Fem år efter finanskrisen: Är Keynes tillbaka för att stanna?

På söndag är det fem år sedan banken Lehman Brothers gick i konkurs och finanskrisen var ett faktum. Sedan dess har världsekonomin åkt berg- och dalbana. Att säga att krisen tog ekonomkåren på sängen är en underdrift. Från vissa håll hävdades det till och med att finanskrisen var ekonomernas fel medan de mer vänligt sinnade nöjde sig med att konstatera att ekonomerna helt enkelt inte hade någon aning om vad som pågick (läs Chicagoekonomen Raghu Rajans tankar kring detta här.

Trots detta så tog sig nationalekonomer i hela världen an uppgiften att bekämpa recessionen. De hade, förenklat uttryckt, två huvudsakliga vapen i sin arsenal. För det första är det penningpolitiken. Genom att sänka räntan kan en centralbank påverka efterfrågan på varor och tjänster i positiv riktning. Detta leder, åtminstone i teorin, till att ekonomins hjul snurrar snabbare samtidigt som arbetslösheten blir lägre.

Det andra sättet att stimulera en ekonomi är att använda finanspolitiska åtgärder. De utgörs ofta av statliga investeringar i till exempel infrastrukturprojekt. Tanken är att pengarna som staten investerar sedan kommer tillbaka i form av ökad ekonomisk tillväxt eftersom stimulansen leder till minskad arbetslöshet och därigenom till ökad konsumtion. Därigenom ska investeringen – återigen, åtminstone i teorin – betala sig själv.

Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes var på 1930-talet en av de första att propagera för användandet av en aktiv finanspolitik som ett sätt att stimulera en ekonomi på fall. Men när finanskrisen tog sin början 2008 var det ganska tomt bland påhejarna för finanspolitiska stimulanser. Många stora namn inom nationalekonomin hävdade att finanspolitiska åtgärder är ineffektiva.

Så när finanspolitiken slog till var det det penningpolitiska vapnet man grep efter och centralbanker världen över, med amerikanska Federal Reserve i spetsen, började sänka räntan kraftigt. Men det visade sig snart att det inte verkade räcka, trots att räntan sänktes till rekordlåga nivåer (i USA ända till noll ). Så många nationalekonomer dammade av sin upplaga av Keynes ”The general theory of employment, interest and money” och bestämde sig för att rekommendera aktiv finanspolitik trots allt.

Detta är bakgrunden till att världen under de senaste åren har sett ett stort uppsving av statliga, finanspolitiska stimulanser. I Europa har vi huvudsakligen haft infrastruktursatsningar medan man från amerikansk sida har varit mer nyskapande. Ett exempel från andra sidan Atlanten är till exempel programmet ”Cash for Clunkers” som förenklat uttryckt gick ut på att de amerikanska konsumenterna fick pengar från staten för sina gamla bilar om de samtidigt köpte en ny bil.

Så var står vi nu? Är den aktiva finanspolitiken tillbaka för gott, eller var det bara en temporär återuppståndelse? Det är ännu för tidigt att säga, men enligt en del utvärderingar som hittills har genomförts av krisårens finanspolitiska åtgärder ser det inte alltför ljust ut för Keynes. I en nyligen publicerad artikel konstaterar ekonomerna Atif Mian (Princeton) och Amir Sufi (Chicago Booth) till exempel att ”Cash for Clunkers” visserligen ledde till att 370 000 fler nya bilar såldes i juli och augusti 2009 än vad som varit fallet utan programmet. Men effekten reverserades snabbt eftersom det under resten av 2009 såldes färre nya bilar och i slutändan hade ”Cash for Clunkers” inte någon positiv påverkan överhuvudtaget.

Å andra sidan finns också studier som visar på att finanspolitiska åtgärder var mer effektiva än vanligt under de extrema omständigheter som rådde under krisen. Argumentet är att eftersom penningpolitiken fungerar annorlunda och inte är lika effektiv när räntan närmar sig noll, blir effekten av finanspolitiken större. Ett exempel på en sådan studie finns på National Bureu of Economics (ung. amerikanska konjunkturinstitutet) av Òscar Jordà (University of California Davis) och Alan M. Taylor (University of Virginia).

Ett vet vi som är säkert, och det är att debatten kommer att fortsätta.

Comments

  1. Johanna, eftersom du är affilierad till George Mason, kan vi då förvänta oss insikter à la Don Boudreaux och Russ Roberts, som bloggar på:
    http://cafehayek.com/
    eller Peter Boettke och hans medbloggare på
    http://www.coordinationproblem.org/
    ?
    Dessa ekonomer torde ha en ”välgrundad uppfattning” om vad som bör göras i stil med avregleringar, skatte- och bidragssänkningar. Istället så har man nu skrivit Dodd-Frank, 848 sidor lagtext. Där har man efter tre år nått 39% av vägen till att ufärda detaljregleringarna, 15 miljoner ord, 13 789 sidor motsvarande 28 volymer av Krig och fred.
    http://www.davispolkportal.com/infographic/july2013infographic.html

    Enligt Jonas utsago så har ni som bloggar här ingen bestämd uppfattning om hur Thatcher påverkade Storbritanniens ekonomi.
    https://ekonomistas.se/2013/04/11/lasvart-om-thatchers-ekonomiska-arv/#comments

    Jag tycker det vore dags att skaffa det. Keynes var en otroligt intelligent och beläst man, men inte på ekonomins område. Där var han ganska okunnig, så att ha honom som ledstjärna är nog ingen bra idé.

  2. mats morell says:

    Europa (Tyskland) hade väl också ”cash for clunkers” – skrotningspremier.

  3. e.lind says:

    Ett alternativ som inte används är att kombinera penningpolitik och finanspolitik för att bekämpa deflation. Det är Milton Friedmans ”helikopter släpp” av pengar för att finansiera finanspolitiska stimulanser. Ben Bernanke argumenterade för detta 2002 Deflation: Making Sure ”It” Doesn’t Happen Here :

    ” In practice, the effectiveness of anti-deflation policy could be significantly enhanced by cooperation between the monetary and fiscal authorities. A broad-based tax cut, for example, accommodated by a program of open-market purchases to alleviate any tendency for interest rates to increase, would almost certainly be an effective stimulant to consumption and hence to prices. Even if households decided not to increase consumption but instead re-balanced their portfolios by using their extra cash to acquire real and financial assets, the resulting increase in asset values would lower the cost of capital and improve the balance sheet positions of potential borrowers. A money-financed tax cut is essentially equivalent to Milton Friedman’s famous ”helicopter drop” of money.”

    Detta kräver en koordinering av centralbank och kongress/parlament för att kunna fungera. De kvantitativa lättnader som Fed genomfört har inte haft denna koordinering utan Fed har agerat ensamt och åtgärderna har varit relativt ineffektiva.

    En risk med detta är att centralbanken förlorar sitt oberoende och politikerna slår in på en hög inflationspolitik. Om denna risk kan hanteras och koordineringen använts enbart i ett deflationsläge så är slutsatsen att en kombinerad penning- och finanspolitik är den effektivaste politiken.

    Ricardo Caballero argumenterade för detta 2010: A helicopter drop for the Treasury

  4. Pontus says:

    Det finns många fler studier, som t.ex. Auerbach och Gorodnichenko (Berkeley): http://elsa.berkeley.edu/~auerbach/FMRE-2012-Jan.pdf

    Dessutom ska man inte glömma Harvardekonomernas egna bidrag till icke-Keynesianska aktioner, som Alesinas expansionary contractions, samt Rogoff’s 90% threshold. Visserligen har dessa blivit ganska ifrågasatta på senaste, men de påverkade debatten och utfallen väldigt kraftigt!

  5. Kalle says:

    Historien har en tendens att upprepa sig. Beroende på omständigheter har olika ”ekonomiska skolor” haft en tendens att vara olika bra på att dels förutsäga strukturella problem med hur det fungerar just nu och så förutsäga hur att dessa strukturella problem ska motarbetas så att det inte blir reella problem som verkligen kommer upp som bubblor och så till slut spricker med oöverblickbara konsekvenser.

    Statliga stimulanser låg till grund för skuldbubblan inom EU. Det tog 3 år av extremt höga stimulansnivåer att fullt ut inse att skuldbördan som blev resultatet var ett ännu större problem. Nu försöker alla med hjälp av penningpolitiskt expansionspolitik att nedvärdera sina egna valutor på olika sätt. Indien och Brasilien blev snabbt extremt lidande då Dollarn slutade med detta. Hur många länder ska behöva få generella problem därför att det finns något som ”free lunch”. there is no such thing as free lunch”. Utgå från att landet får göra jobbet självt och ibland ha mer eller mindre tur med yttre omständigheter som ibland kan medverka och ibland motverkar det egna långsiktiga arbetet. Sköter man sin grundekonomi så har man en högre inbyggd tolerans och robusthet mot yttre och temporära störningar. Vågar man ta tuffa beslut tidigt så förkortas ofta tiden som det påverkar. Det borde finnas en motsvarande term från mjukvaruindustrin som heter teknisk skuld inom ekonomin. En typ av systemskuld där systemet i sig och dess ”konfiguration”.

    I realiteten skulle det innebära att det finns gränser (ungefär som polcirklarna) vilka utanför dessa gränser kommer vissa fenomen kommer att blir mer vanliga och frekventa. I realiteten så är de flesta ekonomiska områden förknippade liknande gränser. Blandar man in modellering av ekonomi i detta, kaos och hur välkända processer ändå inte leder till förutsägbara utfall kan detta avslöja mycket av en ekonomis robusthet. Vissa ideologiska modeller kommer att medföra att man rör sig utanför en lång rad gränslinjer varpå det ekonomiska handlingsutrymmet i realiteten minskar, såvida man inte accepterar allt högre och högre risker.

    För mig är låg ränta en sådan risk, keynesiansk ekonomisk modell triggar enligt mina bedömningar många punkter som visar att även små störningar i ekonomin till slut leder till ett paradigmskifte och att nästa större ekonomisk modell åter igen blir dominerande. Tyvärr leder volatiliteten i människors beslutsfattande och ökad internationalisering till att det modellen snabbt känns förverkad.

  6. Kalle says:

    Glömde tacka för en länk som beskriver en sjunkande marginalnytta med penningpolitiska stimulanser i takt med att räntan går ner. Hade det inte varit på det sättet skulle varit ett ekonomiskt-vetenskapligt paradigmskifte.

  7. USA skuldsatt sig så mycket att de inte längre har råd att betala tillbaka sina lån. USA har bedrivit en politik som struntat att deras medborgare skuldsatt sig över öronen. GM flyttade i ett fall en fabrik till Mexiko 2001 varifrån flyttlasset 2006 gick vidare till Kina. Nu exporterar de tillbaka till en ekonomi som huvudsakligen och med landets politikers bifall alltmer gjort sig beroende av konsumtion och krediter för tillväxt.

    När man på mindre än 10 år säljer ut sin industri genom arbetskraftsarbitrage så har man tagit ett enormt kliv uppåt i avkastningshänseende för multinationella företag med hela världen som marknad. Denna ökade avkastning tenderar att med tiden sjunka tillbaka vilket är precis det vi bevittnar nu när tillväxtpotentialen i landet (och västvärlden) går ned. Bolagen sitter med enorma kassor som de i många fall saknar investeringsalternativ för (Apple t ex).

    Det finns helt enkelt inte konkurrerande alternativ. Skal-fördelarna är maximerade och tillväxt kan nu huvudsakligen nås på andra marknader än i USA varför de lediga resurserna därmed ökar i USA. Och de kan aldrig minska på sikt genom att penningpolitiken ytterligare sänker avkastningskraven.

    Tvärtom måste avkastningskraven öka vilket kommer att ske marknad för marknad på sikt genom att räntan höjs. För låga avkastningskrav leder bara till att bolagen betalar tillbaka onödigt rörelsekapital till aktieägaren. Och det är precis det vi bevittnar nu när både utdelning och börskurser åter nått toppen tack vare FED:s men även andra centralbankers stimulanser.

    Det stora problemet idag är ju att centralbankerna har agerat som om det varit ett efterfrågeproblem.

    Under mitten av 2000-talet då arbetskraftsarbitraget tog fart som värst blev ju väst utsatta för en enorm omsvängning av ekonomin. Istället för en politik baserad på inflations-tämjning och resursutnyttjande via en centralbank borde man haft en finanspolitik som istället borde ha gått ut på att dämpa det ökade utbudsöverskottet. Det är så obalanser byggts upp.

    Centralbankerna har hela tiden sänkt räntan i takt med att utbudet ökat i väst genom arbetskraftsarbitraget (den fjärde vågen av industrialisering) och importen. Man har varit tillfreds med den inadekvata penningpolitiken från FED.

    Om man med penningpolitik istället valt att dämpa utbudsöverskottet så skulle naturligtvis den enorma kreditexpansionen i väst ha dämpats betydligt varvid tillväxten skulle ha gått i stå. Men grundproblemet är och var att USA inte vill leva inom sina möjliga gränser. Just det är kärnan!

    Ingen, allra minst IMF, har velat kritisera USA för att de levt långt över sina tillgångar. Det var ju så skönt att växa genom konsumtion på bekostnad av sparande till investeringar.

    Är inte monetarist (d v s anser att allt utgår allt ifrån penningmängden) men Friedman får ändå sägas ha sina poänger (man får eller bör inte öka den ekonomiska aktiviteten med annat än genom att öka M i takt med ekonomins potentiella tillväxttakt).

    Denna krisen är orsakad av att landet med världens reservvaluta som har satt sig i en ohållbar situation.

    I USA kan de inte dra ner på tillgångsköpen, då trillar bostadsmarknaden ihop. Samtidigt kan de inte säga att de inte kan dra ner, för då rasar dollarn.

    Keynes teorier fungerar bäst i stora realekonomiska nedgångar.

    Är det något eller någon som borde dammas av i detta nu så är det nog snarare Milton Friedman och normpolitiken (fråga Norberg :P)

  8. En penningpolitik med styrräntor kring noll är i själva verket en krisorsak i sig därför att dels alla potentiella låntagare förväntar sig högre styrräntor och alla potentiella långivare befarar att inflationen skall gröpa ur värdet på deras fordringar. Kreditmarknaden upphör alltså att fungera normalt.

    Vidare är det inte så säkert att det är särskilt meningsfullt att ”öka” penningmängden. Pengar som inte spenderas gör ju ingen skillnad.

    Vidare vill jag peka på att artikelförfattaren reflexmässigt tycks utgå från att deflation är dåligt. Jag säger inte att deflation är bra, men jag tycker att det vore ett lämpligt ämne för en artikel att gå igenom varför, om överhuvudtaget, deflation är dåligt.

  9. Så här skriver Johanna Möllerström.

    ”Genom att sänka räntan kan en centralbank påverka efterfrågan på varor och tjänster i positiv riktning. Detta leder, åtminstone i teorin, till att ekonomins hjul snurrar snabbare samtidigt som arbetslösheten blir lägre.”

    Om inte denna metod fungerar i praktiken så kan det väl tyda på att den bakomliggande teorien är felaktig eller åtminstone förenklad, eller hur? Sedan är det givetvis omöjligt att veta vad som hade hänt om en viss centralbank, som sänkte styrräntorna, inte hade sänkt styrräntorna.

  10. Apropå vad som skrivs här bland kommentarerna vill jag påpeka att den enligt min mening största bristen med Milton Friedmans teorier är att pengar som inte spenderas inte gör någon skillnad. Därför kan man öka penningmängden hur mycket som helst men när den ökande penningmängden inte spenderas så gör det ingen skillnad. Jag är ingen reservationslös beundrare av Lord Keynes, men Lord Keynes stora poäng är ju att finanspolitik handlar om att spendera pengar.

    Jag anser dock att detta är ett utmärkt argument för guldmyntfot, eftersom en eventuell finansiell kontraktion under en guldmyntfot motverkas av att det i takt med att lönerna faller, om de faller, blir lönsammare att bryta guld och det betyder att vad som kallas aggregerade nominella utgifter inte kan minska under en viss gräns så länge det finns obrutet guld.

Trackbacks

  1. […] att en penningpolitisk förändring – sänkt ränta t ex  – skulle vara tillräcklig. Som Johanna Möllerström […]

  2. […] tyvärr hennes första krönika var ganska svag men… det är väl ganska naturligt? Att känna sig för lite i […]

  3. […] har tidigare skrivit på Ekonomistas om den akademiska debatt som pågår mellan de som anser att finansiella […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s