De direkta skatternas omfördelande effekt är en viktig del av skattesystemets progressivitet. En ny studie från det europeiska forskningsprojektet EUROMOD, vars främsta syfte är att skapa jämförbara analyser av skatte- och bidragssystemen i Europas länder, visar att de svenska inkomst, fastighets- och förmögenhetsskatternas och även vissa socialförsäkringsavgifters progressivitet har sjunkit förhållandevis mycket i jämförelse med andra EU-länder sedan 1990-talet. Förklaringarna är flera, men sannolikt spelar både ökade kapitalinkomster och minskad kapitalbeskattning en viktig roll. Men analysen är samtidigt partiell då den missar flera väsentliga delar av den totala omfördelningen i välfärdsstaten.
Det är två ledande forskare på skatte- och bidragssystem, Gerlinde Verbist och Francesco Figari, som har jämfört progressiviteten i inkomst- och förmögenhetsskatterna i EU:s femton rikaste länder 1998 och 2008. Deras analys bygger på mikrosimuleringsmodellen EUROMOD som innehåller samtliga länders regelsystem för skatter och transfereringar och även verkliga inkomst- och skatteutfall.
Figuren nedan visar ett av studiens viktigaste resultat: utvecklingen av hur mycket omfördelning som de direkta skatterna ger upphov till. Omfördelningen mäts här som skillnaden i respektive lands inkomstspridning (mätt som Ginikoefficienten) före och efter skatt. Alla skatter inkluderas dock inte, utan fokus ligger på inkomstskatter, fastighets- och förmögenhetsskatter, och vissa socialförsäkringsavgifter (se vidare nedan). Vad bilden (och studiens tabell 3, sid. 14) visar är att Sverige 1998 var ett av de länder med störst omfördelning via skatterna: Gini minskade med sex procentenheter motsvarande en minskning av inkomstskillnaderna före skatt på en dryg femtedel. År 2008 innebar skatterna att Gini sjönk med drygt tre procentenheter, motsvarande en dryg tiondel av Gini före skatt. Med andra ord sjönk skatternas omfördelande effekt, alltså deras progressivitet, med nästan hälften.
Även det andra vanliga måttet på progressivitet, det s k Kakwanimåttet som mäter oproportionalitet i skattebörda över inkomstfördelningen, nästan halverades under perioden och även i det måttet har Sverige en mycket låg, faktiskt allra lägst, progressivitet av dessa femton EU-länder.
Vad kan då förklara den sjunkande svenska skatteprogressiviteten under dessa tio år? Rapportförfattarna ger inga svar på den frågan tyvärr, så vi kan enbart spekulera. Men en huvudkandidat torde vara kapitalinkomsternas trendmässiga ökning i betydelse för svenska höginkomsttagare (vilket Ekonomistas diskuterat här) i kombination med att höga kapitalinkomster i Sverige beskattas med 30 procent medan höga arbetsinkomster beskattas med 56 procent på marginalen (exklusive arbetsgivaravgifter). En annan huvudkandidat är troligtvis den avskaffade förmögenhetsskatten och slopade statliga fastighetsskatten på småhus.
Men analysen är inte komplett. Väsentliga delar av den svenska omfördelningspolitiken beaktas inte, och det finns även andra problem.
1. Bidrag finns inte med, vare sig beskattade (arbetslöshets- och sjukförsäkringar, pensioner) eller obeskattade (bostadsbidrag, barnbidrag, försörjningsstöd). Detta är givetvis en betydande aspekt att ta hänsyn till när man ska dra slutsatser från studien.
2. Omfördelande offentliga välfärdstjänster, t ex subventionerad barnomsorg eller sjukvård, beaktas inte. Som allt fler studier visat (se bl a här och i denna rapport, sid. 29-30).
3. Konsumtionsskatter ingår inte. Ungefär en fjärdedel av alla skatteintäkter kommer från konsumtionsskatter, framför allt momsen. Fördelningsmässigt torde detta vara en i allt väsentligt regressiv skatt, dvs att konsumtionsskattens andel av inkomsten är högre för låginkomsttagare än höginkomsttagare.
4. Varför ingår inte alla rent fiskala arbetsgivaravgifter i EUROMOD? I studiens tabell 1 sid 11 anges att den högsta marginalskatten i de svenska socialförsäkringarna är sju procent. Det anges inte exakt källa, men man kan misstänka att detta handlar om den allmänna pensionsavgiften. Men om så är fallet missar man ju de delar av arbetsgivaravgiften som är rena skatter, t ex allmänna löneavgiften, som var 7,42 procent 2008 (se denna Exceltabell med samtliga arbetsgivaravgifter i Sverige sedan 1960). Och över 7,5 basbelopp är ju dessutom hela arbetsgivaravgiften ren skatt eftersom inga marginella förmåner utgår på de inkomstnivåerna samtidigt som hela avgiften måste betalas. (För en analys av dessa avgifters effekt på progressiviteten, se denna uppsats eller SNS Konjunkturrådsrapport 2013, kap 1).
Ekonomistas 
Varför är momsen förmodligen regressiv? Är inte momsen lägre på konsumtion som typiskt utgör en större del av låginkomsttagarens konsumtion än höginkomsttagarens dito (mat, kollektivtrafik)?
Tänker jag fel här? Förmodar vi att höginkomsttagarna köper mycket tidningar, böcker och handlar utomlands? Eller missar jag någon väsentlig faktor?
Kristian, jag sa “förmodligen” eftersom jag inte riktigt vet vad som gäller, så här blir det bara spekulationer. Det är sant att matmomsen är lägre sedan 1990-talet och att mat utgör en större andel av låginkomsttagarnas utgifter. Men frågan är om ändå inte denna effekt överskuggas av att de momsutgifterna som andel av inkomsten är högre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare. Jag skulle gissa det, åtminstone ju närmare ändarna av fördelningen man kommer. Men även om momsen skulle vara helt proportionerlig så skulle den minska progressiviteten.
Om du åker utomlands betalar du inte moms, vilket förmodligen har en regressiv effekt. På samma sätt betalar du inte heller moms på investeringar du gör. Dvs, en rik person som lägger sina pengar på en allt större hög (bildligt talat alltså) kommer inte att betala någon moms, vilket också bidrar till regressiviteten (förmodligen en viktig faktor för riktigt rika). Med införandet av den lägre restaurangmomsen har sannolikt den del av momsen som är i någon utsträckning är proggressiv minskat ytterligare. Sedan finns förstås en hel del konsumtion som är momsfritt, t.ex. boende (kan iofs vara momsbelagt, lite upp till fastighetsägaren om denne vill betala moms eller inte) och privat sjukvård. Exakt hur det slår vet jag inte, men jag har också hört att mervärdesskatt generellt tenderar att vara regressiv.
Daniel: Detta måste ju ha forskats på? Jag har googlat utan att finna. Spontant känns det som momsen förmodligen är hyggligt progressiv inledningsvis i inkomstskalan men att den förmodligen blir alltmer regressiv när man kommer till de allra högsta inkomsterna.
För nog måste den lägre mat- och kollektivtrafikmomsen vara tämligen progressiv om man jämför, säg, decil 2 med decil 5 i inkomsterna? Medelinkomsttagarna torde ju lägga en större del av sin inkomst på varor med 25%-ig moms?
Märkligt att det verkar vara svårt att finna forskning på området? Det handlar ju om stora skatteintäkter så momsens eventuella progressivitet är ju högst relevant för utvärderingen.
Fredrik: Konsumtion i utlandet tog jag ju upp i mitt första inlägg så det var lite onödigt att ta igen. Restaurangmomsens sänkning har förvisso förmodligen en regressiv effekt (om denna nu blir kvar).
“Daniel: Detta måste ju ha forskats på? Jag har googlat utan att finna. Spontant känns det som momsen förmodligen är hyggligt progressiv inledningsvis i inkomstskalan men att den förmodligen blir alltmer regressiv när man kommer till de allra högsta inkomsterna.”
Prova att googla VAT (value added tax) och regressive. Det finns ganska många länkar, en del som går direkt till forskningsrapporter. Jag skulle snarare säga att den blir regressiv så fort du introducerar inkomstgrupper som har ett substantiellt sparande (vilket som sagt inte beskattas då det inte är konsumtion).
“För nog måste den lägre mat- och kollektivtrafikmomsen vara tämligen progressiv om man jämför, säg, decil 2 med decil 5 i inkomsterna? Medelinkomsttagarna torde ju lägga en större del av sin inkomst på varor med 25%-ig moms?”
Kollektivtrafik, ja, det tror jag också. Mat tycker jag inte alls är lika säkert. Skillnaden i pris mellan den billigaste maten och den dyraste maten (t.ex. en sjurättersmiddag på en tre-stjärnig krog) är mycket stor. Därmed är det inte alls säkert att någon med lägre inkomst lägger en större procentuell andel av sin inkomst på mat. Se t.ex. följande artikel som ett exempel på utvecklingen: http://www.gp.se/matdryck/1.2224641-mat-hetare-an-shopping
Pratar vi andra lågbeskattade områden så tror jag att det finns andra regressiva effekter (t.ex. vad gäller tidningar, böcker och annat kulturutbud).
“Märkligt att det verkar vara svårt att finna forskning på området? Det handlar ju om stora skatteintäkter så momsens eventuella progressivitet är ju högst relevant för utvärderingen.”
Eller så vill man inte skylta om dess regressivitet…
“Konsumtion i utlandet tog jag ju upp i mitt första inlägg så det var lite onödigt att ta igen.”
Miss av mig, men du kunde ju bemött det andra istället… 😉
“Restaurangmomsens sänkning har förvisso förmodligen en regressiv effekt (om denna nu blir kvar).”
Den är en del av det nuvarande skattesystemet, vilket ju är vad vi diskuterar.
Fredrik: Varför så konfrontativ och konspiratorisk ton? Det här är ingen debatt att vinna. Jag ifrågasatte inledningsvis att man kunde ta momsens regressivitet för given. Något som artikelförfattaren tycktes hålla med om att man inte kan.
Det enda som skett sedan dess är att du och jag spånat fram olika komponenter som sannolikt är pro- respektive regressiva. Att veta hur dessa komponenter slår över inkomstskalan är knappast något man kan spåna fram utan snarare ett ganska stort ämne.
Jag finner det fortfarande inte självklart att momsen som den ser ut i Sverige är regressiv på totalen även om den är den är det för vissa inkomstgrupper. Du är uppenbart av en annan åsikt. Gott så.
När du ifrågasätter artikeln är du inte konfrontativ, men när jag ifrågasätter dig är jag konfrontativ? Ah well…
Att gissa att politiska krafter som önskar beskatta låg- och medelinkomsttagare mer, så att höginkomsttagare och riktigt rika ska kunna beskattas mindra inte gärna skyltar med att det är detta som är den eftersträvade effekten betraktar jag inte som särskilt konspiratoriskt. Att säga “nu ska vi ta från de fattiga och ge till de rika” är ju liksom inte direkt en valvinnare.
Få ett definitivt svar genom att spåna kring hur skatten slår, nej, det lär ju inte gå.
Funderar, skatten på inkomsskattegrundande bidrag (t.ex. A-kassa) är väl visst med, så länge som man fått med inkomstskatten? Det som inte är med är ej beskattade bidrag, men det är ju en omfördelningseffekt till följd av hur skatten används* och alltså inte en direkt omfördelande effekt av skatten i sig. Dvs, vill man mäta den totala omfördelningseffekten så räcker det förstås inte att bara titta på proggressiviteten i skattetrycket, men jag gissar att det inte är vad man försökt göra med studien (vore ett mycket större projekt).
Vad gäller förklaringen till varför det blivit så här, så är det väl inte så svår att lista ut: En nyliberalisering av Socialdemokratin (inte unikt för Sverige) följt av en borgerlig regering tillsammans med en global ojämlikhetsutveckling i den rika delen av världen. Frågan som aktualiseras är vilket samhälle vi vill ha. Om man betänker att utvecklingen ser likadan ut i redan väldigt ojämlika samhällen som USA, så tycks det som att kapitalägarna inte kommer att nöja sig förrän de fått hela kakan själva. När är det nog för de som generellt sympatiserar med högern? Finns det någonting sådant, eller är målet ett nyslaveri (Om man kan äga tekniskt kapital kan man väl äga humankapital också…)?
*samma gäller för alla offentliga tjänster som, måhända (knappast självklart, t.ex. har jag för mig att höginkomsttagare nyttjar sjukvårdstjänster i större utsträckning än låginkomsttagare, åtminstone i förhållande till vårdbehov), nyttjas i större utsträckning av låginkomstagare.
Har man inte en väldigt vid tolkning av vissa ideologier om man kallar Perssons regering 2006 för nyliberaliserad?
Jag tänker inte enbart på Perssons regering, utan även den socialdemokratiska politik som fördes under 80- och 90-talet, då t.ex. inflationsbekämpning kom att överordnas arbetslöshetsbekämpning, finansmarknaderna (och andra marknader) avreglerades, mycket offentligt ägande såldes till privata ägare, offentliga monopol avreglerades eller konkurrensutsattes och offentligt utförda tjänster lades ut på entreprenad till privata utförare, proggressiviteten i skatteskalan sänktes medan de sociala förmånerna och försäkringssystemen försämrades, den offentliga expansionen avbröts och den offentliga sektorn bantades samt målsättningen att demokratisera arbetslivet avvecklades. Kort sagt, den förda politiken vreds högerut, många gånger utifrån nyliberala/monetaristiska principer.
På en skala mellan socialdemokrati och nyliberalism, hur nära det sistnämnda tycker du att ett land med 50-procentigt skatteuttag och närmast 100-procentiga subventioner av sjukvård och utbildning kan befinna sig?
Närmare socialdemokrati än nyliberalism, men jag ser inte riktigt vad det har för betydelse för det jag skrev innan. Även om vi är mer socialdemokratiska än nyliberala idag, så är vi ändå mindre socialdemokratiska och mer nyliberala idag än vi var för 30 år sedan, och den utvecklingen har varit ganska konstant under en längre tid.
Och Socialdemokraterna som parti har gått åt höger ganska länge. Om det sedan beror på en verklig ideologisk omsvängning eller om man anser sig tvungen pga opinionsläget på hemmaplan eller den världsekonomiska utvecklingen kan diskuteras, men den förda politiken har utvecklats i nyliberal riktning.
Efter 25-30 år av nyliberalisering drev alltså svenska socialdemokrater ett land med 50-procentigt skatteuttag och närmast 100-procentiga subventioner av sjukvård och utbildning. Det kan inte varit så att perioden dessförinnan när skatten mångfaldigades snarast var ett undantag som gjorde det lätt att vara socialdemokrat?
Intressant! Man kanske bör notera att utvecklingen 1998-2008 nog inte bör ses som en del av en monoton försvagning av skatternas bidrag till att minska Gini. I regeringens fördelningspolitiska redogörelser redovisas skatternas bidrag till Gini. Där kan man se att den omfördelande effekten var som störst just 1998. Sedan dess har bidraget blivit mindre negativt som påpekas av Daniel, men även innan slutet av 90-talet var effekten mindre. Enligt de längre dekomponeringar som Björklund o Jäntti redovisat var skatternas bidrag till att minska Gini som svagast i början på 90-talet. Nu är bidraget starkare än då och nu på ungefär samma nivå som under 80-talet.
If you look at this blog post at Mankiw’s blog and the quote from the OECD report it gives more perspective to tax progressiveness (I know you mention it partly Daniel, but more as a “OBS!, benefits excluded caveat” than as a very important point):.
Quote:
“In fact, the US system of direct taxes actually reduces inequality more than any other country as well. But overall, the USA reduces inequality a lot less than most other countries, because the other thing that you need to take into account is what taxes get spent on.
Now the US system of social security and cash benefits reduces inequality by less than any other OECD country except Korea. The US social security system is marginally less progressive then the OECD average, but the level of spending is very low – only Mexico and Korea spend less in the OECD.
So while the US tax system is progressive and reduces inequality, the US welfare state is much less effective at reducing inequality. And because the US has a very unequal distribution of income from capital and a much wider wage distribution than many other OECD countries, it ends up as a relatively unequal country after taxes and benefits.
If you look at Nordic countries, they all have much less progressive tax systems than the USA, but they collect a lot more in taxes (including in VAT). They then spend this much higher tax revenue on social security and services, and it is this side of the equation that is most important in reducing inequality.
So the implication is not that the USA either needs to increase or reduce the progressivity of the tax system. If you want to reduce inequality, you need to increase the level of taxes collected and spend it more effectively.”
Link to Mankiw blog post:
http://gregmankiw.blogspot.co.uk/2011/03/what-nation-has-most-progressive-tax.html
Ännu intressantare vore om man kunde få en uppfattning om i vilken utsträckning det här är en generationsfråga eller inte. Jag skulle gissa att den äldre generationen dragit ifrån trots allt prat om att pensionären betalar mer skatt. Den borttagna fastighetsskatten är väldigt gynnsam för den äldre generationen. Frågan är om klyftan i samhället är mellan generationerna snarare än låg och höginkomsttagare. Proggressiviteten på arbetsinkomster talar för det.