Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.

Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster. 

Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.

De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.

Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att ”det har gått bra tidigare”  innan jag slappnar av och låter frågan bero.

Nyhetsmagasinet Fokus kom i veckan med sin årliga kommunranking. Återigen toppar Danderyd, följd av Vellinge, Täby och Lidingö. Sämst ut faller Munkfors, Filipstad och Ljusnarsberg. Det verkar alltså som att en högerstyrd lågskattekommun är att föredra framför värmländsk glesbygd. 

Hur har det då gått till när denna ranking tagits fram?  Jo, Sveriges kommuner har rangordnats utifrån 30 olika faktorer, rörande privatekonomi, skola och dagis, fritid, social trygghet, jobb och tillväxt och kommunal ekonomi. Sen har rangordningarna normerats i en skala 1-100 och slutligen har medelvärdet av dessa normerade rankingar tagits fram.

Det finns flera svagheter med denna ranking. Det gäller dels de olika faktorerna som har valts ut, dels sättet som dessa aggregeras.  Är det t.ex. bättre att bo i en kommun med hög nettoförmögenhet eller låga skilsmässotal? Förmodligen om det skulle vara så att man per automatik blev rikare och lyckligare i sitt förhållande om man flyttade till denna kommun, men knappast annars. Är det bra att bo i en kommun med höga utgifter på skola? Ja, förmodligen om man har barn i skolåldern och höga utgifter innebär högkvalitativ utbildning, men knappast om de höga utgifterna beror på stora sociala problem i kommunen. Är det bra att bo i en kommun med få anmälda brott? Ja förmodligen, men knappast om det beror på att en lokal maffia gör att folk inte vågar anmäla brotten.

Kommunrankingen utgår också från att det är lika mycket värt att vara bäst när det gäller låg kommunalskatt, hög lärartäthet, många serveringstillstånd och hög soliditet. Förmodligen värderar olika individer dessa saker väldigt olika. Nu ska vi i rättvisans namn säga att dessa problem inte är något unikt för Fokus ranking, utan detta problem uppstår alltid när man försöker skapa sammanhängande mått som väger ihop olika faktorer och det finns en stor litteratur om detta. Sveriges mest citerade samhällsvetare (och en av de personer som Jim Heckman ville träffa när han var i Uppsala i samband med sin Nobelföreläsning) Karl Gustav Jöreskog har t.ex. utvecklat ett program speciellt för detta (LISREL).

Fokus kommunranking får därför ses som ett lovvärt försök att jämföra kommunerna, som inte når ända fram. Kanske kan de olika delrankingarna vara till hjälp för individer som står i begrepp att flytta och som vet att de har höga preferenser för t.ex. många restauranger eller gott om idrottsföreningar, men de säger knappast något om var det är bäst att bo.

För någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. ”Det är ingen idé”, ”Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och ”Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av. 

Det finns gott om köer i Sverige och det gäller att vara förutseende och försöka räkna ut vilka behov man kan komma ha i framtiden. Även om du inte har behov av en hyresrätt, parkeringsplats, båtplats, tomt eller kolonilott i dagsläget, kan det vara läge att ställa sig (eller sina barn!) i kö redan nu utifall behovet skulle uppstå i framtiden.

Att fördela tillgångar efter kötid är dock problematiskt av många skäl. Det är inte de som har störst nytta av resursen som får den,  resurserna underutnyttjas (hyresrätter som övernattningslägenheter är ett exempel), leder till låg rörlighet, korruption (ordförandens vän har ”sååå gröna fingrar, klart att han ska få en lott!”) och orättvisor baserat på ålder och hur länge man bott på ett ställe. 

Nationalekonomers ryggmärgsreflex är förstås att tillgångarna är felprissatta. Om kommunen tar ut högre arrenden av koloniföreningar kommer köerna att försvinna. De priviligerade innehavarna av kolonilotter i Tantolunden protesterar dock högljutt vid varje sådant försök. (Vissa koloniföreningar har dock infört en annan sorts prismekanism: de tar ut en årlig avgift för att stå i kö.)

Kösystem har dock en sympatisk aspekt. De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott. Pengar, och förmågan att tjäna pengar, har vi dock olika mycket av redan från födseln. 

Finns det då något system som kombinerar kösystemets rättvisa med prismekanismens effektivitet? En möjlighet skulle kunna vara att införa en särskild ”medborgarvaluta” eller någon slags ”köpoäng”. Alla medborgare har ett konto där det på 18-årsdagen trillar samma belopp för alla i denna särskilda valuta. Slantarna på kontot kan sedan användas för att köpa sig vissa tillgångar som anses vara särskilt viktiga att fördela rättvist. Detta skulle kunna handla om hyresrätter och kolonilotter eller vad det nu kan tänkas vara. Tillgångar som bara kan köpas för medborgarvaluta skulle fördelas betydligt effektivare än med kösystem, men samtidigt behålla kösystemets rättviseaspekt eftersom alla har lika mycket slantar. 

Det finns naturligtvis många invändningar mot detta förslag (vilka säkert kommer att påpekas i kommentarstråden), men det förefaller som att de flesta skulle kunna hanteras inom ett sådant system. Därmed inte sagt att systemet är önskvärt att införa, men det skulle i alla fall göra att vi slipper en hel del köer.

Vi nationalekonomer är ofta kritiska till särintresseorganisationer, men de kanske vi inte borde vara. De fyller en viktig samhällsfunktion.

För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) högtidssammankomst. Preses Bo Sundqvist höll ett anförande som bland annat innehöll en känga till politikerna att inte styra forskningen med riktade satsningar, att forskningen behöver mer resurser och att forskare inte ska ställas inför kortsiktiga produktionskrav. Jag håller visserligen huvudsakligen med honom om dessa åsikter, men samtidigt slogs jag av att KVA representerar ett särintresse, nämligen sådana som jag själv, forskare.

Nationalekonomer är ofta kritiska till särintressen. Här på Ekonomistas har vi kritiserat bondeorganisationer för jordbruksstödet, fiskarna för överfisket och Hyresgästföreningen för kaoset på bostadsmarknaden. Nationalekonomer kritiserar också ofta fackliga organisationer för att försöka gynna ett särintresse (de som har jobb) på bekostnad av ett annat (de som inte har jobb). Alla välorganiserade särintressen är förstås noga med att hävda att de inte bara representerar ett särintresse utan att deras sak gynnar hela samhället. Det gör både LRF och KVA, men eftersom jag är forskare tycker jag att KVA representerar allmänintresset betydligt bättre.

De flesta av dessa organisationer fyller nog dock en viktig funktion. De hjälper politikerna att fatta bättre beslut. Politiskt beslutfattande är väldigt komplext. Varje beslut påverkar en mängd olika grupper på oanade sätt. Särintresseorganisationer kan bidra med värdefull information om hur en grupp påverkas av ett visst politiskt beslut som skulle vara svårt eller kostsamt att annars ta reda på. Detta betyder förstås inte att man skall lita på särintressen eller göra precis som de säger, men däremot kan man dra nytta av den information om politikens konsekvenser som de sitter inne med. Det är förstås en hypotes som är omöjlig att testa, men på det hela taget misstänker jag att samhället ändå mår bättre av alla dessa särintresseorganisationer än helt utan dem.

Båda synsätten finns naturligtvis representerade i nationalekonomisk teori. Det negativa synsättet att särintressens påverkan kan stå det övriga samhället dyrt har sitt ursprung i public choice-skolan och bland annat Mancur Olsons The Rise and Decline of Nations. Som påpekas av bland andra Torsten Persson och Guido Tabellini i avsnittet om lobbying i deras lärobok Political Economics kommer dock särintressena att spelas ut mot varandra och inte göra någon skada om det inte finns några oorganiserade intressen. Det mer positiva synsättet att särintresseorganisationer kan sitta inne med värdefull, men föga trovärdig, information diskuteras bland annat i Gene Grossman and Elhanan Helpmans Special Interest Politics.