Marginalskatter i skuggbudgetarna

I de skuggbudgetar som presenterades förra veckan föreslår socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att jobbskatteavdraget fasas ut vid höga inkomster. För några år sedan skrev jag ett inlägg om hur sådan utfasning medför höjda marginalskatter. Med anledning av det inlägget har jag under de senaste dagarna fått frågor om skuggbudgetarnas marginaleffekter.

[Read more…]

Tore Ellingsen: Ett reformförslag

Det här är ett gästinlägg av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Under de senaste par åren har jag fått många frågor beträffande privat produktion av välfärdstjänster i Sverige. Bör man i större grad än nu hålla vinstintresset borta från vård, skola och omsorg? Eller bör man i stället uppmuntra privata aktörer att utöka sin verksamhet? Jag brukar undanglidande säga att teorin inte ger något glasklart svar, och att det kommer ta tid innan empirin går att tolka – bland annat därför att svenska reformer på området inte alls är utformade för att underlätta utvärdering.

Å, vilket tråkigt svar!

Så låt mig ställa en enklare fråga. – Vilken reform skulle jag föreslå för att förbättra den privata produktionen av välfärdstjänster? Här är min utgångspunkt: Det uppstår samhällsekonomiska förluster varje gång leverantören med det lägsta priset är konkurrenskraftig enbart därför att hon hittat ett smart sätt att undvika skatt. Vi bör därför ändra reglerna för offentlig upphandling så att upphandlaren inte beaktar enbart pris och kvalitet på den upphandlade tjänsten utan även de relevanta skattebetalningarna. Upphandlingsreglerna bör kort sagt utformas för att välja den leverantör som erbjuder det bästa paketet av pris, kvalitet, och offentliga finanser. För välfärdstjänster i kundvalssystem skulle på motsvarande sätt ersättningen till utföraren kunna betingas på utförarens skattebetalning.

Ska ränteavdragen begränsas?

Ränteavdragen har debatterats flitigt de senaste dagarna. Det är begripligt om politiker vill undivka denna känsliga fråga, men hur bör man tänka mer principiellt kring dessa avdrag?

Karl Avedal ger svaren på Sloped Curve. Sammanfattningsvis menar han (och jag instämmer) att kapitalkostnader måste få kvittas mot kapitalinkomster, men att det inte alls  är självklart att den med ett negativt kapitalnetto ska få skatteavdrag. Han föreslår att avdragsrätten på sikt begränsas till räntenetton kring 25 000 kr.

Att jämföra ersättningsnivåer över tiden

Saneringen av de offentliga finanserna i Sverige under senare decennier har medfört att den offentliga sektorns utgifter (exklusive räntebetalningar) har sjunkit från i genomsnitt 54 procent av BNP under 1980-talet och en topp på 62 procent under krisåret 1993 till ungefär 50 procent i dag.

Ett inslag i denna finanspolitiska sanering har varit att hålla belopp i olika ersättningssystem nominellt oförändrade över tiden. Till exempel har taket och golvet i a-kassan inte ändrats sedan 2002. Och flera utspel (DN Debatt, Ekot) har under de senaste veckorna påpekat att bidragen till asylsökande har varit oförändrade ända sedan 1994 trots att prisnivån har stigit med 26 procent under dessa 18 år.

Låt mig göra två reflektioner kring detta. För det första är det tydligt att avsaknaden av indexering är politiskt viktig. Det är betydligt enklare att avstå från att höja ett nominellt fixerat belopp än att sänka en angiven ersättningsgrad, även om slutresultatet blir exakt detsamma. (Och detta gäller nog särskilt efter att vi lyckades etablera en låg inflationstakt så att oförändrade belopp inte blir orimliga från ett år till ett annat.) Det finns många som menar att detta är ett viktigt motiv för att inte indexera utgifter i välfärdssystemen. Jag har dock inte övertygats av deras argument. Beslutsprocessen skulle bli tydligare och ärligare om en fast ersättningsgrad var normen.

För det andra menar jag att det är fel att jämföra beloppens utveckling med ett prisindex. Det stämmer att priserna har ökat med 26 procent sedan 1994, men samtidigt har de genomsnittliga inkomsterna ökat med åtminstone 75 procent (BNP per capita har ökat med 95 procent). När inkomsterna stiger snabbare än priserna blir det allt svårare att klara sig på ett bidrag som endast kompenseras för prisstegringen. En orsak är att konsumtionsmönstren förändras. Till exempel kan inte alla varor i 1994 års konsumtionskorg köpas idag (försök att hitta en tio år begagnad Volvo 240). En annan orsak är att relativa inkomstnivåer har betydelse för välfärden (se diskussioner i tidigare inlägg här och här).

En eventuell indexering av bidrag och ersättningar borde alltså snarare ske till inkomstbasbeloppet än till prisbasbeloppet. Oavsett om man förespråkar indexering eller ej, bör inkomsternas utveckling lyftas fram när ersättningsnivåerna diskuteras.

Omstart SADEV, eller…? Hur ska biståndsutvärderingen utformas?

Följande text är skriven av Jesper Roine och Anders Olofsgård. Anders är docent i nationalekonomi och verksam vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare varit professor vid Georgetown University i Washington D.C. och har lång erfarenhet av forskning och policy inom internationellt bistånd.

I maj i år publicerade Statskontoret rapporten ”Utvärdering av svenskt bistånd – en översyn av utvärderingsverksamheten”. Den fokuserade framförallt på Enheten för Uppföljning och Utvärdering (UTV) på Sida och på den fristående utvärderingsmyndigheten SADEV. Översynen pekade ut många brister i utvärderingsarbetet, och betonade framförallt att SADEV inte hade levt upp till de förväntningar på myndigheten som existerade vid starten 2006 och att en ”omstart” av SADEV vore önskvärd. Mot bakgrund av rapporten rekommenderade en arbetsgrupp inom UD nu i juni att regeringen fattar beslut om att SADEV avvecklas den 31 december 2012. Arbetsgruppen föreslår också att en samlad analys utarbetas med förslag till hur utvärderingsfunktionen inom biståndet bör organiseras i framtiden.

Den som följt biståndsdebatten i Sverige de senaste åren och som är bekant med turerna kring SADEV är nog inte särskilt förvånad (Daniel har t ex skrivit om SADEV här på ekonomistas). Det finns mycket att säga om det som varit och om hur SADEV ska ”omstartas” men viktigast är i detta läge att noga tänka igenom hur biståndsutvärderingen som helhet ska organiseras. Frågan rör inte bara om ett SADEV i någon form ska finnas utan även UDs och SIDAs roll i den kedja som utgör utvärderingsprocessen.

Till att börja med kan man förstås ställa sig frågan behövs speciella resurser för utvärdering av biståndet. Här är svaret ett klart ”ja”. Det senaste decenniet har politiker kommit att betona vikten av utvärdering allt mer samtidigt som forskningen om biståndutvärdering har varit ett av de fält inom nationalekonomi som utvecklats mest. Paradoxalt nog har kapaciteten att genomföra utvärderingar inom svenskt bistånd parallellt med detta blivit sämre. De stora omstruktureringar som ägt rum på Sida och UD de senaste åren har generellt lett till en utarmning av utvärderingsfunktionen och mycket akademisk erfarenhet inom den svenska biståndsverksamheten har försvunnit. Samtidigt har SADEV som sagt inte levt upp till förväntningarna. Sammantaget måste slutsatsen bli att en förstärkning av utvärderingskapaciteten om möjligt är mer angelägen idag än när SADEV startades.

Nästa fråga är om formen med en oberoende myndighet är den uppenbart bästa. Svaret här är mer av ett ”nja”. Självständighet gentemot regeringen är självklart viktigt för trovärdigheten i den granskande funktionen, så en oberoende myndighet med fast anställda som själva står för utvärderingsarbetet låter som en bra idé. Erfarenheten från SADEV pekar dock på att faktisk självständighet samt relevans inte följer automatiskt av skapandet av en separat myndighet. Det finns exempel på utvärderingsenheter inom organisationer som garanteras oberoende på andra sätt (t.ex. IEG inom Världsbanken). En mer slimmad organisation som huvudsakligen upphandlar extern kompetens skulle kunna vara placerad inom en annan myndighet eller inom UD så länge oberoende garanteras. En relaterad fråga rör i vilken mån utvärderingar ska vara egeninitierade eller kan vara beställda av regeringen. Att möjligheten till egeninitierade utvärderingar finns är ett måste för oberoende och möjligheten att granska regeringens arbete, men ett stort problem som tas upp i Statskontorets rapport är att UDs personal ofta uppfattat SADEVs egeninitierade utvärderingar som irrelevanta. Detta har delvis berott på bristande kvalitet, men också på grund av fel fokus, eller fel timing i beslutsprocessen. Fördelen med beställda rapporter är att det är troligare att de får en faktisk påverkan på beslutsfattandet. Detta kräver dock kompetens hos den beställande parten framförallt vad gäller utvärderingsarbetets villkor som kräver framförhållning (mer om detta nedan). Det finns alltså en balansgång här som måste respekteras, men av största betydelse för trovärdigheten i utvärderingsfunktionen är förstås att de slutsatser som dras är skyddade från politisk påverkan, oberoende av om rapporten är egeninitierad eller beställd och oavsett om den organisatoriskt ligger som en separat myndighet eller inte. Det viktiga är att oberoende inte blir likställt med bortkopplat och irrelevant. Tvärtom bygger all bra utvärdering på en nära kommunikation och en delaktighet i biståndsprocessen. I slutändan beror oberoendet och kapaciteten att göra bra utvärderingar mest på ett tydligt mandat och på kompetens och i andra hand på organisationsform.

Vad bör man då fokusera på? Alldeles oavsett hur man i slutändan väljer att organisera arbetet finns några punkter som är värda att framhålla.

Närmare koppling till utvecklingsforskningen. För den som följt forskningen inom utvecklingsekonomi det senaste decenniet är en av de mest uppseendeväckande punkterna i Statskontorets rapport problemen med utvärderingens fokus. SADEV har enligt rapporten ännu inte gjort en enda utvärdering av biståndets effekter, dvs. konsekvenserna för de som är de egentliga mottagarna av biståndet. I stället har fokus legat på processer och inre effektivitet. Denna ”process-fokusering”, som för övrigt verkar råda inom biståndsverksamheten i Sverige i allmänhet, och oförmågan att ta till sig de nya rönen inom utvecklingsforskning är mycket beklaglig. Även i Statskontorets rapport finns spår av tanken på att skilja mellan ”forskning” och ”utvärdering” och att betona att dessa ska separeras (t ex på sid 31 i rapporten). Givet missuppfattningarna på området ska vi vara tydliga: Mycket av den bästa forskningen inom utvecklingsekonomi idag handlar om utvärdering! Naturligvis inte gjort hur som helst utan med stora krav på att t ex genom randomisering kunna jämföra utfallen före och efter en specifik intervention (vaccinering, datorer, skolböcker, mjölk till barnen, etc). Rätt gjort kan man undvika problem med selektering in i programmen från de som är mer benägna att förbättra sin situation oberoende av programmet (”selection bias”) samt utesluta förändringar över tiden som också är oberoende av programmet. Denna metod har haft ett enormt genomslag inom utvecklingsforskningen. Rätt gjort kan alltså effektutvärdering (eller s.k. ”impact evaluation”) mycket väl vara forskning. Se även Daniels tidigare inlägg här). Naturligtvis är denna metod inte på något sätt är utom kritik, och framförallt är den inte lämplig för alla typer av interventioner. Infrastrukturprojekt, makroekonomiska reformprogram, stöd till demokratiseringsprocesser är exempel på verksamheter som knappast lämpar sig för randomisering (se t ex följande inlägg av Jesper här på ekonomistas och ref i det inlägget. Se även följande artiklar om boken ”Poor  Economics” i senaste JEL. Boken borde för övrigt vara obligatorisk läsning för alla som funderar på utvärdering av bistånd). Men många interventioner lämpar sig mycket väl för att utvärderas på detta sätt och att det inte gjorts några sådana utvärderingar är högst beklagligt. Att säkerställa förmåga att göra detta framstår som en av de viktigaste förändringar som måste komma till stånd och här är kopplingen till relevanta forskningsmiljöer och ett nära samarbete med forskare nyckeln.

Bra utvärderingar kräver deltagande och insyn i hela processen. En ytterligare anledning till att det inte gjorts några effektutvärderingar är sannolikt att det inte funnits tillräcklig koordination och kommunikation mellan de som implementerar insatser och de som ska utvärdera dem. God utvärdering i allmänhet kräver förstås möjlighet att studera situationen före och efter en åtgärd och detta är enklare om man är med tidigt i processen. När det gäller randomisering av insatser så är det helt essentiellt att den som ska utvärdera kan delta i designen av hur insatser implementeras. Det går nästan aldrig att komma in i efterhand och förväntas göra bra effektutvärderingar. En nyckel för bättre utvärderingar är alltså att utvärderingensfunktionen involveras tidigt i processen.

Lokalisering. Det går inte att komma ifrån att de två ovanstående punkterna har en direkt koppling till var utvärderingsfunktionen lokaliseras. Precis som poängterades i den utredning som Per Molander skrev när SADEV skulle bildas (”Ett fristående utvärderingsorgan för utvecklingssamarbetet”, 2004, som förövrigt med fördel kan läsas igen) är närheten till en stad med kompetens inom utvecklingsforskning av stor vikt. I första hand pekades Stockholm och Göteborg ut som lämpliga städer, där Stockholm också hade fördelen av närhet till regeringen och Sida. Av detta blev som bekant intet när Försvarsmakten bantades och statliga arbetstillfällen omlokaliserades. Argumenten för att lokalisera utvärderingsfunktionen till Stockholm eller Göteborg framstår idag som minst lika starka just på grund av de två tidigare punkterna.

Varför ska vi studera fördelningsfrågor?

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag studerar fördelningsfrågor. Ibland formuleras det inte som en fråga utan som ett mer eller mindre aggressivt påstående: “Ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor. Fördelning är ett politiskt beslut. Ekonomer ska hålla på med effektivitet, de ska bekymra sig om att maximera totalen, sedan är det upp till andra att bestämma om fördelning…”, och så vidare.

För mig är detta konstiga för att inte säga helt obegripliga påståenden. Låt oss för tillfället bortse ifrån hela diskussionen om i vilken mån ekonomer alls ska pyssla med normativa frågor (vilket jag tycker att de mycket väl kan göra) och fokusera helt på varför fördelningsfrågor är viktiga även om man är av uppfattningen att ekonomer ”bara” ska agna sig åt att förstå och beskriva hur samhällsekonomin fungerar. Man kan skilja på två kanaler via vilka fördelningsaspekter påverkar hur ekonomin fungerar:

1) Ekonomisk/resurs kanal: En individs ekonomiska beslut vid varje givet tillfälle formas naturligtvis bland annat av individens tillgångar. Dessa individuella beslut (Hur mycket pengar ska jag spara? Ska jag utbilda mig, och i så fall till vad? Ska jag starta ett företag? etc.) bestäms både av signaler och förväntningar om den relativa avkastningen på respektive aktivitet (incitamenten) och av resurserna som man har tillgång till.

2) Politisk/opinionsskapande kanal: Fördelningen (eller uppfattningen om fördelningen och dess orsaker) påverkar politiska attityder i befolkningen och kommer därigenom att påverka ”reglerna i samhället” i framtiden.

Effekterna kan illustreras i en figur (som den mycket uppmärksamme kan identifiera som en mix av en bild ur Torsten Persson och Guido Tabellinis bok ”The economic effects of constitutions” och en annan ur Daron Acemoglu och Jim Robinsons bok ”Economic origins of dictatorship and democracy” med lite tillägg).

Till vänster i bilden finns en schematisk bild av marknaden och dess dynamik med fokus på fördelningsaspekterna. I början av varje period har en person tillgång till vissa resurser (och har förväntningar om framtida konsekvenser av sitt beteende). Baserat på detta fattas beslut som resulterar i vissa ”marknadsutfall”. Via policy ändras dessa utfall genom skatter och transfereringar, vilket slutligen resulterar i en ny fördelning av resurser (för konsumtion och sparande). Policy är förstås relevant i alla delar av detta eftersom den både påverkar direkt genom skatter och transfereringar och mera indirekt genom att tillhandahålla eller subventionera sådant som individer annars skulle behöva tillhandahålla själv (t ex utbildning, sjukvård, pensionssparande).

Resten av bilden illustrerar den politiska delen av det hela. Baserat på hur individer uppfattar att samhället funkar så formar de preferenser som kanaliseras genom en politisk process styrd både av fördelningen av resurser och de politiska spelreglerna. I slutändan resulterar detta i ny policy som påverkar marknadsutfall och interaktion.

Det finns naturligtvis många frågor där man kan göra förenklande antaganden som gör att man inte behöver ta explicit hänsyn till fördelningsaspekter men det finns knappast någon fråga där fördelningsaspekter är irrelevanta. Detta gäller även om man inte har några ambitioner att säga något normativt.

(Ps. Den som är intresserad kan läsa en längre text om detta skriven som underlagsrapport för Finanspolitiska rådet här. Där finns också en rapport som Daniel skrivit om regeringens fördelningspolitiska redogörelser 1992-2011).

Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Vilken marginaleffekt möter en pensionär?

En av välfärdsstatens akilleshälar har alltid varit de höga marginaleffekter som möter samhällets mest utsatta. (Ibland drabbar detta även inte fullt lika utsatta medborgare — ett exempel är den s.k. Pomperipossaskatten som en gång gjorde höginkomsttagare som Astrid Lindgren rosenrasande.) Marginaleffekten visar hur mycket av en marginell inkomstökning som faller bort på grund av ökade skatter och minskade bidrag, och denna har traditionellt sett varit 100 procent för mottagare av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Detta medför i praktiken att drivkrafterna för att få in en fot på arbetsmarknaden genom extraknäck eller mer varaktiga deltidsanställningar varit små för bidragstagare.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Ledare om ledares löner

Ledaren i gårdagens DN handlade om toppchefers löneökningar. Helt riktigt konstaterades att toppchefer fått stora lönelyft under det gångna året. Detta är i sin tur en del i en allmän trend som pågått sen 1980-talet av att de med högst inkomst får en allt större del av de totala inkomsterna i ekonomin. Trenden är inte specifikt svensk men i vilken mån det sett likadant ut i alla länder finns det lite delade meningar om (senast diskuterat i WSJ förra veckan och studerar av mig och Daniel bl a här).

Meningarna går dock isär vad gäller förklaringarna till att detta hänt. Vissa menar att det handlar om marknadskrafter där en kombination av ökad ”globalisering”, teknologisk utveckling som speciellt gynnar välutbildade (så kallad ”skill-biased technological change), och en kraftig ökning av värdet på att vara ”bäst” inom en rad branscher som ligger bakom toppinkomsternas utveckling (jag har skrivit mer detaljerat om några sådana teorier här och här). Andra menar att det är policyförändringar (som sänkta marginalskatter), förändrade sociala normer eller ökad vänskapskorruption som ligger bakom utvecklingen (se även ett tidigare inlägg här).

Oavsett förklaring så finns det all anledning att tänka på reaktionen på denna utveckling. Ledartexten framhäver återhållsamheten i löneanspråk i avtalsrörelserna men det finns förstås en mera allmän politisk kanal. Människors uppfattning om marknadsutfallet påverkar förstås deras politiska uppfattningar vilket i sin tur kommer att speglas i morgondagens förda politik. På samma sätt som uppfattningen att t ex globalisering leder till orättvisor resulterar i motstånd mot globalisering (vilket jag skrivit om här) kan naturligtvis uppfattningen att toppinkomstandelarna är för höga leda till ökat politiskt stöd för politik ämnad att sänka dessa (vare sig detta är bra eller dåligt för helheten).

Vad gäller avfärdandet av förslagen i den franska presidentvalskampanjen om kraftigt höjda marginalskatter som ”populism” så finns det en del att invända. Ny forskning på området (av mycket kompetenta personer ska kanske tilläggas) indikerar att ”optimala topp-marginalskatter” mycket väl kan vara 70-80 procent. (Nej, jag tror inte det, men det kan vara på sin plats att komma ihåg att de högsta marginalskatterna i de flesta västländer under 50 och 60-talen (när tillväxten förresten var väldigt hög på de flesta håll) var runt 70-80 procent (och drygt 90 procent i USA) innan man avfärdar möjligheten att stödet för en sådan politik kan komma tillbaka).

Överskottsmålets långsiktiga konsekvenser

Figuren nedan visar den offentliga sektorns ”budgetsaldo” i Italien och Sverige. Saldot i figuren avser det primära finansiella sparandet, dvs skillnaden mellan skatteinkomster och konsumtions- och investeringsutgifter.1 Av figuren framgår att Italien länge har haft ett större överskott än Sverige. Överskottet uppgick i genomsnitt till 2,4 procent av BNP mellan 1996 och 2011 i Italien jämfört med 0,9 procent i Sverige. Som bekant har de italienska överskotten ändå inte varit tillräckligt höga. Nettoskulden krympte visserligen från 108 till 100 procent av BNP mellan 1995 och 2011, men landets skuldproblem framstår ändå som mycket påtagliga. Trots lägre primära överskott har skuldsättningen minskat mer påtagligt i Sverige. En nettoskuld motsvarande 26 procent av BNP 1995 har nu svängt till en nettoförmögenhet på 21 procent.

Offentliga sektorns primära finansiella sparande (% av BNP). Källa: IMF.

Hur skuldkvoten förändras beror inte endast på de primära överskotten utan även på storleken på den initiala skulden, räntebetalningarnas storlek och ekonomins tillväxttakt. En högre nominell BNP-tillväxt i Sverige (4,3%) än i Italien (3,3%) under tidsperioden har bidragit till den snabbare skuldsaneringen. Men den lägre initiala skulden och de lägre räntebetalningarna på denna har varit betydligt viktigare.

Jämförelsen mellan Sverige och Italien är intressant för att förstå konsekvenserna av det svenska överskottsmålet, vilket är ett kontroversiellt inslag i det svenska finanspolitiska ramverket. [Read more…]