Min kollega Mats Persson tittade nyss förbi och meddelade att EU-parlamentet nu har röstat igenom en lag om könskvotering i bolagsstyrelser och ställde frågan varför detta är ett beslut som ska fattas på EU-nivå? Oavsett vad man anser om själva sakfrågan borde väl varje medlemsland självt få besluta om en sådan sak? EU ska ju fatta beslut om gränsöverskridande verksamheter men andelen kvinnor i bolagsstyrelser kan väl inte vara någon gränsöverskridande fråga? Eller är den det?
Den rimligaste förklaringen som vi kunde komma på är att man betraktar styrelsernas sammansättning som en konkurrensfråga. Alltså: EU-parlamentet anser att om ett företag har kvinnor i styrelsen, så måste detta innebära stor nackdel för detta företags produktivitet och konkurrenskraft. Därför måste EU, för att få en rättvis konkurrens (“a level playing field”, som det heter i EU-terminologin), tvinga alla företag att ta på sig samma konkurrensnackdel.
Men menar verkligen EU-parlamentet att kvinnor i styrelsen sänker företagens produktivitet? Denna fråga diskuterades visserligen flitigt här på Ekonomistas i fjol, men det är något förvånande att EU-parlamentet så tydligt verkar ha tagit ställning i den debatten.
Ekonomistas 
Det skulle ju lika gärna kunna ses som en konkurrensfördel att nu ha ett lagkrav som tvingar en att ta in några andra än de nuvarande gubbarnas kompisar…
Mer seriöst svar är väl att om ett land beslutar om detta så får företag utanför det landet plötsligt ett handelshinder (om man nu, som man får anta den logiska förlängningen blir, att företag som inte uppfyller kraven inte får verka i landet eller delta i upphandlingar eller liknande). Man skulle i och för sig kunna lösa detta med att hänvisa till arbetets fria rörlighet, men i praktiken skulle det nog kunna strula rätt mycket ändå.
Tyvärr är det en EU-fråga. Och eftersom sådant här är EU-frågor borde vi gå ur.
Alla frågor, i vilken en person eller en organisation inte får rätt, omvandlas till sist till EU-frågor för det är sista instans. Och i alla frågor där de som sitter i EU-s beslutande organ har åsikter blir också EU-frågor.
Så lösningen är tyvärr att gå ur. Jag trodde att EU var en frihandelszon. Har lärt mig en del sedan dess, bl a annat att det aldrig var tänkt som en dylik. Att en organisation där franska merkantilister är de mest tongivande skulle kunnat verka för fria marknader tillhör de största tankegrodor jag gjort.
Jag var på ett föredrag av en assistent till en svensk MEP för ett par år sedan. I frågestunden efteråt ställde någon typ PR-konsult som arbetade med EU-relaterade ämne en fråga (jag minns inte exakt vad frågan handlade men, kanske att kommentera frågeställarens erfarenhet som jag strax ska redogöra för) där denne började med att redogöra för att han varit aktiv i MUF/MSU inför EU-omröstningen och alltså varit för svenskt EU-medlemskap eftersom analysen i ungmoderatsammanhang på den tiden var att EU kunde fungera som murbräcka gentemot “sossesverige”. Så här 15 år senare ångrade sig frågeställaren djupt eftersom denne, trots sina borgerliga sympatier, i en majoritet av frågorna föredrog svenska (V) MEP framför borgerliga MEP:s från Centraleuropa.
Det rättsliga grunden är helt klart vag i detta direktivförslag (oavsett vad man tycker om innehållet). Man skulle på liknande sätt kunna börja strömlinjeforma de offentliga förvaltningarna i många länder för att inte dessa ska vara handelshinder.
Frågan om detta är ett EU-beslut eller inte är också intressant när man tittar på hur förvirrat de svenska och skandinaviska parlamentarikerna (MEP:ar) röstade häromdagen. Bland de svenska röstade endast S och MP för förslaget och V:s MEP Mikael Gustavsson röstade emot (antagligen för V inte anser det tillhöra EUs kompetens). Däremot röstade den danska vänstern för, medan man kan notera en splittring hos de finska kristdemokraterna i EPP där man röstade både för och emot (De finska MEP:arna va de enda skandinaverna som totalt röstade för). I övriga Europa (Frankrike, Italien, Tyskland mm.) röstades förslaget igenom med förkrossande enighet och bara ett fåtal motröster.
Sen är det också en aning ironiskt att Europaparlemantet med 1/3 kvinnor röstar för att 40 % ska vara kvinnor i bolagsstyrelser, men jag håller med om Robert och Mats förklaring om att det nog måste ses som en konkurrensnackdel med kvinnor i styrelser. Hur kan man annars förklara att de konservativa i Europa i stort sätt är helt enade FÖR detta förslag trots att man är emot ett federalt EU?
Det mesta talar dock för att rådet inte kommer vara lika överens i denna fråga som parlamentet….
Om anledningen till att göra kvoteringen till en EU-fråga är konkurrens, så kan det också bero på att företag med kvinnor i styrelsen uppnår bättre resultat (dvs har en konkurrensfördel) än de utan kvinnor i styrelsen. Så, hur kan det vara en konkurrensfråga? Jo, om annars ett land lagstiftar om andel kvinnor i styrelsen kommer ju företag i detta land få en konkurrensfördel, eftersom förlegade könsroller annars håller tillbaka företag i andra länder. Då skulle den lagen kunna upphävas av EU-domstol som en slags subvention av företag i landet som lagstiftat. Dvs, för att komma förbi det behöver man lagstifta om kvotering på EU-nivå.
Tror du verkligen att EU anser att det är en otillbörlig konkurrensfördel att tvingas till något som det står vilket företag som helst fritt att göra på egen hand? 😉
Nej, det tror jag inte. Jag ville bara svänga på perspektivet eftersom jag tyckte du var för snabb att koppla ihop det med att kvinnor skulle leda till sämre resultat.
Det rimligaste jag kan komma på är att det inte alls har med ekonomi att göra utan med artikel 21 i stadgan om de grundläggande medborgerliga rättigheterna (att ingen ska diskrimineras på grund av till exempel kön). Jag förstår inte varför konkurrenslagarna skulle vara rimligare för att förklara det än medborgerliga rättigheter.
Ifall företag med en viss mängd kvinnor i styrelsen skulle gå bättre så skulle det nästan bara existera sådana företag. Ifall ett företag med hälften kvinnor går i snitt 5 procent bättre än ett utan kvinnor i styrelsen så finns det, om man börjar med hälften av varje
1,05^5 = 1,28 gånger fler styrelser med hälften kvinnor efter fem år.
Ifall vi antar att ett företag med hälften kvinnor går 1 procent bättre, så skulle vi idag ha, då företagsfrihet för kvinnor infördes 1863
1,01^150 = 4,45 gånger fler styrelser med hälften kvinnor efter 150 år.
Så att ha det antal kvinnor vi har i styrelserna idag är nog inte så långt från dagens optimum. Om hälften av dem som studerar data vore kvinnor (istället för kring 1 procent), eller hälften av civilingenjörna i stort vore kvinnor så skulle det finnas en långt större pol att ta från. Och då skulle problemet lösa sig självt i teknikbranscher.
Nu utgår du ifrån att det är en effektiv marknad som resulterar i en ojämn könsfördelning i ledande positioner i näringslivet. Har du något att underbygga det med? När människors fördomar (eller invanda mönster) är inblandade handlar människor inte rationellt, som t ex Daniel Kahneman visat.