Kostnaden för amerikanska investerare att försöka prestera bättre än aktieindex har nu uppskattats till ca 100 miljarder dollar årligen (länk via Marginal Revolution). En stor del av denna kostnad är de avgifter som folk betalar för sina aktivt förvaltade aktiefonder i stället för att välja billiga indexfonder. Det vore intressant om någon räknade ut motsvarande siffra för Sverige.
Om det lönar sig? Inte en chans. Med så många människor som analyserar all tänkbar informationen är det svårt för någon att systematiskt slå marknaden under en längre period.
Ekonomistas 
Visst skulle det vara intressant att se motsvarande beräkningar för Sverige. Ett steg i den riktningen är Harry Flams artikel i Ekonomisk Debatt förra året. Han tittar bara på AP-fonderna och kommer fram till att vi skulle spara 1,6 miljarder kronor per år om alla AP-fonderna slogs samman och dessutom övergick till en passiv förvaltning.
Jag är ändå lite skeptiskt till resonemanget. En passiv placeringsstrategi är ju bara motiverad om marknaderna är effektiva. Men marknaderna blir knappast effektiva om alla (eller de stora institutionella placerarna) är passiva. Det krävs alltså en kritisk massa av aktiva placerare. Rimligen bör dessa i genomsnitt få en avkastning före förvaltningskostnader som är högre än avkastningen för de passiva förvaltarna. Om detta inte är fallet (vilket jag tror det finns en del stöd för – se t ex Flams artikel) bör graden av aktivism kanske sänkas, men att bli helt passiv verkar omotiverat.
Flera, men långt ifrån alla marknadsanomalier som finansiella ekonomer upptäckt i sin forskning försvinner efter de blivit kända för marknaden (läs om detta i Bill Schwerts Handbook-kapitel). Om inte ens den amerikanska finansmarkanden är perfekt effektiv (men ändock kanske “svagt” effektiv enligt Famas klassificering) torde den svenska diton vara än mer ineffektiv. Det borde m a o finnas utrymme för mer aktiva beteendefinansiella strategier hos svenska förvaltare.
Aktiva strategier torde vara lönsamma om ingen annan ägnar sig åt dem, men olönsamma om alla ägnar sig åt dem. Att ta fram jämvikten är bortom min förmåga men jag antar att finansfolk funderat kring detta.
De stora offentliga fonder vi har i Sverige kan antagligen inte ha en helt passiv strategi eftersom de själv är kursdrivande. Däremot måste nog rådet för en investerare på marginalen vara att satsa på indexfonder.
Bevisbördan måste ligga hos dem som tar ut avgifter för aktiv förvaltning – finns det belägg för att någon slår index på 5-10 års sikt, ens i Sverige?
Uppgiften om kostnaderna för de amerikanska investerarna är mycket intressant, men å andra sidan inte helt oväntad. Många resultat pekar i samma riktning. I botten finns vad man kanske kan kalla ett kunskapssociologiskt problem. Här finns viss kunskap, nämligen den om effektiva marknader, men det är en kunskap som folk inte VILL ha. De kanske inser innerst inne att det måste vara på det viset, men de stöter det från sig. Det är mycket skönare att leva i en värld av illusioner. Kanske något för neouroeconomics att ta sig an.
Många marknadsanomalier finns fortfarande kvar pga att de är svåra att exploatera, tex är en tänkbar förklaring till faktumet att småföretag över tiden levererar abnormal avkastning att deras aktier ofta är Olikvida.
För den intresserade visar Cornell & Roll (1981) hur både aktiva och passiva investerare kan existera i jämvikt under förutsättningarna all handel är antonym och att den förväntade avkastningen för de bägge typerna av investerare är lika.
Att välja aktivt förvaltade fonder är väl främst ett alternativ när man investerar på marknader som fungerar relativt dåligt. Exempel på detta kan vara “emerging markets” och, som PO påpekar, småbolagsfonder.
Lars: Kul att du är så aktiv här på bloggen. Jag vill passa på att hälsa från min hustru Karin Bergvall, vars (mindre lyckade) uppsats om tilläxten i Argentina jämfört med Australien du handledde en gång i tiden.