Detta är ett gästinlägg av Olle Folke, forskare i nationalekonomi vid Columbia University samt Institutet för Näringslivsforskning, och Johanna Rickne, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. I det här inlägget kritiserar de studien om effekterna av den norska könskvoteringen till bolagsstyrelser som den senaste tiden diskuterats livligt här på Ekonomistas, på andra bloggar och i medier.
Johanna Rickne
Olle Folke
Ibland läser man en studie där resultaten verkar osannolika utifrån ens egen uppfattning om världen. Den första reaktionen är då att titta närmare på om resultaten genererats av en trovärdig forskningsmetod. När vi läste Ekonomistas inlägg om kostnaden för könskvoteringen i norska bolagsstyrelser var vår reaktion just denna. Kan det verkligen vara så att den genomsnittliga inkvoterade kvinnan i en norsk bolagsstyrelse sänkte värdet på företaget med hela 20 procent? Detta kändes underligt av två anledningar. För det första hade vi hört från tidigare studier att kvinnorna som togs in ofta var släktingar och bekanta som inte förväntades delta i beslutsprocessen, vilket gjorde deras destruktiva effekt överraskande. För det andra har den stora debatten om styrelseledamöters löner (och kompetens) och företags värde ofta hävdat att lönerna är omotiverade i och med ledamöter endast har blygsamma effekter på företagsvärdet. Detta skapar frågan om hur, oavsett hur illa lämpade de nya styrelsekvinnorna var, de kunde förstöra sina företag så grundligt.
Oväntade, och i vår mening konstiga resultat, utgör knappast bevis för att en studie är felaktig, särskilt inte om de publiceras i en av de mest prestigefulla nationalekonomiska tidskrifterna. Men de utgör skäl att noga granska studiens metod. Efter att ha begrundat denna anser vi inte längre att det häpnadsväckande med studien är resultaten, utan snarare att en forskningsartikel med så pass stor brister i genomförandet kunde publiceras i en tidskrift som Quarterly Journal of Economics (QJE). Det är också tankeväckande att vissa av skribenterna på Ekonomistas inför publiceringen av Daniel Waldenströms inlägg – utan att själva ha läst studien – påpekade att metoden verkade lite vansklig, men att en publicering i QJE borde vara en garant för tillförlitlighet.
QJE-studien mäter andelen inkvoterade kvinnor genom att utgå ifrån hur stor andelen kvinnor var före kvoteringens införande. Eftersom kvoteringen ”tvingades på” företagen av den Norska staten var vissa företag tvungna att ta in många kvinnor, och vissa företag endast ett fåtal, för att möta lagen om 40 procent i styrelserna. Andelen kvinnor före kvoteringen blir alltså ett mått på hur många nya kvinnor företagen var tvungna att tillsätta. Vi kan likna denna strategi vid ett laboratorieexperiment där man vill studera effekten av onaturligt tillsatt östrogen på råttors hälsa. I utgångsläget har råttorna, av olika anledningar, naturligt varierande östrogennivåer. Forskaren tillsätter sedan östrogen tills alla har samma nivå. Genom att jämföra förhållandet mellan tillsatt östrogen och förändringen i hälsa skulle forskaren då kunna mäta effekten av onaturligt tillsatt östrogen.
För att den valda forskningsmetoden ska ge ett korrekt resultat måste vissa villkor vara uppfyllda. På ekonomspråk kallas dessa för ”oberoende” (indenpendence assumption) och ”exkluderbarhet” (exclusion restriction). Det första villkoret – oberoende – innebär att vi måste anta att den naturliga östrogennivån (andelen kvinnor) inte varierar systematiskt med förändringen i hälsa (förändring av företagets värde). Om till exempel en viss ras av råttor med naturligt lägre östrogennivåer också har större sannolikhet att utveckla vissa sjukdomar kan vi inte särskilja effekten av den initiala östrogennivån och det tillsatta hormonet. För de norska företagen är ett sådant antagande heroiskt. Det finns ett antal faktorer som kan förväntas påverka både den initiala andelen kvinnor i styrelsen och företagens värde, exempelvis företagskultur, kompetensen hos den sittande styrelsen, industri eller företagets ålder. Studien kan inte utesluta att sådana faktorer kan ha både varit negativa för styrelsens öppenhet, det vill säga andelen kvinnor, och utvecklingen av företagets värde.
För att uppfylla antagande nummer två om ”exkluderbarhet” krävs det att andelen kvinnor år 2002 endast påverkade företagets värde genom det antal nya kvinnliga styrelsemedlemmar som det gav upphov till. Det innebär att kvinnor i sig inte har någon påverkan på hur det går för ett företag, utan att det är bara är just inkvoterade kvinnor som har en påverkan. I vår liknelse med råttorna innebära att naturligt existerande östrogen inte skulle ha någon påverkan på råttans hälsa. Om däremot en hög naturlig östrogennivå skulle ge en lägre sannolikhet för att utveckla cancer senare i livet skulle detta antagande inte hålla, och studien skulle ge ett missvisande resultat när det gäller skadligheten av tillsatt östrogen. För de norska företagen kan vi starkt ifrågasätta antagandet att styrelsen sammansättning år 2002 helt saknade påverkan på företagets värde sex år senare. Bolagsstyrelser står ofta inför långsiktiga beslut. Skulle till exempel män och kvinnor prioritera långsiktiga och kortsiktiga vinster olika skulle detta antagande inte hålla. En standardlösning för denna typ av problematik hade kunnat vara att jämföra företagens värde med styrelsernas sammansättning över tid innan kvoteringen, vilket författarna inte gör.
Det finns sätt att bemöta dessa tveksamheter i forskningsmetoden. Ett vanligt är att jämföra företag som inte utsattes för kvotering med sådana som blev utsatta. Inom medicinen kallas detta för placebotest. Man jämför helt enkelt råttorna som behandlats med tillsatt östrogen med sådana som inte behandlats alls. På så sätt går det att utesluta att råttorna blev sjuka av det naturliga östrogenet, eller av faktorer som samvarierar med den naturliga nivån. De norska företagen jämförs de med företag i andra skandinaviska länder och i USA. För USA finner de ingen sämre utveckling av värdet av företag med en låg andel kvinnor år 2002 (alltså ett godkänt placebotest). För övriga Skandinavien finner de däremot att effekten var lika stor som i Norge. Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade! Vanligtvis brukar dessa typer av misslyckade placebotest göra en vetenskaplig publicering omöjlig.
Om vi ska tro på studiens resultat måste vi alltså finna en rimlig förklaring till att Norges kvotering till bolagsstyrelser fick en större effekt på svenska än på norska företag. Författarnas förklaring till detta är att hotet om kvotering i övriga skandinaviska länder gjort att dess företag drabbades lika hårt som de norska. Lite hårdraget innebär det att svenska styrelser reagerade på de politiska diskussionerna om könskvotering med att fatta dåliga beslut. Alternativt måste vi tro att varje enskild kvinna som tagits in genom hotet om kvotering haft en ännu skadligare inverkan på företagen värde än varje enskild kvinna som togs in genom den faktiska kvoteringen i Norge.
Utöver dessa centrala problem med studiens metod finns även stora frågetecken kring vilka företag som studerats. Författarna har samlat in detaljerad information om styrelseledamöternas ålder, utbildning, etc. Men i och med att inte de kan få denna information för alla företag innefattas bara hälften av Norges börsnoterade bolag. När studien upprepas för samtliga företag finns varken en positiv eller negativ effekt av fler kvinnor på styrelseposter, vilket visats av Knut Nygaard.
I och med att forskningsmetoden inte gör det möjligt att ge resultat en kausal tolkning, vilket bevisats av författarna själva, och urvalet av företag är en stor problemkälla i studien, anser vi att den inte bör tas som ett trovärdigt belägg för effekt av könskvotering på industriföretags värde. Det blir därmed olämpligt att dra slutsatsen att ”Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt”, eller att uppmana svenska debattörer att fokusera på studien i QJE. Det finns i själva verket ett stort antal studier som funnit både positiva, negativa och nolleffekter för kvoteringen. Att jämföra dessa visar att metoden, urvalet av företag, måtten på företagets performance och vilka karaktäristika för styrelseledamöterna som tas i beaktande har stor betydelse för resultaten. Utifrån existerande forskning är det därför vanskligt att i dagsläget dra skarpa slutsatser när det gäller kvoteringens effekt. Även om man inte kan dra några skarpa slutsatser anser vi dock att det är viktigt att både fortätta forska på, och debattera, de potentiella konsekvenserna av kvotering, både positiva och negativa.
För fortsatt läsning om Ahern och Ditmars studie hänvisar vi till sidan 22 i Harvardprofessorn Rohini Pandes rapport.
—
Som påpekats i Ekonomistas kommentarsfält kan företagsfixa effekter ibland lösa problem med utelämnade variabler i den statistiska analysen. I studien av den norska kvoteringen löser dock detta inte problemet. Identifikationen bygger på interaktionen med en tidskonstant variabel (andel kvinnor 2002) och års-dummys. Det enda som företagsfixa effekter kontrollerar för är därför de faktorer som påverkar det genomsnittliga värdet under hela perioden (om utfallet var förändringar skulle det kontrollera för genomsnittlig förändring). För att på ett korrekt sätt kunna kontrollera för faktorer som är utelämnade från regressionen skulle författarna behöva mäta dessa faktorer och interagera måtten med års-dummys, vilket de inte gör. Att göra en interaktion med företagsfixa effekter skulle självklart inte fungera då andelen kvinnor år 2002, det vill säga innan kvoteringen, per definition är konstant.
Ekonomistas 
Analogin med råttor är inte perfekt. För det första saknar råttor möjligheten att själva behandla sig med östrogen. Företagen däremot kan själva anställa kvinnor i syfte att hellre förekomma än att föregås. Meningen “Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade!” är alltså missvisande. Det borde vara “Självbehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade!”, vilket kanske är mindre förvånande.
Oj, en sansad diskussion om kvotering. Det är inte varje dag.
Kanske inte längre sansad? Men nu är det mer underhållning!
Pontus, tack för at du påpekar det här med självbehandlingen, det är ett förvänande sätt på vilket A&D förklarar resultatet av sitt placebotest. Vi tycker att det är viktigt att lägga märke till att de inte använder förändringen i andelen kvinnor för att mäta styrelseförändringar i sverige. Istället använder de samma mått som för norge, alltså andelen kvinnor år 2002. Testet visar alltså att företag som har en hög andel kvinnor år 2002 (eventuellt pga självbehandling) hade en BÄTTRE utveckling av företagsvärdet under de sex följande åren.
A&Ds tolkning av den negativa effekten på företagsvärdetet av att ha en låg andel kvinnor år 2002 kom sig av att de företag som inte självbehandlat vid det året kände sig hotade av av kvotering i samband med den norska kvoteringen och därmed självbehandla. Dock är det negativa sambandet mellan andelen kvinnor 2002 och förändringen i andelen kvinnor mindre än en tredjedel så stort som i Norge (se första steget i deras IV). Det skulle alltså innebära att självbehandlingseffekten var tre gånger (!!!) så stor som effekten av den påtvingade behandlingen. En kvinna som ”invkoterats” enbart på basis av ett hot om evenuell framtida kvotering skulle allså sänka företagets värde med 60% (om den genomsnittliga styrelsestorleken är den samma som i Norge). Det förefaller otroligt att företagsledare skulle fatta sådana beslut, oavsett hur ofrånkomlig en kvotering kan verka.
Fast tar ni inte insignifikanta point-estimates lite väl bokstavligt nu?
Vilka punktestimat syftar du på?
Panel A, Tabel IV. Där de svenska effekter finns.
Här pekar du ut ännu en svaghet i pappret. Att IV placebon inte är signifikant beror på att första steget är svagt. Utifrån författarnas tolkning innebär detta alltså att hotet om kvotering hade en svag effekt på andelen kvinnor i svenska styrelser. Med andra ord diskvalificerar de sin egen förklaring till “reduced form” resultaten (hot och följaktig självbehandling i de övriga skandinaviska länderna).
De resultat som är relevanta kan du se om du spanar i de understa raderna i Tabell IV. Där visar författarna “reduced form” estimaten (det vill säga förhållandet mellan instrument och utfall).
Tack för en bra artikel. Speciellt metodkritiken förtjänar lyftas fram, eftersom den egentligen helt diskvalificerar Ahern/Ditmars studie (liksom många andra liknande IV- och RCT-studier). En strikt konsistent IV-skattning kräver att instrumenten är ortogonala mot feltermen, vilket Ahern/Ditmar inte alls kan visa, utan som vanligt, bara antar (ortogonalitetskravet, ofta kallat “exogenitet” i den här typen av studier, är förvisso ett identitetsantagande som måste göras före den statistiska/ekonometriska analysen och därför inte heller kan testas empiriskt, men det gör ju bara behovet av övertygande argumentation för hållbarheten i det gjorda antagandet desto större). Ahern/Ditmars instrument genererar därför inte heller någon “as-if- randomness” och därför kan de inte heller visa på den entydiga könseffekt på Tobin’s Q som de tror sig ha skattat. Som lök på laxen kan man väl också konstatera att de inte heller löser heterogenitetsproblemet, vilket självklart också ytterligare begränsar den externa validiteten i studien. Mer än något annat visar denna studie på farorna med det nu så “moderna” användandet av instrumentalvariabler och (kvasi)randomisering som den samhällsvetenskapliga forskningens “gold standard” .
Jag undrar om metodkritiken ”helt diskvalificerar” även tidigare kvoteringsforskning som använt exakt samma identifikationsantagande? Till exempel den studie som ligger till grund för metodvalet i QJE-artikeln, och som funnit starka positiva effekter av kvoteringslagar inom skolidrott på kvinnligt arbetsutbud och utbildning (Stevenson, Restat 2010)?
Click to access TitleIX.pdf
Det är ju i och för sig möjligt att den studien inte lider av samma inkonsistenser i datahanteringen som Folke och Rickne så föredömligt påtalat i QJE-artikeln. Men det vore skönt att veta om vi ska avfärda all kvoteringsforskning på metodologiska grunder — eller bara den som överraskar.
Personligen är jag böjd att hålla med om att det finns en helt del konstigheter. Men om jag inte läser fel så kör de även en ´´trippeldiff” med övriga skandinaviska länder (online appendix), dessutom gör ju författarna avsteg i en så kallad ”event study” av hur börsvärdet reagerade samma dag som den norska Handelsministern oväntat sidesteppade stortinget och annonserade lagen i media. I råttforsknings-jargong innebär det att råttor med lågt östrogen sket på sig i samma ögonblick forskningsassistenten plockade fram sprutan.
Även detta sätt att identifiera kausala effekter av tvingande lagar har förelöpare i en stor del forskning som ekonomistas kommentatorsfält har haft lättare att smälta (till exempel här https://ekonomistas.se/2012/01/11/vardet-av-politiska-kontakter/ ).
Snabbt svar (får jag mer tid ska jag försöka återkomma med längre svar): ja, jag menar definitivt att det “diskvalificerar” det mesta av liknande forskningsresultat [se t ex Morgan och Winships kapitel, forthcoming, i Oxford Handbook of the Philosophy of the Social Sciences: http://www.soc.cornell.edu/faculty/morgan/papers/Morgan_and_Winship_2012.pdf
eller Nancy Cartwrights presidential address PSA 2010:
http://www2.lse.ac.uk/CPNSS/projects/orderProject/documents/Publications/CartwrightPSA.pdf%5D
Niklas:
Vi tycker att kvotering kan vara en mycket bra utgångspunkt för nationalekonomisk analys, så som exempelvis i Duflo, Beaman och Pandes (m fl.) papper. Det vi ifrågasatte i den här studien var inte om det är ett relevant forskningsämne utan hur resultaten ska tolkas i förhållande till metoden. Vi anser alltså inte att en identifikationsstrategi som inte funkar i en kontext inte komme att funka i någon annan. Med andra ord tror vi inte att det finns några identifikationsstrategier som är universellt olämpliga eller tvärt om… En anledning till att just denna metod skulle kan fungera bra vore om samplet inte var lika konstigt. En annan kan vara om common pre-treatment trends håller. En tredje vore om placebotesten hade trovärdiga resultat. Dessa, och fler faktorer, kommer ju att skilja från fall till fall (vi har inte läst Stevenson pappret så vi kan inte kommentera det).
Angående triple diff-in-diffen finns en del intressant att notera. A&D ändrar sitt instrument till att vara en dummy för om det fanns kvinnor eller inte i styrelsen istället för andelen kvinnor. Vidare hittar de att treatmenteffekten slår två år tidigare i sin triple-diff jämfört med sin IV-baseline. Utifrån vad vi vet om diffs-in-diffs känns detta något problematiskt (håller du med?).
Eventstudien har vi inte några invändningar emot, men den svarar ju också på en annan fråga. Som du påpekar säger resultatet snarare något om forskarens förhandsbedömning av det tillsatta östrogenets verkan än om råttorna de fakto blev sjuka.
Lars,
I så fall innebär inte din metodologiska kritik att du delar Johanna och Olles poäng. Som de påpekar så är deras poäng att ”naturliga experiment” och liknande metoder kan skatta kausala effekter som är användbara både för policy och grundforskning — om de utförs på ett korrekt sätt med lämpliga data. Jag tror de liksom jag hade höga förhoppningar på QJE-artikeln som inte infriades — vilket de på ett berömvärt sätt klargör — men det betyder inte att de ”diskvalificerar” övrig forskning på området. Snarare tvärtom.
I ljuset av detta tycker jag dock deras användning av råttförsöksmetaforen är lite olycklig, eftersom den i princip kan användas för att raljera över all differences-in-differences-forskning. Förmodligen är metaforen ett försök att vara pedagogisk, men den tycks tyvärr attrahera en viss sorts publik som helt enkelt ogillar empirisk nationalekonomi och inte är så intresserade av att ta reda på om kvotering faktiskt fungerar eller vad det kostar.
I den frågan kan jag inte riktigt förstå vad jag ska bära med mig från de texter du länkar till, Lars. Kanske ligger problemet hos mig, men jag kan inte utläsa att någon av dessa texter “diskvalificerar” det metodparadigm författarna till QJE-artikeln företräder. Morgan och Winship betecknar bidragen från Heckman, Rubin, Angrist, Imbens och Manski som en serie viktiga framsteg (“advances”) som tycks ha varit användbara även inom sociologin, i synnerhet inom neighborhood-forskning (till exempel det randomiserade ”Moving to opportunity”-programmet).
Nancy Cartwright verkar förvisso sval inför RCT-metodik, men framhåller även dess förtjänster. I slutorden skriver hon:
“We can do better at predicting policy effectiveness. And philosophy helps show how. RCTs can help too, as their advocates maintain. But as I have argued it is a long and tortuous road from learning that a policy works somewhere, which is the kind of claim an RCT can clinch, to correctly predicting that it will – or won’t – work for you.”
Detta är nu inte en speciellt djuplodande kritik, som dessutom framförs lite då och då av ledande företrädare för ekonometrin (t.ex. Heckman och Deaton). Guido Imbens ( http://www.nber.org/papers/w14896.pdf ) har i en saklig artikel avfärdat kritiken att metoder som försöker lösa det som kallas för intern validitet får problem med extern validitet på köpet. Det är något av en halmgubbe — och en ganska tydlig sådan i Nancy Cartwrights artikel, där hon på ett ogenerat sätt klistrar på ett antal ”claims” på Duflo och Banerjee (på sidan 4 i din länk ovan).
Olle och Johanna: Vad gäller trippeldiffen ser jag nu att den biter på ett underligt sätt ”i förväg”. Inte bra.
Niklas, både Banerjee och Deaton talar om RCT och dess svagheter och eventuella fördelar på videona nedan från NYU Development Research Institute (skrolla ner en bit så hittar du dem)
http://nyudri.org/events/past-events/annual-conference-2012-debates-in-development/
Jag förstår inte riktigt varför det behövs så stora studier på detta område. Ekonomer har ju redan sedan länge visat att den som diskriminerar drabbas ekonomiskt då de sänker sin konkurrenskraft. Det krävs lagar för att upprätthålla diskriminering.
I den amerikanska södern var bussarna diskriminerade redan innan politikerna tvingade svarta att sitta längst bak. Innan dess var det bussbolagen som satte rökarna bak och ickerökarna fram.
I Sydafrika krävdes det stränga straff för att upprätthålla segregeringen inom industrin.
I fallet könsdiskriminering så finns det vissa branscher med många kvinnor att välja mellan och andra med få. När mindre än 5% av dem som studerar data är kvinnor blir det inte så stort urval till att börja med.
Men det finns också inbyggda könsskillnader. Genom att enbart studera skelett skulle någon från ett främmande solsystem kunna se att män är mer tävlingsinriktade. Män är större, de tävlar mot andra män. En del män får många barn, en del får inga alls. För det kön som gör den mindre föräldrainvesteringen gäller “vinna eller försvinna”. Martin Daly och Margo Wilsons bok “Homicide” rekommenderas å det varmaste.
Detta syns också i studier. Som jag skrev i ursprungstråden finns det ingen kultur som man någonsin stött på där andelen kvinnor på verkligt ledande positioner överstiger 6-7 procent.
Så, utan att behöva göra några ytterligare studier över huvud taget så vet vi redan att
1) Tvång att på vissa sätt fördela styrelser, VD-positioner eller andra roller enligt kön, ras, ålder, etc, kommer i genomsnitt sänka konkurrenskraften.
2) Könsfördelningen i styrelser kommer aldrig i genomsnitt nå 40% kvinnor i alla industrier. Troligen kommer det att stanna på under 10%.
Att göra något åt detta kräver en kombination av psykofarmaka och framodling av tävlingsinriktade kvinnor och mindre aggressiva män, en sorts genetisk “könshygien” med andra ord.
Nja, jag skulle nog påstå att vi får ett omvänt resultat i 1) när vi bryter den rådande (och historiska) diskrimineringen mot kvinnor. Om 50 år när det är helt självklart att fördelningen är hyffsat jämn kommer andra konservativa tjata om sina genetik-argument…. historien tar inte slut.
Om nr 2 säger jag LOL.
Ja det har alltid funnits sega, starka, konservativa krafter i samhället som försökt påpeka de biologiska skillnaderna i olika sammanhang.
Rutger,
Det är oftast svårt att argumentera mot kreationister som dig, och du vet antagligen inte ens om att du är kreationist.
Våra förfäder har varit tvåkönade i 500 miljoner år. De levde som jägare och samlare i 1,8-1,9 miljoner år, ca 70 000 generationer.
Män och kvinnor har levt under olika selektionstryck som gjort att deras hjärnor ser annorlunda ut.
Gör följande experiment med en dator (miniräknare klarar inte av det):
Antag att beteende A leder till 1% färre barn än beteende B. Hur stor andel A finns det då i en population där hälften är A och hälften är B om beteendena nedärvs?
Om du räknar ut detta, alltså 0,99^70000 får du 0.
Problemet för miniräknarna är sista biten, tar du bara 10 000 generationer får du 2,2 * 10^(-44)
Även om du och kreationister har olika bild på historien så har ni liknande syn på samhället, iaf i detta fall.
Hur förklarar du att “diskriminering” uppstått under historiens lopp?
@lg: Individuellt rationellt, kollektivt irrationellt? Typiskt sådant civilisation är till för att hantera.
Diskriminering är en naturlig funktion av hur vi skiljer på medlemmar i vår grupp jämfört med de som inte tillhör vår grupp.
Våra förfäder levde i “länder” där nästan alla var minst andra ordningens, eller vad det nu heter, kusiner.
Rasism som sådan är inte inbyggd hos oss, det kan den inte vara, för våra förfäder såg aldrig någon av annan ras i hela sina liv. Däremot slog de ihjäl utsocknes män.
Leeda och Cosmides har gjort experiment där de visat hur man byter “in-group”-beteende från “ras” till “färg på t-shirt”. Detta är ju inte underligare egentligen än AIK och Djurgården. Här är en artikel om detta från The Economist:
http://www.economist.com/node/904534
Undertallen: det gar ju mycket val tanka sig att det gar att overleva ekonomiskt med att diskriminera. Antingen for att andra aktorer diskriminerar i annu hogre grad, eller for att du ar effektiv pa andra omraden som ger gott om ekonomiskt utrymme att diskriminera.
Det gar ju ocksa tanka sig att agare accepterar en lagre avkastning i utbyte mot att kunna diskriminera.
Jo, det är klart att det kan gå att hanka sig fram, men i en konkurrensutsatt industri förlorar man mycket pengar om man inte anställer de bäst lämpade, oavsett hudfärg. Eftersom man förlorar pengar såg rasister till att stifta lagar.
Thomas Sowell, som är svart, som är ekonom, som var fattig när han växte upp på 30-talet, har en hel del att säga om de senaste två veckornas inlägg här i en video jag hade glömt. Boken är mycket intressant och tänkvärd också:
Per S: Kan du utveckla? Låter som något kan existera i teoretiska modeller men knappast i verkligheten (ungefär som giffenvaror).
Konflikten mellan vad som är kollektivt och individuellt rationellt skulle jag säga är det mest grundläggande sociala dilemma mänskligheten känner.
Teorin finns i fångarnas dilemma och tragedy of the commons, praktiken bland annat i skolgårdsmobbing, antibiotikaresistens och klimatpolitik.
Jobbigt för libertarianer, grundläggande för oss ekonomer.
Och behandlat på längden och tvären av klassiska liberaler och av evolutionsteorietiker.
Slå gärna upp “reciprok altruism”, läs Matt Ridleys “The Origin of Virtue” om fångarnas dilemma, eller varför inte, Tocquevilles böcker om demokratin i USA från 1835 och 1840.
Adam Ferguson behandlar detta ingående i “Essay on the History of Civil Society” från 1867. Adam Smith diskuterar det i “The Theory of Moral Sentiments” från 1759.
Förlåt, 1767 skrev Adam Ferguson sitt lilla mästerverk.
Per S: Jag känner till såväl fångarnas som “allmänningarnas dilemma”. Det är inget svar på min fråga om hur könsstratifiering uppstod från början.
Vad du frågade om var diskriminering. Och även könsdiskriminering kan förklaras med att vissa (oftast män) vinner på att inte alla ges samma chanser. Typiskt sånt som civilisation bör bekämpa.
Den nuvarande könsstratifieringen uppstod för 1,8-1,9 miljoner år sedan när en grupp hominider, antagligen homo habilis, började laga mat. Detta möjliggjorde en arbetsfördelning där män jagar och kvinnor samlar, tar hand om barn och lagar mat.
Jakt i grupp var inte möjligt innan elden (se Wrangham, Catching Fire). En chimpans måste tugga 6 timmar om dagen, en människa en halvtimme. Chimpanser som jagar mycket jagar endast ca 3 minuter per dag. Jägare och samlare jagar mellan 2 och 8 timmar per dag. De skulle inte kunna vara ute och jaga om de sedan var tvugna att sitta och tugga i 6 timmar.
Kött ger ungefär hälften av kalorierna och framförallt mycket protein som behövs för vår hjärna. Hjärnan utgör endast 2% av kroppsvikten men förbrukar ca 20-25% av energin.
Denna könsbundna arbetsfördelning kan verka ojämlik, men om man studerar skelett ser man att män och kvinnor inte skiljer sig lika mycket som tidigare hominider i storlek. När hanen är betydligt större än honor beror det i djurvärlden på haremsbeteenden, som t ex hos gorillan.
Dold ovulering hos kvinnan är en annan adaptation till jägarlivet och bidrar till att män tvingas ut för att jaga för de kan inte vakta sina honor hela tiden. Om kvinnor var som chimpanshonor skulle de lysa upp som julgranar 3-4 dagar per månad vid ägglossningen.
Per S: Du undviker att svara på frågan. Varför uppstod, det du vill kalla könsdiskriminering (jag föredrar könsstratifiering), från början? Och kan du ge ett verkligt exempel på rationellt på individnivå/irrationellt på gruppnivå som förklarar denna initiala skillnad? Eller är rationellt på individnivå/irrationellt på gruppnivå en “giffenvara”?
Nu förvirrar du diskussionen. Könsstratifiering (i den bemärkelse Undertallen exempelvis diskuterar ur ett evolutionärt perspektiv) är långt ifrån synonymt med diskriminering. Fenomenen kan överlappa men självfallet inte alltid.
Hursomhelst är det svårt att hitta biologiskt evolutionära förklaringar till eventuell diskriminering i styrelserum. Homo sapiens var evolutionärt ‘färdig’ långt innan aktiebolaget uppfanns. Eventuella paralleller till könsspecialisering hos cromagnon (‘är’) är förstås också helt irrelevanta för frågan om det etiskt försvarbara (‘bör’) i att bedöma någon utifrån kön snarare än för uppgiften relevanta egenskaper.
Slutligen är varje människas och hela mänsklighetens historia full med exempel på konflikter mellan individuell och kollektiv rationalitet. Det skiljer dem från de fåtaliga om ens existerande Giffenvarorna.
Per S,
Jag har en något avvikande uppfattning. Man kan inte skilja på “natur och miljö”, det ska vara “natur och miljö”. Denna skillnad tycker Wrangham och Peterson man borde kalla för “Galtons misstag” efter Galton, Darwins kusin som hittade på den (liksom begreppet rashygien).
Gener gör inte att vi hör en röst inom oss som säger “vi, dina gener, befaller dig…”. Istället yttrar det sig i vad vi tycker och känner.
I Hjernevask, eller hur det stavas, den norska serien om “genus”-“kunskap”, är det någon som kommenterar ett intressant faktum. I de nordiska länderna, med allt vårt välstånd och vår ganska låga inkomstspridning, är det mycket större könssegregering än i fattigare länder.
Det finns större andel kvinnliga professorer i Jordanien och Egypten än det finns i Sverige. Det finns större andel höga kvinnliga chefer i Frankrike och USA än i Sverige.
Forskaren som intervjuades sade att det antagligen beror just på vårt välstånd (och på den låga lönespridningen). I Norden gör kvinnor och män sina livsval mer pga vad de verkligen vill, än på vad de måste göra.
I fattigare länder “är ett jobb ett jobb” så kvinnor blir ingenjörer för att kunna försörja sig. I länder med större lönespridning är det större incitament att bli hög chef, så därför blir fler kvinnor det.
“..mycket större könssegregering än i fattigare länder.”
Ja eller hur? Egypten har faktiskt ngn procent högre andel kvinnliga professorer. Bara vi lyckas öka klyftorna ordentligt så blir det genast bättre.
Per S: Ge då ett relevant exempel på en sådan rationell/irrationell företeelse.
Nu vet jag inte om du trollar, lg, men jag gör ett sista försök innan jag lägger ned här.
Övertydligt exempel på konflikten: De senaste åren verkar många stockholmsbilister ha slutat använda blinkers. Måhända rationellt för den som slipper släppa sin mobilitelefon, men dåligt för trafiksäkerheten.
Könsrelaterat exempel: Det starka motståndet mot kvinnligt tillträde i många yrkesgrupper – privata och offentliga -, från män som känt sin yrkesidentitet hotad.
Per: Det första exemplet (om det existerar) är inte relevant. Ditt andra exempel (om även det existerar i någon generell bemärkelse) beskriver inte det du påstår (vad ligger det rationella på individnivå?).
Ja det var ju tydligt så att exempelvis alla amerikanska officerare som brydde sig om sitt förbands stridsvärde och rätt man på rätt plats aktivt rekryterade svarta soldater långt innan segregationen bröts genom påbud. Eller också inte.
@ Johanna och Olle: Jag hoppas verkligen att ni försöker publicera er kritik i QJE eller liknande tidskrift.
Nej, absolut inte.
“Ekonomer har ju redan sedan länge visat att den som diskriminerar drabbas ekonomiskt då de sänker sin konkurrenskraft. Det krävs lagar för att upprätthålla diskriminering.”
Da gor du antagandet att manniskor alltid, i alla lagen ar helt rationella. Vilket ar ett mycket modigt antagande.
Ännu starkare än så: Wunderbaumen gör också – till skillnad från de flesta som studerar segregation eller diskriminering – antagandet att individuell och kollektiv rationalitet sammanfaller.
Henrik,
Det gör jag inte alls. Dock tvingar konkurrens folk att göra vad de inte vill, t ex sluta diskriminera för att överleva ekonomiskt. Eller så går de som diskriminerar i konkurs. De fortsätter bete sig som idioter, men har inget företag längre där de kan uttrycka sig.
Svarta har tjänat i alla USAs krig, precis av samma skäl. När konkurrens råder, gör man vad man måste:
http://en.wikipedia.org/wiki/Military_history_of_African_Americans
T ex:
In response, and because of manpower shortages, Washington lifted the ban on black enlistment in the Continental Army in January 1776. All-black units were formed in Rhode Island and Massachusetts; many were slaves promised freedom for serving in lieu of their masters; another all-African-American unit came from Haiti with French forces. At least 5,000 African-American soldiers fought as Revolutionaries, and at least 20,000 served with the British.
Historien är inte rosenkantad, men det är intressant att se hur konkurrens/krig hela tiden påtvingar lika behandling och segregering återkommer i fredstid.
Du tror att Buffalo Soldiers och deras efterföljare hade samma förutsättningar och karriärmöjligheter som de vita vapenbröderna?
Åtminstone borde ‘all-black units’ ge en hint om att så inte var fallet.
Jag förstår inte hur en minskning av diskriminering när man går över till planekonomi kan ses som ett argument för att konkurrens utplånar diskriminering. Du skapar konkurrens/krig som en likhet, men krig är bara konkurrens på en väldigt hög gruppnivå, medan det ofta finns betydligt mindre konkurrens mellan firmor, vilken är den som enligt standardhistorien möjliggör arbitrage och destabiliserar diskrimineringsjämvikter.
Dessutom bör du själv veta att du framställer en teori, Beckers taste-based discrimination, där diskriminering försvinner av sig självt. Att företag gör arbitrage på diskriminering observeras ibland men inte universellt.
Om kunderna är de som diskriminerar, eller om det skapas arbetsrelaterade konflikter på grund av kollegors rasism, finns det ekonomisk rationalitet i att fortsätta diskrimineringen eftersom diskrimineringen är relaterad till “produktivitet”.
*mindre konkurrens mellan firmor under krig
Jaha, men om kunder diskriminerar så beror det väl på att de vill ha det så, tex samma kön på vissa sorters läkare eller ålder på butiksbiträden i klädaffärer eller balettdansare (elitidrottare). Jaha och? Ska du förbjuda dina medmänniskor att köpa kläder där de vill? Eller butiksinnehavaren att tillmötesgå kundönskemålen?
Vad gäller arbetsgruppers diskriminering kräver de en monopolsituation för att överleva på lång sikt.
Ja, folk gör “vad de vill”. Det gäller inte bara kunder utan även arbetsgivare. Självklart är allt det vi kallar för diskriminering ett uttryck för preferenser (tautologiskt t o m om man ser preferenser som revealed preferences).
Ekonomisk diskriminering definieras som olik behandling trots samma produktivitet, och då är en värdemässig bedömning vad som är relevanta produktivitetsvariabler. Man kan såklart definiera allt uppfyllande av preferenser som produktivitet, och då finns det inte diskriminering.
Annars kan man säga att preferenser inte är givna, och att det är bra om vi har preferenser som är kompatibla. En allmän preferens för att inte vilja handla av utlänningar är svår att uppfylla simultant med att utlänningar ska kunna försörja sig. Såtillvida man kan manipulera sina känslor, vilket man kan, till att vara likgiltig inför personals etnicitet tycker jag att man bör göra det. Det är en privatmoralisk uppfattning man kan ha oavsett policypreferens.
Sedan kan man tycka att andra preferenser som de för könet hos en läkare är mer “intrinsikala”, eller att kostnaden för att inte kunna vara vissa specialiteter för vissa kön inte är speciellt stor. Det är en avvägning.
När det gäller arbetsgrupper tror jag inte du har rätt. Om man är beredd att acceptera en lägre lön för att slippa arbeta med människor man inte tycker om bör det kunna överleva under konkurrens.