Värdet av politiska kontakter

2012-01-11 av 3 kommentarer

En av många intressanta studier som presenterades under ASSA-konferensen i Chicago var en undersökning av värdet av politiska kontakter för amerikanska finansinstitut (se en tidig preliminär version av studien här). Författarkonstallationen bestod bland annat av stjärnor som Daron Acemoglu och IMFs förre chefsekonom Simon Johnson. I studien undersöks hur nomineringen av Tim Geithner till finansminister påverkade aktievärdet för finansföretag som hade starka kopplingar till honom. För att mäta kopplingarna till Geithner har forskarna undersökt besöksloggen under hans tid som chef för NY Fed och resultaten tyder på att företag som besökte honom ofta upplevde en överavkastning på 15 procent när Obama nominerade honom.

Diskussionen kring studien var intressant och Caroline Hoxby lyfte fram att man egentligen borde se Geithner, Larry Summers och Robert Rubin som en och samma kandidat till finansminsterposten; dessa tre var nära lierade med varandra och hade starka kopplingar till i princip samma Wall Street-företag. Enligt vadslagningsfirmorna var sannolikheten för att någon av dessa personer skulle få erbjudandet uppe i 85 procent redan innan Geithners nominering blev officiell. Egentligen påverkades alltså förväntningarna inte särskilt mycket vid tillkännagivandet, varför siffran 15 procent troligen är en kraftig underskattning av det förväntade värdet för finansföretagen att ha kopplingar till den politiska makten.

Hur stort det verkliga värdet blev får framtida forskning utvisa, men mycket tyder på att det var minst sagt stort. Problemet är bara att det kanske var ett pris värt att betala för att förhindra en total finansiell kollaps.

Filed Under: Finans, Politik

Repression och inflation att vänta

2012-01-09 av 22 kommentarer

Nationalekonomins höjdpunkt, ASSA-konferensen i Chicago, var i år en uppvisning i pessimism. Bristande politisk vilja eller förmåga gör att både USAs och Europas skuldproblem förefaller olösliga.* Och problemen är stora; figuren nedan visar att statsskuldernas andel av BNP idag är större än vad de någonsin varit.

Figuren visar även att statsskuldernas andel sjönk efter andra världskriget men att de började öka i slutet av 1970-talet. Statsskulderna minskade alltså under en period när staterna reglerade ekonomierna relativt hårt, men att de ökat kraftigt sedan 1980-talets avregleringar.

En intressant uppsats av bland andra Carmen Reinhart tyder på att detta inte är en slump. I stället menar Reinhart att en kombination av vad hon kallar “finansiell repression” och inflation varit en form av implicit beskattning som hållit statsskulderna under kontroll.

Med finansiell repression avses att staterna med hjälp av olika regleringar och ingrepp styr över sparkapitalet till statspapper. Genom en måttlig inflation har skuldernas reala värde kunnat minskas. Ett vanligt sätt för att uppnå detta har varit att reglera räntorna vilket gjort det relativ attraktivt att spara i statspapper, trots att den reala avkastningen på dessa under långa tider varit negativ.

När avregleringar och inflationskontroll minskat staternas möjlighet att på detta dolda sätt kunna beskatta befolkningen, har de haft svårt att ersätta inkomsttappet med andra skatter eller minska utgifterna till en hållbar nivå.

Sett i detta ljus blir det inte längre märkligt att dagens kapitalteckningkrav för banker och försäkringsbolag betraktar statspapper som riskfria – det blir helt enkelt ett sätt för statsmakterna utnyttja sin makt att skapa ett regelverk som gör det billigare för dem att låna.

Enligt Reinhart gör skuldbördans storlek det uppenbart att vi står inför en ny period av finansiell repression och ökad inflation. Att de politiska systemen skulle klara av att hantera skuldproblemen genom att höja direkta skatter och minska utgifterna höll hon – och de flesta andra — för osannolikt. Det har inte hänt tidigare och det finns ingen anledning att tro att det blir annorlunda denna gång.

*För att få en uppfattning om de depressiva tongångarna kan man med fördel titta på dessa webcaster från konferensen.
Filed Under: Makro, Politik

Ryskt valfusk? Döm själv

2011-12-08 av 21 kommentarer

De senaste dagarna har många diskuterat problem kring det ryska valet och framförallt i vilken utsträckning valresultatet manipulerats av det dominerande partiet ”Förenade Ryssland”. Det är förstås alltid svårt att bevisa valfusk i alla dess tänkbara former men ett sätt att troliggöra att allt inte gått rätt till är att titta på diverse statistik och använda vår kunskap om fördelningar (Jonas har skrivit om relaterade saker här).

Bilden nedan är fördelningen av röster för det styrande ”Förenade Ryssland” vid olika antal ”röstningslokaler” över hela Ryssland. En punkt på linjen visar helt enkelt vid hur många lokaler (på y-axeln) fick Förenade Ryssland x procent av rösterna (på x-axeln). Statistiskt sett skulle man förvänta sig att en sådan fördelning är relativt jämn med en topp runt det antal röster man faktiskt fick. Bilden visar åtminstone två förvånande detaljer. För det första finns det väldigt få lokaler där partiet fick 49%, desto fler där man fick precis över 50%. För det andra så uppvisar den högra delen av fördelningen ett märkligt mönster av toppar runt alla ”jämna tal” (60, 65, 70, 75 etc.). Detta bevisar förstås inget men är konsistent med att de inrapporterade siffrorna fixats till lite samtidigt som det är väldigt svårt att komma på en ”naturlig” förklaring till detta. (Jag har också tittat på motsvarande bild för lokalerna i Moskva regionen för alla partier och de visar en liknande topp runt 30% och en precis över 50 % men inget mönster för de andra partierna.Figurerna är framtagna av Maxim Pshenichnikov och finns tillsammans med andra intressanta observationer här).

En annan uppgift, som är långt ifrån representativ men som kommer ganska nära en bra randomisering, kommer från Nadia Yaciks blogg (på ryska). Hon var valobservatör och hade redan innan valet kommenterat kring sätt på vilka det fuskats i tidigare val. Resultaten nedan visar röstfördelningen i hennes vallokal (inom parentes nedan) jämfört med en grannlokal som inte hade några valobservatörer. Upptagningsområdena för respektive lokal är mycket lika i termer av vad som brukar kallas ”observerbara karakteristika”. I lokalen med valobservatörer fick Förenade Ryssland 30 procent jämfört med 60 procent i grannlokalen där inga observatörer fanns. För de andra partierna var fördelningen ungefär att alla fick ungefär dubbelt så stor röstandel i lokalen med valobservatörer. (Den rysktalande kan kolla den officiella statistiken här. Vallokal med observatörer är 712 och den utan 710).

Det finns många fler exempel att välja bland men ytterligare en ovanligt flagrant detalj i valet är delresultaten från Tjetjenien (nedan rapporterade i officiell rysk tv) där Förenade Ryssland tydligen fick 99.5 procent av rösterna.

I en intervju med Novaya Gazeta anser Michail Gorbatjov tydligen att misstankarna om valfusk är så allvarliga att myndigheterna borde utlysa nyval. Oavsett hur det blir med den saken så finns det stor anledning att vara bekymrad för utvecklingen i Ryssland, och mera allmänt är det nog som Robert Bates och medförfattare konstaterar i slutet på sin artikel ”Democratic Transitions”: ”Att gå från autokrati är inte det samma som att gå till demokrati” Däremellan finns en form som är annorlunda och som kommer vara central i många länder framöver.

Läs även Konstantin Sonins längre analys av valet och valfusket här.

(Tack till Elena Paltseva för tips och översättningshjälp).

Filed Under: Internationellt, Politik

Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?

2011-12-07 av 7 kommentarer

Ett grundläggande mekanism i många teoretiska modeller i politisk ekonomi är att politiker, eller i alla fall en del politiker, försöker roffa åt sig resurser (så kallade rents) för egen vinning på skattebetalarnas bekostnad. Forskningsfrågan är sedan ofta att analysera i vilken utsträckning väljarna förmår lösa detta problem antingen genom att förhindra sådant beteende eller genom att rösta bort korrupta politiker från makten. När man undervisar om denna typ av modeller möts man ofta av frågan om vad dessa så kallade rents består av och om detta är en rimlig beskrivning av den svenska verkligheten.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik Tagged With:

Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling?

2011-11-21 av 5 kommentarer

Naturresursers effekt på ekonomisk utveckling är en ständigt aktuell fråga (som jag i olika former skrivit om tidigare här på Ekonomistas här och här och här). De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera mer på vad vi vet om sambandet i kontexten ”Vilken effekt har matpriser på sannolikheten för revolution?”. En längre artikel på detta tema finns i november numret Axess (och även på deras hemsida här). I veckan har jag också skrivit en översikt av (delar av) forskningen kring naturresurser och ekonomisk utveckling tillsammans med Elena Paltseva.

Vår bild av forskningsläget kan i det närmaste sammanfattas som en moment-22 situation för länder med kombinationen svaga institutioner och stora naturtillgångar. För det första så vet vi ganska mycket om hur man hanterar de negativa ekonomiska följder (volatilitet, undanträngningseffekter och intergenerationella fördelningsproblem) som kan komma av att ekonomin är naturresursfokuserad. Dock kräver implementering av policy kring dessa problem goda institutioner. Detta gäller förstås också hanterandet av de politiska problemen med korruption etc. Kort sagt, naturresurser är bara dåliga om ett land inte har det institutionella ramverket för att hantera inkomsterna från dem på ett bra sätt. Tyvärr så verkar det som om en andra tydlig (om än inte okontroversiell) slutsats man kan dra är att naturresurser har negativa effekter på institutionell utveckling. Sammantaget är alltså insikten att institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier och att naturresursrikedom har en negativ påverkan på institutioner. (Hela vår text finns på FREE Policy Briefs)

Detta förstås ett dilemma men samtidigt inte en hopplös situation. Det finns exempel på länder som lyckats utnyttja resursinkomster för att stärka sin demokrati och skapa positiv ekonomisk utveckling. Även om det ofta poängteras att ett land som Botswana (ett av världens snabbast växande länder de senaste 40 åren med stora diamant tillgångar) hade bra redan i samband med deras självständighet i slutet av 60-talet så kvarstår faktum att de, mycket tack vara bra policy, lyckats hantera en situation som på förhand såg mycket problematisk ut.

Ett första steg i att kunna replikera framgångsexemplen, t ex för länder som Libyen och Egypten, är förstås att vara medvetna om problemen och att i möjligaste mån vara tydliga och öppna med hur man tänker hantera sina resursinkomster.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Republik eller monarki i Sverige? Låt diskussionen börja.

2011-11-19 av 83 kommentarer

Italiens kung Umberto II abdikerade 1947 efter att 54,3% av italienarna röstat för republik i en folkomröstning.

Nationalekonomer som studerat sambandet mellan politik och ekonomi har på senare tid visat att länders konstitutioner har betydelse för både vilken politik som förs och de långsiktiga ekonomiska utfallen (se t ex denna bok). Forskningen har framför allt fokuserat på vissa konstitutionella aspekter, som konsekvenserna av att ha ett president- eller parlamentariskt system, majoritetsvalkretsar eller proportionella val.

Det finns en aspekt som studerats betydligt mindre, nämligen betydelsen av vilket statsskick — republik eller monarki — länder har. Anledningen är dock emellertid ganska naturlig. Det som nog spelar mest roll är hur beslutsordningen ser ut, och mindre viktigt är om den mäktigaste kallas kung eller president.

Samtidigt finns det åtminstone två skäl att skärgranska statsskickets betydelse. Det faktum att en kung ärver sin position medan en president förvärvar den har betydelse, både symboliskt och kanske även faktiskt. För det andra är det ett historiskt faktum att monarkin är på väg ut. För länge sedan, kanske så sent som på medeltiden, var i princip hela jorden täckt av monarkier. Därefter har de gradvis försvunnit i takt med samhällenas utveckling och medborgarnas växande krav på medbestämmande. Enbart sedan år 1900 har över hundra monarkier avskaffats, och idag återstår endast 44 i världen varav en är den svenska.

I Sverige har frågan om statsskicket nyligen aktualiserats på grund av ett förslag om republikansk författningsändring som den lilla, men växande, Republikanska Föreningen nyligen presenterade. Kanske än mer intressant än var dock föreningens dokument Frågeställningar inför ett republikanskt statsskick – utredningens förslag där flera viktiga diskussionspunkter kring statsskickets utformning och eventuella förändring lyfts. Vilken sorts republik är bäst, en med stark eller svag president? Hur skulle en övergång bäst gå till, genom folkomröstning eller parlamentsbeslut?

Även om Sverige i slutändan inte kommer att ändra statsskick borde frågor som dessa frågor diskuteras runtom i samhället. De utgör en naturlig del av statsskickets demokratiska förankring, och kanske har frågan rentav betydelse för hur bra det går i långa loppet.

Filed Under: Politik Tagged With: , ,

Dags att inrätta en forsknings- och utvärderingsombudsman?

2011-11-17 av 17 kommentarer

Den främsta slutsatsen av SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser var den påfallande bristen på utvärdering av konkurrensutsättningen i välfärdssektorn. Det kan tyckas vara en självklarhet att systematiskt utvärdera alla större politiska förändringar, men uppenbarligen sker detta ofta inte. En bidragande orsak till detta är att politikerna själva inte är så intresserade av att underlätta utvärdering av den politik de genomför. Därför tror jag det skulle behövas någon slags institution som har till uppgift att bevaka att det i största möjliga mån skapas möjligheter att utvärdera politiska reformer. Kanske skulle denna funktion kunna fyllas av en särskild ombudsman för forskning och utvärdering?

En sådan ombudsman skulle i så fall behöva ges ett stort mått av oberoende. Det är viktigt att ombudsmannen själv inte genomför utvärderingar eftersom den då förr eller senare kommer läggas ned av politiska skäl. Den uppgiften åligger dessutom redan flera olika aktörer, till exempel Riksrevisionen, enskilda forskare och privata organisationer (såsom SNS). Ombudsmannens uppgift skulle alltså vara att bidra till att möjliggöra utvärdering. Dess främsta uppgift skulle vara att agera som remissinstans inför politiska förändringar och påpeka hur man skulle kunna underlätta framtida utvärdering av föreslagna reformer. Mig veterligen saknas detta perspektiv inför de flesta reformer (några undantag är finns dock, till exempel försöket med trängselskatt och starkölsförsäljningen i vanliga butiker på 60-talet).

Det finns ett antal olika sätt att underlätta framtida utvärdering av politiska reformer. Det mest basala är att se till att relevant data sparas och görs tillgänglig för forskning. Ombudsmanen borde dock också vara pådrivande för att reformer genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering. Ett exempel är att inte genomföra reformer samtidigt i hela landet och ett annat att verka för att politikerna även i vissa fall ska använda sig av randomisering för att underlätta utvärdering. I många fall kommer detta vara politiskt omöjligt, men jag tror det ändå kan finnas skäl att institutionalisera en röst som konsekvent reser detta slags krav.

En sådan ombudsman skulle kanske också kunna få som uppgift att övergripande övervaka att forskning och utvärdering underlättas. I Sverige är vi bortskämda med fantastisk registerdata som förmodligen skulle kunna utnyttjas än mer.  Till exempel skulle forskare kunna anmäla hinder de stöter på i kontakten med myndigheter när det gäller tillgången till sådan data till en sådan ombudsman. Även om jag själv haft goda erfarenheter som forskare i kontakten med andra myndigheter, hörs det från forskarhåll till exempel ofta klagomål på att SCB:s prissättning är oförutsägbar och att de inte tillämpar marginalkostnadsprissättning.

Filed Under: Politik, Utbildning och forskning

Myt eller sanning från Svenskt Näringsliv?

2011-11-09 av 45 kommentarer

Svenskt Näringsliv finansierar en uppsjö olika tankesmedjor som producerar en ansenlig mängd rapporter och debattböcker. Jag läser sällan dessa skrifter eftersom innehållet i det lilla jag läst varit så tendentiöst och förutsägbart. Ett exempel på en bok finansierad av svenska företagare (men inte organisationen Svenskt Näringsliv, se rättelse längst ned) och som jag inte läst är Pär Ströms bok Sex feministiska myter som kom ut i våras. Att döma av Anne Boschini, Astri Muren, Mårten Palme och Mats Perssons läsvärda sågning av denna bok i senaste numret av Ekonomisk Debatt står det föga förvånande klart att Pär Ström inte är utefter att bekämpa myter med uppriktigt sanningssökeri, utan att i stället lägga ut nya dimridåer.

En av dessa ”feministiska myter” som Pär Ström försöker avliva är att kvinnor har svårare att göra karriär än män. Enligt artikelförfattarna gör Pär Ström inte detta genom att hänvisa till forskningen, utan genom att redogöra för att han talat med ett antal företagsledare som hävdat att de inte hindrar kvinnor att göra karriär. Detta är bara ett av flera exempel som redovisas i artikel på hur Pär Ström valt att ignorera aktuell forskning, eller att bara välja de resultat och de uppgifter som stödjer hans resonemang.

Artikeln gav mig dock anledning att fundera över en helt annan sak: I vilken utsträckning råder det en sund balans mellan olika särintressen i det svenska samhället? Som jag tidigare uttryckt tycker jag att det egentligen är ganska positivt att många olika särintressen gör sig hörda i offentligheten eftersom de ofta sitter inne på värdefull information. Tyvärr är det starka och koncentrerade intressen som hörs mest och högst (vilket blev väldigt tydligt i samband med SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser), medan svaga och utspridda intressen, såsom konsumentintressen, alltför ofta är tysta.

Rättelse: Boken är utgiven av organisationen Den Nya Välfärden och jag förmodade felaktigt att Svenskt Näringsliv är huvudfinansiär för denna organisation när det ursprungliga inlägget skrevs (därav ingress och titel). Detta stämmer inte utan Den Nya Välfärden finansieras av direkt av svenska företagare.

Filed Under: Lästips, Politik

Exportmålet lever vidare

2011-10-17 av 7 kommentarer

För knappt två år sedan satte handelsminister Ewa Björling upp målet att fördubbla den svenska exporten på fem år. Jag ifrågasatte exportmålet här på Ekonomistas (även här): Varför skulle vi vilja fördubbla exporten? Och hur ska det till synes orealistiskt ”ambitiösa” målet kunna uppnås? En intervju i Dagens Nyheter häromdagen (16/10) visar att Björling överraskande håller fast vid målet. Hon verkar fortfarande anse både att målet är önskvärt och att det kommer att uppfyllas.

Finansministern verkar dock inte imponeras av handelsministerns ambitioner. Enligt finansdepartementets senaste prognos kommer ökningen av exporten inte ens att nå halvvägs till målet. (Figuren nedan visar varuexporten — de siffror handelsministern nämner i intervjun indikerar att hon av någon anledning inte inkluderar tjänsteexport i sin målformulering.)

Varuexportens ökning (%) sedan 2009, enligt exportmålet respektive Budgetpropositionen för 2012.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

Smörbrist eller bondeuppror?

2011-10-03 av 38 kommentarer

 Det är oroliga tider just nu. Tidningarnas svarta rubriker om skuldkris, eurokris och annalkande lågkonjunktur skapar ibland en känsla av att domedagen är nära. Sverige har mitt i detta drabbats av ännu ett gissel: akut smörbrist! Igår när jag skulle handla smör till söndagsbaket fick jag till exempel hålla till godo med extrasaltat smör på grund av smörbristen. Vän av god ordning (dvs nationalekonom) ställer sig direkt tre frågor.

1. Den första frågan en nationalekonom kommer att tänka på är naturligtvis varför man inte höjer priset på smör? Det finns gott om substitut till smör (som dessutom är nyttigare) och det förefaller som bara ett något högre pris skulle styra över tillräckligt många konsumenter till margarin och olja (dock inte undertecknad!) för att i ett slag lösa smörbristen.

2. Hur kan det råda brist på smör, men inte på andra gräddprodukter? Mig veterligen lider vi inte av varken grädd- eller crème fraiche-brist, utan just smörbrist. Men smör är ju enkelt att tillverka utav grädde (även på egen hand vilket Svensk Mjölk upplyser om på sin hemsida).

3. Varför importerar vi inte smör när det nu är sådan brist att hyllorna gapar tomma?

För att försöka besvara dessa frågor kontaktade jag mjölkböndernas och mejeriproducenternas branschorganisation Svensk Mjölk. Enligt dem beror bristsituationen på att vi äter allt mer feta mejeriprodukter samtidigt som den svenska mjölkproduktionen minskar sedan lång tid tillbaka. Detta låter förvisso rimligt, men det ger inget svar på mina tre frågor ovan.

Jag börjar misstänka att något helt annat ligger bakom. Kanske används smörbristen som en bricka i ett politiskt spel av mjölkbranschen för att belysa ”bristen” på svensk mjölk och behovet av utökat stöd till svenska mjölkbönder? Att låta mjölkhyllorna gapa tomma hade förmodligen lett till ett ramaskri, medan tomma smörhyllor under en kort period är en lagom markering.

Företrädaren för Svensk Mjölk som jag kontaktade förnekade dock naturligtvis att det låg något i min misstanke.

Filed Under: Kuriosa, Politik
«Föregående sida
Nästa sida»