Nationalekonomen Paul Krugman och globaliseringskritikern Naomi Klein har en sak gemensamt: de ogillar den marknadsliberala ekonomism som Milton Friedman (och hans efterföljare) förespråkar. Krugman beskriver, nedgörande, Friedmans nyliberala idéer och monetaristiska program i en artikel i the New York Review of Books.
Men medan Krugman sakligt diskuterar såväl problem som förtjänster med Friedmans tankegods verkar Naomi Klein fixerad vid Friedman som person och det negativa han står för. Hon stannar dock inte där. Alla som på något sätt kan förknippas med Friedman är suspekta: nationalekonomer i allmänhet eftersom de tilhör samma disciplin som Friedman, och nationalekonomer verksamma i Chicago i synnerhet, eftersom det Friedman också bodde och verkade i den staden.
Och det är här hon ibland träffar fel. Nu senast i ett utfall i The Nation (översatt i förrgår i AB:s kulturdel) mot att demokraternas presidentkandidat Barack Obama har ekonomiska rådgivare som är nationalekonomer och vissa från Chicago vilket, enligt Klein, kopplar dem till just Milton Friedman. Men vid en närmare granskning visar det sig att dessa “chicagopojkar” varken är mer nyliberala än den genomsnittlige amerikanen eller förespråkar en Friedmantgrogen politik. I vissa fall har de inte ens varit verksamma i Chicago!
Kleins “huvudmisstänkte” är Jason Furman (som utbildats i progressiva Cambridge, MA, och som aldrig varit verksam i Chicago). Kleins huvudsakliga (och enda) kritk mot Furman är att han tidigare uttalat sig positivt om lågpriskedjan Wal-Mart. Men i ett svar på en kritisk artikel om detta i Slate från 2006 redogör Furman tydligt hur hans ståndpunkt ligger helt i linje med en progressiv, arbetarklassvänlig ståndpunkt. En mängd forskning visar nämligen att Wal-Marts låga priser stärkt köpkraften allra mest för just amerikanska låginkomsttagare.
Men borde ändå inte de av Obamas rådgivare som kan kopplas till Chicago ändå vara riktiga “Chicagopojkar”? Nej, inte heller det förefaller vara fallet. Till exempel är Chicago-ekonomen Austan Goldsbee (som utbildats i progressiva Cambdridge, MA) knappast vidare höger. Detta medger också Klein själv när hon säger att han “befinner sig på den vänstra sidan av ett spektrum vars vänstra ände ligger strax höger om mitten”. En titt på Goldsbees akademiska verk ger samma bild, t ex översikten av inkomstskatters påverkan på höginkomsttagares arbetsbeteende där Goldsbee finner effekten vara blygsam. Knappast någon Friedmansk slutsats.
Men chicagoforskaren Cass Sunstein som också ger råd till Obama? Förutom att Sunstein inte är ekonom (han är jurist) är han dessutom författare till den nyligen utkomna boken “Nudge” (som Ekonomistas-Robert omskrivit) vars hela grundidé är att just kritisera den traditionella chicagoskolans teorier om marknadens självreglerande funktion (detta har även Ekonomistas-Jesper påpekat).
Med andra ord är Naomi Klein ganska fel ute när hon vill svartmåla de ekonomiska rådgivare Barack Obama har som varandes Friedmantrogna nyliberaler. Detta felsteg må vara hänt. Värre då att vissa svenska bloggare okritiskt tar till sig hennes budskap. För fakta om dessa påstådda liberaler är väl kända, något som svenska skribenter också påpekat. Kanske kan denna historia bidra till att Kleins svenska supportrar nyanserar sin bild av Klein och faktiskt tar henne för den hon är, nämligen en intelligent och nytänkande journalist som ibland har rätt och ibland fel.
Ekonomistas 
Daniel Klein och Charlotta Stern har genom en enkät undersökt amerikanska akademikers politiska uppfattningar. Deras resultat antyder att nationalekonomer är mer liberala än övriga akademiker men ändå inte särskilt liberala. I denna sammanfattande studie skriver de (på s. 405):
“First of all, the economists’ mean score of 2.65 is significantly higher (more laissez faire) than the others. However, it is fairly interventionist in absolute terms. The rumor that economists tend to be strong supporters of unfettered capitalism is unfounded.”
Och i denna artikel konstateras:
“We find that about 8 percent of AEA members can be considered supporters of free-market principles, and that less than 3 percent may be called strong supporters.”
Inte riktigt den bild Klein har fått för sig är den korrekta.
Mitt intryck är att klein är populär därför att hon bekräftar en världsbild som många andra journalister har. Faktagranskningar/rimlighetsbedöningar av hennes argumentation visar att hon i likhet med Micheal Moore drar dom journalistiska vinklingarna till bristningsgränsen för att nå fram till sina förutbestämda slutsatser.
Jag tänkte precis tipsa om Pålsson Sylls artikel om Noomi vs Norberg i gårdagens DN som jag tyckte var vettig, men Dr. Waldenström tycker tydligen att detta är exempel på en debattör som “okritiskt tar tills sig hennes budskap”. Till exempel skriver Pålsson Syll följande om Noomi: “Analysen brister på sina ställen. Emellanåt tar hon ut svängarna väl häftigt i konspiratoriska sammanflätningar av disparata händelseförlopp.” Det är kanske dags att börja faktakolla Ekonomistasbloggare lite noggrannare? 😉 (Men mina brister ska vi förstås låta vila i frid.)
Robert, du har helt rätt i att Pålsson Syll inte okritiskt omhuldar Klein. Tvärtom är han faktiskt ganska kritisk. Men kanske åkte han med i barnvattnet pga hans ganska konstiga angrepp på Assar m fl angående deras, och alla andra seriösa nationalekonomers, tänkande kring motsättningen mellan fördelning och ekonomisk effektivitet. Jag justerar detta.
Apropå faktakoll: man ska alltid kritiskt faktagranska Ekonomistas inlägg. Förhoppningsvis finner man att alla fakta stämmer. 🙂
Robert – Jag börjar misstänka att du faktistk tror att hon heter Noomi Klein.
😉
Även Stiglitz håller till viss del med henne i analysen.
Stiglitz blev tungt kritiserad av högerekonomer som t ex Mankiw för det, men även mer icke-mailstream-ekonomer som tex Rodrik frågade sig hur Stiglits kan förhålla sig på det sättet.
Pontus: Skrev jag inte att mina faktafel skulle få vila i frid? 😉 Från och med nu kommer jag förmodligen att stava rätt till Naomi Klein, men fel till en kompis som heter Noomi…
Robert – On a different note. Kom på den – om jag får säga det själv – briljanta idén när jag av en slump hamnade på en webplats Bidster.com, att detta kan vara ett utmärkt dataunderlag att testa ett roligt spel. Började fundera på testbarhet av teorier och googlade eventuella artiklar som förekommit mig. Döm av min förvånan när jag hittade ditt JMP som gör precis det! Jag vill inte anklaga någon för plagiat här, men det ligger helt klart nära till hands att dra slutsatsen att du faktiskt stal min idé långt innan jag själv kom på den. Jävligt halt, Robert. Jävligt halt. 😉
Mats Ekelund har helt rätt. Naomi Klein är för övrigt inte ett dugg nytänkande. Det finns när vi ser till de fundamentala idéerna inget nytt med det hon säger. Det enda som är “nytt” är hennes lögner, förvrängningar, motsägelser, evasioner. Etc. Hon är populär eftersom hennes nonsens fungerar som perfekta rationaliseringar för vad väldigt många vänsterintellektuella och -journalister tycker och tänker.