En av de hetaste politiska frågorna i skoldebatten rör nivågruppering i grundskolan. Skolminister Jan Björklund föreslog nyligen att förbudet mot intagningsprov i teoretiska ämnen i grundskolan ska hävas. Skolforskningen är inte entydig om hur nivågruppering påverkar elevers prestationer, vilket Ekonomistas tidigare skrivit om (se t ex här och här).
En annan, mindre diskuterad effekt av nivågrupperingen är att den påverkar den sociala rörligheten i samhället. Å ena sidan kan man tänka sig att begåvade barn från fattiga områden ges större möjlighet att söka in till elitklasser, vilket i förlängningen ger dem bättre förutsättningar att bygga en karriär. Detta ökar den sociala rörligheten. Å andra sidan kan man tänka sig att svårigheter att hitta rätt utbildning och på andra sätt hävda sig i en alltmer komplex grundskola missgynnar elever från socio-ekonomiskt utsatta hem. I detta fall minskar den sociala rörligheten.
I en nyligen publicerad forskningsartikel har en grupp finska nationalekonomer studerat en aspekt av denna fråga. I Finland genomfördes på 1970-talet en reform där en form av nivågruppering avskaffades, nämligen att en grundskola uppdelad i akademisk och yrkesmässig inriktning ersattes av en enhetlig grundskola. Forskarna studerar hur reformen påverkade rörligheten i inkomstfördelningen mellan generationer, dvs hur mycket av föräldrarnas inkomststatus som går i arv till barnen.
Resultatet visar att rörligheten ökade markant när nivågrupperingen avskaffades. Den sociala trögheten, mätt som en intergenerationell elasiticitet, minskade med 23 procent (från 0.30 till 0.23).
Är den finska reformen ett undantag? Nej, troligtvis inte. Liknande socio-ekonomiskt utjämnande resultat har observerats (av bl a Mårten Palme) i en studie av en svensk skolreform på 1950-talet där kunskapsbaserad intagning avskaffades. Även i Tyskland och Italien har forskare funnit samband mellan nivågruppering i grundskolan och minskad socio-ekonomisk rörlighet.
Parallellen mellan den finska skolreformen och skolminister Björklunds förslag om teoretiska elitklasser är förvisso inte perfekt. Det finns uppenbarligen fler aspekter än rörlighet som bör beaktas när sådana klasser diskuteras. Men för dem som sätter stor vikt vid social rörlighet och ett samhälles jämlikhet i förutsättningar visar forskningen att tidig nivågruppering i skolan kan få långsiktigt problematiska effekter. En enhetlig grundskola är alltså troligtvis en av de viktigaste förutsättningarna för ett långsiktigt jämlikt samhälle.
Ekonomistas 
Ett jämlikt, i egalitärt mening, samhälle är en ideologisk, politisk värdering. Ideologi och politiska värderingar bör enligt min mening inte styra forskning.
Jag utgår ifrån ifrån det praktiska perspektivet. Om ett mer egalitärt samhälle leder till ökad välfärd och ökat välstånd så är jag för ett jämlikare samhälle. Om inte är jag emot.
Jag är själv mycket tveksam till huruvida en enhetlig grundskola verkligen leder till högre välstånd och bättre välfärd. Den svenska utvecklingen förskräcker. Den svenska skolan har inte lyckats med social rörlighet.
Den sociala rörligheten i Sverige är lägre än i USA mätt efter förmögenhets GINI koefficient. (Luxembourg Wealth Study).
Den sociala rörligheten i de understa 9 decilerna, inkomst GINI, är mycket högre än i USA men i Sverige når de inte upp till den översta decilen. Sverige är alltså mycket socialt stelare än USA och sannolikt mer än Finland.
Jag anser att Björklunds förslag är bra det behövs förändring inom skolområdet, vi måste utveckla de få talanger Sverige har för att kunna bibehålla den svenska höga produktiviteten, även om detta skulle leda till mer ojämlikhet. I Sveriges fall är detta i sig ganska ovidkommande iom att Sverige har en inkomst GINI som är den plattaste inom OECD, ja sannolikt i hela världen.
Rent teoretiskt behöver Sverige större inkomst GINI skillnader, inte mindre. et behövs större incitament inte mindre.
Vad Sverige behöver är mindre förmögenhets GINI skillnader och högre social rörlighet till den högsta decilen. Det kan bara ske genom att fler med förmåga ges möjlighet att konkurrera. Björklunds skola kan vara ett steg på vägen.
Även ett påstående som “[o]m ett mer egalitärt samhälle leder till ökad välfärd och ökat välstånd så är jag för ett jämlikare samhälle. Om inte är jag emot.” är synnerligen politiskt. Du är fri att tycka så, men det finns inget icke-akademiskt i att intressera sig för jämlikhet snarare än för BNP (eller andra aggregerade välståndsmått).
Ett annat politiskt påstående är att det bara är rörligheten till toppdecilen som är intressant. Du får tycka så, men jag tippar att för de flesta barn till amerikanska high-school dropouts skulle se en resa redan till genomsnittet, för att inte tala om andra decilen, vore rätt schysst. (Att förmögenhetsfördelningen är skevare i Sverige beror framför allt på att en stor del av nettoförmögenheten ligger i offentligt sparande.)
Ett tredje politiskt påstående – denna gång från mig – är att det vore orättfärdigt att inte erbjuda barn som inte bor i universitetsstäder möjlighet till elitutbildning utan att behöva flytta.
“svårigheter att hitta rätt utbildning och på andra sätt hävda sig i en alltmer komplex grundskola missgynnar elever från socio-ekonomiskt utsatta hem. I detta fall minskar den sociala rörligheten.”
Detta är väl snarare ett informationsproblem. Och minskar vi transaktionskostnaderna för att hitta rätt utbildning, med bättre jämförelsemått, tydligare resultatredovisning och mer tillförlitlig statistik inom utbildningssystemet kommer vi sannolikt en bra bit på väg.
Att det blir för svårt för individer att välja är väl knappast en acceptabel invändning?
Fel slutsats. Björklunds förslag har inte mycket likhet med den gamla finska modellen.
Det blir ett komplement i marginalen till det nuvarande systemet.
Ett jämlikt samhälle kan man uppnå genom att stoppa begåvningar att utvecklas. Då är frågan om den politiska enfaldiga utopin om jämlikhet skall uppnås med negativa metoder??
Alex:
Du skriver “Om ett mer egalitärt samhälle leder till ökad välfärd och ökat välstånd så är jag för ett jämlikare samhälle. Om inte är jag emot.”
Men välfärd och liknande begrepp är relativa. Om folk upplever att de inte har det sämre än någon annan lär de må bättre. Är inte det något att sträva efter? Om man har som mål att öka folks välmående (vilket känns som ett relativt okontroversiellt politiskt mål) kan alltså minskade skillnader vara något bra i sig. Jämför t ex hur man ser på fattigdom – fattigdom är i viss mån absolut (dvs om man inte har mat för dagen så att man överlever etc) men en del är också relativ – man upplever att man har det betydligt sämre än många av sina medmänniskor och därför mår man dåligt.
@ Reflektioner:
Fast om man bara erbjuder elitmatteutbildningar på universitetsorter (inte orimligt), och elitmatte blir en förutsättning för att nå högsta betyg i gymnasiematten (inte heller orimligt, i synnerhet inte om betygsstegen blir flera) så småningom, så stoppar du i praktiken begåvningar från mindre orter från att gå läkarlinjen eller Handels. (Om man inte ska tvinga tolvåringar att flytta hemifrån, såklart.)
Det är just på marginalen toppen konkurrerar.
Per S, ditt påstående att det offentliga sparandet gör att inkomstfördelning blir skevare i Sverige är i mina ögon absurt. Hur menar du? Att via skattsedeln tvingar fram sparande kommer ju alla till del, ju högre inkomst du har desto högre andel av statens förmögenhet har du. Det är i sig konstant. Sedan är det så att Luxembourg Wealth
Study tar inte hänsyn till att en mycket stor del av den svenska företagarförmögenheten ligger dold i företaget, tas ej ut pga av de prohibitiva skatter som drabbar egenföretagare i Sverige. Vidare har svenskar en mycket stor andel av sin förmögenhet på icke deklarerade konton i skatteparadis. Tas dessa båda med i beräkningen har Sverige en nästan dubbelt så hög förmögenhets GINI ojämlikhet. Men vi kan strunta i den offentliga förmögenheten och den dolda företagarförmögenheten så är Sverige oavsett hur du räknar mycket mer ojämlikt.
Sverige har valt en annan väg en USA. I Sverige gynnas eliten, den tillåts behålla alla sina privilegier och förmögenhet men dess löneinkomster beskattas hår. Elitens andel av antalet högskoleplatser ligger om jag kom ihåg rätt på 50 %, samma siffra som år 1920. Den generella välfärdspolitiken har haft sitt pris social stelhet.
I USA har man istället valt principen att alla ska få en möjlighet att lyckas oavsett starten i livet. Priset för detta är att de har en relativt stor underklass vars medlemmar ändras över tiden.
När det gäller politiska värderingar så var det just det jag angrep i mitt inlägg. Du kan ha din politisk åsikt ett egalitärt (i socialistisk eller vänster-socialliberal mening) eller ett statiskt samhälle där ordningen är av gud given (auktoritärt konservativt) eller som jag (klassiskt liberalt perspektiv) att alla ska ha samma start men inte garanteras samma slutresultat.
Men som forskare kan du inte ha din ideologi som utgångspunkt för din forskning t.ex. Mårten och Joachim Palme samt Emanuel Saez.
Det som egentligen är mest intressant här är väl inte förslaget om elitklasser i grundskolan, utan att Björklund har slagit in på en väg där fler förslag går i samma riktning:
Elitklasser i gymnasieskolan.
Meritpoäng för högskolestudier, vilket i princip gör att man tvingas välja rätt redan som 10-12-åring för att maximera sina möjligheter till att börja läsa på populära högskoleutbildningar.
Gymnasiereformen där högskolebehörigheten avskaffas för yrkesinriktade program. (Fler tvingas kompletteringsläsa vid Komvux.)
Separat antagningskvot för dem som har läst vid Komvux (gör det svårare att komma in på högskolan för dem som i efterhand komplettera sin utbildning).
Studiesociala kommittén föreslår ett avskaffande av avskrivning av studielån för behörighetsgivande studier som finns i dag (de flesta som behöver komplettera vid Komvux får högre studieskulder att återbetala än idag).
Nu behöver inte var och ett av de här förslagen vara dåligt och fel, men den sammantagna inriktningen är rätt klar: den som inte tidigt vet vad den vill ska få det svårare.
Eller för att konstatera vad forskning och studier visar: föräldrarnas inflytande över valen kommer att öka och den social rörligheten att minska.
Sammantaget är det bara att konstatera att JB är en över- och övremedelklasspopulist som sätter intressena hos dem han tror kan attraheras av en sådan skolpolitik främst, istället för att försöka föra en liberal politik där man maximerar de flesta livschanser.
1. En stor offentlig sektor kan ge skev förmögenhetsfördelning genom att människor i mindre utsträckning behöver bygga upp egna buffertar inför ohälsa, arbetslöshet och framför allt pension. Det är ett rent försäkringsargument. I en hypotetisk ekonomi utan försäkringar blir sannolikt de fattigas sparande andel av sparandet ännu högre – men deras välfärd lägre.
2. Jag väntar fortfarande på statistiken som visar att medborgarna i den amerikanska underklassen byts ut snabbare än dem i den svenska.
3. Att forska kring olika policyåtgärders olika effekter på inkomstfördelning är inte mer ideologiskt än att forska kring åtgärders effekter på exempelvis BNP-utveckling.
Alex:
Den elit du talar om, som har förmögenheter placerade i skatteparadis etc, kan väl högst utgöra någon procent av befolkningen. Att dessa skulle uppta 50% av högskoleplatserna låter helt orimligt. Kan Du nämna någon foskning som stöder ett sådant påstående eller är så att din definition av “elit” väldigt flytande?