. Det finns många sätt att försöka dubbelkolla uppgifternas kvalitet när det gäller t ex svartarbete, naturainkomster och kapitalflykt (läs våra studier för vidare detaljer) och vi kommer fram till att de fördelningsmått vi använder är förhållandevis robusta, dvs ger en hyfsat korrekt bild av det verkliga förhållandet.
I så fall är jag lite tryggare.
Självklart ligger det inte någon normativ antydan i inlägget. Absolut inte. 😉
Peter – Jag håller med Jonas här: Man läser det man vill läsa. Jag ser också Daniels inlägg som ett lakoniskt konstaterande av empirisk data, inget annat.
Ett annat argument för svårigheten att tolka graferna normativt är att de såklart inte tar hänsyn till mobiliteten i inkomstfördelningen; är “de rika” samma personer/dynastier år 2000 som 1950? Svaret på den frågan är oerhört viktig från ett normativt perspektiv.
Hur skulle den annars uppstått…?