1993 gjordes det svenska statsbidragssystemet om så att statsibidragen övergick från specialdestinerade till generella. Det innebar att kommunerna fick alla pengar i en påse och sen kunde allokera ut dem efter eget huvud på de olika utgiftsområdena. Tanken var dels att förenkla ett statsbidragssystem som hade kommit att bli allt mer oöverskådligt, dels tanken att kommunerna själva bäst visste hur de skulle förvalta sina medel.
Sen dess har trenden varit allt fler riktade statsbidrag, de s.k. Wärnersson-pengarna som var betingade på att kommunen ökade personaltätheten i skolan, är bara ett exempel. Att trenden har gått åt detta håll är förståligt; kommunerna ansvarar för viktiga välfärdstjänster och det krävs en väldigt tillitsfull regering för att inte vilja gå in och styra hur de gör detta. Därför är jag positivt överaskad att de statsbidrag som nu har annonserats i krisens spår faktiskt är generella och inte riktade till t.ex. skolan.
Det är nämligen så att riktade statsbidrag bara i undantagsfall faktiskt påverker kommunernas belsut på kort sikt. På längre sikt kan de däremot göra mer ont än gott. Låt mig förklara. Även om pengarna är riktade till t.ex. skolan så är det fritt fram för kommunerna att nu använda de pengar de hade tänkt lägga på skolan på något annat. Endast i de fall det riktade statsbidraget är större än den av kommunen planerade skolbudgeten kommer det att göra skillnad. I de allra flesta fall har alltså riktade statsbidrag precis samma effekter på den kommunala besluten som generella, i alla fall på kort sikt. På lite längre sikt riskerar riktade statsbidrag dels att undergräva det lokala ansvarsutkrävandet (kommunpolitiker kan alltid skylla på regeringen om kommuninnevånarna är missnöjda med politikernas beslut), dels locka kommunerna till strategiska överväganden när de fattar sina beslut (om vi inte satsar så mycket på äldreomsorgen idag så kommer vi nog få utökade riktade statsbidrag imorgon). Att kommunerna agerar strategiskt har diskuterats tidigare här på Ekonomistas. Slutsatsen av detta är att riktade bidrag kan ställa till med mer ont än gott. I de fall regeringen ändå vill styra över vissa verksamhetsområden så är det förmodligen bättre att helt enkelt centralisera dessa verksamheter.
Ekonomistas 
Gud min skapare vilket trist inlägg! Det var knappt jag orkade hålla mig vaken när jag ögnade igenom det! Själv är jag emot alla former av bidrag eftersom det korrumperar människor, institutioner och länder! Då syftar jag alltså på allt från den hemlöse socialbidragstagaren till Tanzania. Vore annars intressant för den så kallade nationalekonomin att ta tag i fallet Tanzania, där man fortfarande efter 40 års miljardregn är nästan fattigast i världen!
Detta problem återkommer i många andra sammanhang.
Exempelvis då biståndspengar görs beroende av att de inte skall hjälpa till att finansiera militär utrustning.
Just nu är det intressant med tanke på den amerikanska bailouten av bankerna. Strategiskt beteende uppstår inte bara i kommuner, även banker omdirigerar egna medel utefter vilka bidrag som ges. I det amerikanska fallet möjliggjorde statlig hjälp fortsatta bonusutbetalnigar.
Avslutningsvis, det finns alltså paraleller mellan öronmärkta pengar till Tanzania och till de svenska kommunerna.
Intressant paralell till Tanzania, men det är dock en stor skillnad mellan centralisering av kommunala verksamheter och kolonalisering av fattiga länder.
Ja givetvis. Lösningen på biståndsproblemet är sannerligen inte återkolonialisering.
Om en “failed kommun” är ett ansvar för hela det svenska samhället, då är kanske en “failed state” ett ansvar för världssamfundet? För mycket styrning kan dock leda till att politiker i biståndsmottagande länder skyller ifrån sig på biståndsorganistioner. Ansvarsutkrävandet kan till slut hamna hos oss i Sverige som finansierar biståndet.
Lokala politiker har två principals precis som biståndsmottagaren. De är ansvariga inför den lokala befolkningen, samtidigt som de förväntas uppnå vissa nationella mål. Lösningen är nog som du sa att låta budgetprocessen vara lokalt förankrad, men att staten ibland måste styra i enlighet med gemensamma mål. På samma sätt måste budgetprocessen vara nationell och förankrad i biståndsländerna. Det är dock mer oklart hur långt det internationella samfundets ansvar sträcker sig om detta misslyckas.
Ja, det är stor skillnad, men det uppstår problem med ansvarsutkrävande i båda fallen på grund av otydlig eller illusionistisk styrning.
Eva – exakt vad är problemet om tex Zimbabwe skulle återkolonialiseras genom att någon utomstående i princip köper staten, tex via bistånd?
Om den politiska enheten Kina är en principal till den politiska enheten Zimbabwe måste det vara tydligt hur ansvarsfördelningen eller samhällskontraktet ser ut. Annars underminerar man den demokratiska processen i den politiska enheten Zimbabwe. Det finns inget sådant internationellt kontrakt.
Dessutom skulle detta underblåsa strategiskt beteende i dessa länder, precis som i kommunerna.
lg: bortsett från att det strider mot folkrätten, men sånt tror du förmodligen inte på. Men du kan ju höra med de i Tibet vad de tycker om kolonalisering.
Lovisa: ja, du har rätt att en misslyckad stat kan ses som ett ansvar för världssamfundet, men då tror jag att det är viktigt att de krav som ställs kommer från ngt organ typ FN, eftersom det annars kan bli lätt för enskilda stater att hävda att de griper in och tar över för folkets bästa, när detta definieras av den ingripande staten. Men det finns onekligen intressanta kopplingar mellan bailouts av kommuner och biståndspolitik!
Eva- Tibet återtogs med våld inte via frivilliga ekonomiska transaktioner. Och du har helt rätt i att folkrätten är trams (enligt folkrätten skulle Tyskland kunna göra anspråk på de delar av Tyskland som blev polska efter andra världskriget. Tack men nej tack).
Jag ser fortfarande inget argument för varför det skulle vara ett problem om någon “köpte” den Zimbabviska staten. Man kunde väl tänka sig affärer som “vi får lägga en skatt på en viss typ av transaktioner mot att ni får låna X miljarder” (fö samma princip som bakom privata vägar).
Så länge folk får bosätta sig var de vill så kan de alltid rösta med fötterna om de inte gillar läget (både hos köparen och säljaren). Ungefär som när företag köps.
@ lg:
Det ska väl rätt mycket till för att det ska betraktas som en frivillig transaktion om Mugabe säljer rätten att beskatta dagens och framtidens zimbabwier? Men det är klart, missnöjda zimbabwier kan ju enkelt bosätta sig var de vill i världen…
Vem gav Mugabe rätt att beskatta dem till att börja med (eller svenska staten att beskatta svenskar)? Ingen – men detta förhållande ifrågasätts aldrig så varför skulle en beskattningsrätt som härleds på samma omoraliska sätt som dagens system vara värre än det som redan existerar?
Ingen, inkl du och jag, skulle få ett sämre utfall om norska staten tog över mer eller mindre stora delar av svenska statens åtaganden resp beskattningsrätt.
lg: Det var väl samma snubbe som gav staten beskattningsrätten som gav staten rätten att hindra A från att ta allt B äger genom att slå B i huvudet med en klubba.
Jonas – ja, något sådant. Vad blir din slutsats? Kan en stat sälja sig själv? Historien visar i alla fall på många exempel där stater sålt landområden (Texas, Alaska, i viss mån Hong-Kong. Och Sverige sålde väl någon liten ö i Västindien till Frankrike?), inkl beskattningsrätten.
lg: du resonerar som om det inte existerar något samhällskontrakt, när det i själva verket är centralt för att legitimera beskattningsrätt.
Om en stat kan sälja sig själv eller ej kan inte härledas utifrån empiriska observationer eller pragmatiska ansatser. En sådan handling måste utgå ifrån samhällskontraket, som kan anta olika skepnader.
Lovisa – jag kan inte se hur beskattningsrätt är legitimt – någonsin. Och eftersom den är illegitim blir ju situationen varken sämre eller bättre om den överförs någon annanstans.
Fö var det väl ganska vanligt att förloraren överlät delar av beskattningsrätten i fredsavtal efter krig fram till inte sådär jättelänge sedan (1800-talet?).
Till sist en fråga: hur gör jag för att säga upp mitt deltagande i “samhällskontraktet”?
Samhällskontraktet existerar på ett sätt som de flesta anser legitimera beskattning. Du kan inte befria andra genom att påtvinga dem att slippa bli beskattade.
Om du anser att din rätt till absolut frihet är mer värd än övrigas samlade preferenser för en viss samhällsordning finns det ju ingen annan utväg för dig än att låta bli att betala skatt.
Du har förmodligen inga problem med att vara brottsling i ett samhälle du själv anser vara konfiskatoriskt. Då har du säkert inga problem heller med att betala all sjukvård till självkostnadspris o.s.v. Fast egentligen borde du inte ha rätt till vård överhuvudtaget, så länge det inte är ett helt privat arrangemang.
Som jag ser det är det allt eller inget för din del.
Lovisa – jag drömmer om att få betala direkt för den vård jag konsumerar, de vägar jag använder osv. I själva verket har jag i samband med en fraktur för några år sedan (vilket är den enda mer omfattande vård jag behövt sedan min värnplikt i mitten av 90-talet) till 90-95% redan gått den privata vägen eftersom den offentliga vården var för dålig/otillgänglig. Dessa kostnader var dock inte det minsta avdragsgilla.
Och jag har verkligen inget emot att få ett erbjudande om att slippa betala skatt. Jag har inte ingått något samhällskontrakt med någon utan har i en ohelig allians av stat och föräldrar tvingats in i det. Tänker du efter gäller detta även dig. Känns det “fräscht”?
För övrigt, trodde du jag var utilitarist?