Den politiska debatten utvecklas ibland till sifferdueller där förledande exakta uppgifter kastas fram och tillbaka. Det är ofta inte särskilt enkelt att hänga med och själv bilda sig en kvalificerad uppfattning. I en artikel i Kvartal argumenterar jag för att den jämförelsevis höga befolkningstillväxten de senaste och de kommande åren lätt skapar förvirring. Ett annat exempel på förvirrande sifferuppgifter är de olika beräkningar av kostnaden för Socialdemokraternas senaste vallöfte om en veckas betald ledighet till föräldrar med barn mellan 4 och 16 år. Socialdemokraterna hävdar att kostnaden är 5,4 miljarder medan Svenskt Näringsliv påstår att det handlar om en ”samhällsekonomisk kostnad” på 32,9 miljarder. Vem har egentligen rätt?
För det första bör det noteras att de två sifferuppgifterna handlar om två olika saker. Socialdemokraternas 5,4 miljarder handlar om hur de offentliga finanserna påverkas, medan Svensk Näringslivs 32,9 miljarder handlar om hur BNP påverkas.
Jag har inte hittat några detaljerade uppgifter om Socialdemokraternas kalkyl. Men det påstås vara ungefär 900 000 hushåll som berörs och den genomsnittliga föräldrapenningen är på ungefär 600 kronor per dag. Tio dagars ledighet per hushåll skulle i så fall innebära en offentligfinansiell kostnad på just 5,4 miljarder. Gissningsvis har Socialdemokraterna gjort en betydligt utförligare kalkyl som tar hänsyn till fler budgeteffekter, men min överslagsberäkning tyder på att de inte har räknat med att det totala antal arbetade timmar i ekonomin kommer påverkas i någon nämnvärd utsträckning.
Svenskt Näringsliv antar i stället att reformen får fullt genomslag i faktiskt antal arbetade timmar. Med andra ord antas det arbete som föräldrarna skulle uträttat under sin familjevecka helt utebli, det vill säga ingen annan kommer utföra arbetet i deras ställe. Detta gör att totalt antal arbetade timmar sjunker och att BNP därmed sjunker i motsvarande utsträckning. Det är detta BNP-tapp som beräknas till 32,9 miljarder.
Att reformen skulle få fullt genomslag i totalt antal arbetade timmar som Svenskt Näringsliv antar förefaller i mina ögon osannolikt. Rimligen kommer i många fall andra jobba mer för att täcka upp för föräldrarna som inte jobbar. Men det förefaller också orealistiskt att antalet arbetade timmar inte skulle minska alls (om det nu är det Socialdemokraterna räknat med). Ett visst produktionsbortfall kommer reformen med största säkerhet att innebära och det kommer även medföra minskade skatteintäkter. Förlitar man sig på Svenskt Näringslivs beräkning skulle minskningen av skatteintäkterna bli ganska stor eftersom skatternas andel av BNP är 44%. Men deras antagande innebär också att totala arbetsutbudet i offentliga sektorn sjunker — det arbete som sjuksköterskan inte uträttar under familjeveckan utförs inte av någon annan — och därmed minskar också de offentliga utgifterna. Tyvärr tvingas jag konstatera att jag inte på rak arm kan reda ut vad den offentligfinansiella kostnaden av reformen i slutändan blir, men jag är ganska säker på att den varken blir 5,4 miljarder eller 32,9 miljarder.
Däremot står det klart att det är missvisande att kalla hela produktionsbortfallet på 32,9 miljarder för en ”samhällsekonomisk kostnad” som Svenskt Näringsliv gör. Total konsumtion kommer visserligen att minska i samma utsträckning, men barnfamiljerna ”konsumerar” också mer fritid efter reformen. Det handlar alltså i grunden om vilken avvägning mellan arbete och fritid vi väljer att göra. Historiskt har arbetstiden minskat när länder blir rikare, så att använda en del av vårt ökade ekonomiska välstånd till att förkorta arbetstiden är naturligt. Men om det bör ske på detta sätt, om det är lämpligt just nu och om det ska riktas till just barnfamiljer är en annan fråga.
Uppdatering: Såsom jag hoppades när jag skrev inlägget klarnade förhållandet mellan de två beräkningarna betydligt i kommentarstråden.
Ekonomistas 
Varför tänker du att andras arbetsutbud kommer att öka? Så brukar vi väl inte tänka när vi tex analyserar förändringar i semesterlagar och liknande. För mig förefaller det inte orimligt att utgå ifrån att såväl arbetskraftsdeltagandet som arbetslöshet och antal arbetade timmar per år för övriga personer inte påverkas. Åtminstone inte direkt, men allmänna jämviktseffekter kan ju påverka utfallet i. Det skulle betyda att BNP faller i linje med SNs kalkyl. Men du har förstås rätt i att man kan ifrågasätta om det fallet ska benämnas en “samhällsekonomisk kostnad”.
Jag har ingen stark uppfattning om detta och det är därför jag formulerar mig så vagt, jag tänkte bara att arbetsgivare i någon mån kommer ersätta föräldrar som är lediga med andra anställda (de betalar ju inget för den ordinarie anställde). Men denna effekt kanske är marginell, och i så fall blir BNP-bortfallet stort.
Hur ser ni då på att man för att finansiera reformen måste höja skatten? Det finns rimligen en “social cost of public funds” som kanske uppgår till 60 procent av den statsfinansiella kostnaden i ett land med såpass högt skattetryck som Sveriges.
Ska erkänna att jag varit inblandad i beräkningen och det vi följde var helt enkelt principerna i Bilaga 2 i SOU 2002:58. Det är dock inte självklart att värdet av fritiden är större än kostnaden för skatternas snedvridande effekter.
Huruvida det är en renodlad samhällsekonomisk kostnad kan vi tvista om. Kanske inte exakt, men jag anser nog att det åtminstone ligger väldigt nära en sådan. Alla samhällsekonomiska kalkyler är förenklingar och frågan var gränsen går är knivig.
Mattias: Du kan mycket väl ha rätt att värdet av den ökade fritiden är försumbart jämfört med produktionsbortfall och snedvridande effekter, men det är konstigt att inte nämna det när man talar om samhällsekonomiska effekter. Det är ju ökad fritid som är motivet till reformen (förutom valfläskaspekten) och att vissa personer har väldigt hög värdering av fritid pga att de inte kan ta ledigt när de behöver. Råkar du förresten veta hur de 5,4 miljarderna är framräknade?
De 5,4 miljarderna är med all sannolikhet framräknade genom att multiplicera alla berättigade med deras bidragsgrundande inkomst gånger 80 procent, med hänsyn till taket. Och vissa har kanske bara rätt till en grundnivå. Hur man gör där vet jag inte, bara att det inte är enkelt.
Även Magdalena Andersson verkar ha räknat på att alla använder reformen. Det lär ju bero på hur komplicerad man gör ansökningsprocessen. Är det som med semestern lär ju alla ta ut den, för de flesta tar ju ut semester.
Visst blir det en besvärlig pedagogik här. Vi måste med några korta ord förklara vad som skiljer vår kalkyl från FiDep. Den stora skillnaden är att vi räknar på arbetsutbudseffektens effekt på hela samhället, inte bara på statens budget.
Men man kan fortsätta att lägga till effekter och sådant som vi kan gissa oss till. Om den förlorade arbetsinkomsten är 12 miljarder verkar det inte orimligt att fritiden värderas till 4,8 miljarder. Och om reformen finansieras med skatt på arbete ter det sig inte orimligt att MSCPF uppgår till 2,0 och att kostnaden för finansieringen därmed är ungefär 5,4 miljarder.
Sedan finns det fler osäkerhetsfaktorer. Hur tänker Magdalena Andersson göra med hushåll som inte räknas som familjehushåll? Vem är det som har rätt till veckan, plastföräldern eller den biologiska föräldern? Det rör sig om 200 000 hushåll utöver de 900 000. FiDep tycks bara ha räknat på familjehushållen.
Jo, förresten angående SGI, som föräldrapenningen baseras på, och de 5,4 miljarderna. SGI beräknas vid beviljandet av förmånen och finns alltså inte innan någon ansöker om en förmån. I SCB:s modeller använder man en proxy som baseras på tidigare inkomster, alltså ett slags historisk SGI. Men det blir aldrig mer än en prognos. Så någon mer exakt bedömning av kostnaden går tyvärr inte att göra. Hade historisk SGI varit genomförd skulle det ha varit möjligt. Sannolikt slår det inte mer än 100 miljoner åt det ena eller andra hållet i alla fall.
Vid närmare eftertanke tror jag SNs antagande är rimligt, i synnerhet på lite sikt. Däremot är det svårare att veta hur många som kommer ta ut sin familjevecka, för de med höga inkomster blir inkomstbortfallet ganska stort och en del kommer nog inte utnyttja det. SNs beräkning antar att det utnyttjas fullt ut av alla.
Inom många verksamheter måste man ha en viss bemanning, vilket betyder att man måste hitta någon annan som kan jobba när delar av personalen tar ledigt. Det borde i långa loppet få en effekt på antal arbetade timmar (dvs att tappet i arbetade timmar inte blir exakt lika stort som de föräldralediga timmarna).
Mattias: Tack för ditt svar. Måste säga att transparensen i SN:s redovisning är föredömligt. Det är betydligt svårare att som lekman (vilket jag betraktar mig på detta område) gissa sig till hur de 5,4 miljarderna räknats fram, men jag tror att din förmodan är korrekt.
Vissa yrken kräver en konstant bemanning. Därmed kan man anta att man inom dessa yrken, åtminstone långsiktigt, fyller på för att täcka upp ledigheten till följd av reformen, varför tappet i arbetstimmar totalt inte lär motsvara lediga timmar totalt.
Det är inte självklart att efterfrågan på fritid för arbetsföra har minska i takt med att vi har blivit rikare. Ramey och Francis (2009), visar att arbetstidförkortning i USA har gått hand i hand med kvinnors inträde på arbetsmarknaden, att totalt arbetade timmar i åldern 25-54 år är nästan densamma som för hundra år sedan.
A Century of Work and Leisure
Valerie A. Ramey
Neville Francis
American Economic Journal: Macroeconomics
vol. 1,no. 2, July 2009
(pp. 189-224)
https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/mac.1.2.189
Jag förlitar mig på den forskning mina kollegor Timo Boppart och Per Krusell sammanfattar här: https://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/45-1-tbpk.pdf. De menar att USA utgör ett undantag i internationellt perspektiv.
Två funderingar
BNP är inte lika med samhällsekonomi. Samhällsekonomi i nationalekonomiska sammanhang innebär rimligen välfärdskostnaden, dvs alla snedvridningseffekter av förslaget. Svenskt näringslivs beräkning är en schablonberäkning av produktionsbortfallet om reformen får fullt genomslag. En total välfärdskostnad är troligtvis högre, även om man beaktar plusvärdet av ökad fritid för barnfamiljerna.
En ytterligare fundering är vad alternativanvändningsvärdet kan vara av att använda offentliga medel där de ger störst nytta i t.ex. vård, skola eller polis.
Se Mattias kommetar ovan och mitt svar där.
“det arbete som sjuksköterskan inte uträttar under familjeveckan utförs inte av någon annan — och därmed minskar också de offentliga utgifterna”
I egenskap av att arbeta som Sjuksköterska kan jag ju utala mig om ditt påstående. I just det fallet är det fel. på en vårdavdelning kommer arbetsgivaren att få bemanna med annan arbetskraft, inom operation och narkos innebär det inställda operationer. Och inom öppenvården innebär det att inställda bokningar eller övertid för de som inte går på föräldrarvecka.
Eftersom det inte är tillräckligt med sjuksköterskor som det är kommer arbetsgivaren då få ta in bemanningssjuksköterskor och då ökar utgiften med ca 150-200% mot vad en anställd skulle kosta. i runda slängar.
På kort sikt håller jag med dig och det var så jag tänkte när jag skrev inlägget. Men på lång sikt så minskar skatteintäkterna och man kommer tvingas man så att säga mätta munnen efter matsäcken och skala ned verksamheten.
Ur artikeln: “det vill säga ingen annan kommer utföra arbetet i deras ställe”.
Det är nog ett rimligt antagande, vilket flera kommentarer pekar på.
För hur många jobb kan arbetsgivaren ringa till arbetsförmedlingen och ordna fram en ersättare? Det är inte många. För att klämma till lite mer drastiskt: Hur många vill att ert barn skall opereras av en random person från arbetsförmedlingen därför att operatören (kirurgen) är ledig.
Det lär inte folket gå med på.
Jobben blir mer och mer specialiserade och upplärningstiden blir längre och längre. Skulle tro att det tar tre år att ersätta mig. (Och under den tiden avklingar produktionsbortfallet).
Det kan också vara så att SN räknat lite snällt. Bortfallet kan leda till att utvecklingsprojekten tar längre tid. Produkterna missar delar av marknadsfönster och marknadsandelar tappas, vilket innebär mycket större “förluster” än vad SN räknat med. Detta är dock svårbedömt. Jag ville dock peka på att konsekvenserna kan bli allvarligare.
—————————–
Ur artikeln: “Det handlar alltså i grunden om vilken avvägning mellan arbete och fritid vi väljer att göra.”
Riktigt. Dock skulle jag säga att vi väljer ökad levnadsstandard framför ökad fritid. Vi skulle ju kunna leva på 30-tals standard och ha väldigt kort arbetstid. Men hur många är intresserade av det?
Och hur många är intresserade av att inte få sjukvård och mediciner som finns i hög-BNP-länder där folk jobbar mer? Men det är en konsekvens av att arbeta mindre. Då får vi nöja oss med primitiv sjukvård. BNP räcker inte till mer.