I ett tidigare inlägg noterades att en del av bevisningen i ett antal stora korruptionsfall som kartlagts av Financial Action Task Force bestod av uppgifter om konsumtion som var svår att få ihop med de anklagade politikernas inkomster. Zambias tidigare president Frederick Titus Chiluba hade betalat en enskild skräddare mer än fem gånger hans sammanlagda officiella lön under hela hans tid som president. I ett annat fall noteras att en politiker “[in] a single two-day period [.] made payments of USD 80 000 to Gucci and USD 51 000 to Dolce & Gabbana, and [had] a Paris-based shopping spree in which the [politician] bought 30 designer suits.”
Man kan förstås ha åsikter om denna typ av shopping men den är inte i sig olaglig. Den behöver inte heller vara tecken på något brottsligt (Chiluba kanske hade sparat mycket pengar), men nog är det en rimlig indikator på att till exempel skattemyndigheten har anledning att ställa lite frågor.
Precis detta verkar Italiens skattemyndighet tagit fasta på. Under våren har man påbörjat ett arbete där man just ska jämföra konsumtions- och inkomstdiskrepanser. Hushåll som tycks konsumera mer än de säger sig tjäna kommer att undersökas närmare och kan komma att behöva förklara hur denna konsumtion är möjlig. Tanken är alltså inte att beskatta baserat på konsumtionen i sig utan att använda information om konsumtion som indikator på att granska vissa deklarationer noggrannare.
Att utnyttja skillnader mellan konsumtion och inkomster som mått på skatteundandragande har länge använts inom offentlig ekonomi. Pissarides och Weber (1989) är den klassiska referensen och liknande metodologi har använts på svenska data av bland annat Mikael Apel (1994) och ganska nyligen av Per Engström och Bertil Holmlund (2009).
Återstår att se vad det blir av det italienska försöket att stävja skattefusk med dessa metoder men idén verkar lovande. En utmaning är förstås vilken typ av konsumtion som finns för hela befolkningen. Fastigheter, bil och båtregister framstår som uppenbara kandidater och just bilregistret har använts i en fascinerande studie på ryska data. I den mån Skatteverket inte använder denna typ av information så kanske det skulle vara en idé?
Ekonomistas 
Svenska myndigheter har väl använd konsumtion som indikator på skattefusk länge eller har jag bara drömt detta? Vill minnas att många (framför allt dom som “flyttat ut från landet”) har blivit tillkallade av skattemyndigheterna efter dom “plötsligen” kommit på att dom vill flytta hem igen. Oftast efter ganska exakt ett år…. Det är ett jäkla ofog men dock lagligt
Det måste finnas stora svårigheter att beräkna konsumtion, då en stor del av den inte kan återkopplas till person/hushåll. Speciellt i de fall där inkomsterna kommer i form av skattefusk. Jag tänker kanske för smått nu.
Tack vare systemet med svenska personnummer (cf Daniels inlägg tidigare) går det faktiskt att länka ihop konsumtions- och inkomstdata på individnivå i Sverige. Per Engström och Bertil Holmlund har gjort en studie med sådana data:
http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00036840701765452#.UZ4ZE7X0HnF
(Det visar sig att egenföretagare har 30 procent lägre rapporterad inkomst relativt sin konsumtion jämfört med vanliga löntagare. Vilket man förstås kan förklara på olika sätt men skatteplanering ligger nära till hands.)
Ser nu att jesper redan länkat i texten!
Ja, jag har som sagt sett studien. Poängen (som jag kunde varit tydligare med) var att även om man kan länka konsumtion och inkomster och även om man har stora sample (så att man kan studera fenomenet på ett bra sätt) så finns skäl för varför inte Skattemyndigheten ska använda sådana uppgifter i sin myndighetsutövning. Det skulle skapa en skillnad i hur sannolikt det är att man blir undersökt på ett sätt som bestäms av om man råkar vara med i ett sample eller inte som inte vore önskvärd. Att använda data som är heltäckande (obligatorisk registrering för alla) är dock en möjlighet (om än mer begränsad).
Egenföretagare arbetar fler timmar och kan därför förmodas äta mer färdigmat “ute”.
Representation innebär också (obetalt) ätande.
Det är två (möjliga) bidragande förklaringar som jag inte kan se att Engström/Holmlund nämnt.
Dessutom – de som är egenföretagare i restaurangbranschen kanske visserligen smiter från skatt på förmånen att äta på jobbet. Men den förmånen är till självkostnadspris och kan inte jämföras med vad maten kostar i affären. En obetydlig underrapportering av värdet på matförmånen kan alltså motsvara en stor skillnad mot dem som är anställda.
Motsägelsefullt och förvirrat inlägg ovan. Vänligen bortse.
Med all rimlig sannolikhet opererar skattemyndigheten på detta sätt sedan länge.
Vore jag ansvarig för detta på skattemyndigheten skulle jag använda data mining.
http://en.wikipedia.org/wiki/Data_mining