Marginalskatter i skuggbudgetarna

I de skuggbudgetar som presenterades förra veckan föreslår socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att jobbskatteavdraget fasas ut vid höga inkomster. För några år sedan skrev jag ett inlägg om hur sådan utfasning medför höjda marginalskatter. Med anledning av det inlägget har jag under de senaste dagarna fått frågor om skuggbudgetarnas marginaleffekter.

Så här ser det ut: Socialdemokraterna föreslår utfasning av avdraget mellan månadsinkomster på 60 tkr och 114 tkr. Det medför att marginalskatten stiger med 3,4 procentenheter i det intervallet. Miljöpartiet föreslår utfasning mellan 40 tkr och 117 tkr vilket höjer marginalskatten med 2,4 procentenheter i intervallet. Vänsterpartiet föreslår utfasning mellan 30 tkr och 50 tkr vilket höjer marginalskatten med 9,1 procentenheter i intervallet.

Eftersom en betydande andel av befolkningen befinner sig i intervallet med månadsinkomster mellan 30 och 50 tkr kan man gissa att vänsterpartiets förslag skulle medföra allvarliga incitamentsproblem. Vilket av socialdemokraternas och miljöpartiets förslag som resulterar i den bästa avvägningen mellan oönskade effektivitetsförluster och önskade omfördelningar är för mig inte uppenbart. Och detta tror jag är en fråga som inte är utredd i litteraturen: bör en utfasning av jobbskatteavdrag ske snabbt (höga marginaleffekter i ett litet inkomstintervall) eller långsamt (låga marginaleffekter i ett stort inkomstintervall). Att analysera den frågan borde passa för en uppsats på masternivån.

Marginalskatt (procent) med nuvarande skattesystem och skuggbudgeternas förslag.

Comments

  1. Björn Abelsson says:

    Varför inte använda SI-systemet och skriva kkr i stället för tkr? ”t” för tusen finns inte i SI-systemet och är knappast förståeligt utanför Sverige.

    Än värre är förstås ekonomers sätt att skriva ”miljon” och ”miljard”. Som tekniker skriver jag naturligtvis ”Mkr” och ”Gkr”. ”mkr” är måhända inte svårare att förstå än ”Mkr”. Men ”mdrkr”?

    Åt andra hållet ser man ibland skrivningen ”MKSEK”. Inte heller särskilt förståeligt.

    • Ord som månadsinkomst finns inte heller i SI-systemet och är knappast förståeliga utanför Sverige (eller åtminstone Skandinavien).

    • Olof Johansson-Stenman says:

      Håller med om att en gobal övergång till SI-systemet vore högst önskvärd.

      Problemen mellan svenska och engelska med nuvarande system är dessutom större än så.

      Miljard på svenska är Billion på engelska (10^9)
      Biljon på svenska är Trillion på engelska (10^12)
      Triljon på svenska är Quintillion på engelska (10^18)

      Om Billion översätts med biljon så gör man alltså fel med en faktor tusen, och om Trillion översätts med triljon görs fel med en faktor en miljon!

      Journalister som ofta har svårt för siffror och storleksordningar i allmänhet gör därför, föga förvånande, ofta fel med enorma konsekvenser för texten.

  2. Mats Pettersson says:

    När det gäller skillnader i incitament skulle det även vara intressant att se om män och kvinnor reagerar olika på jobbskatteavdraget, med avseende på inkomst och substitutionseffekt.

  3. nymnchen says:

    Tänk om incitament att jobba faktiskt fungerar tvärt om; att incitament att jobba har man snarare när man har lägre lön. För med högre lön är behovet av pengar mindre.
    Sedan vill jag ha klara och tydliga siffror på hur många lönearbetande som alla KAN anpassa sitt arbetsutbud efter sin ekonomi; hur stor andela av anställda i Sverige, som tjänar mellan 30-50 kKr kan förändra sitt beteende så att arbetsinkomsten ökar eller minskar? I det löneintervallet hittar vi knappast deltidsarbetande, så att det skulle stimulera folk att välja heltid låter osannolikt. Övertid; hur många kan välja att utföra övertid utan krav från arbetsgivaren och hur många väljer att avstå från övertid på arbetsgivares begäran pga för lite lön. (Dessutom; skulle folk tacka nej till övertid skulle nyanställningar behövas…)
    Så, när en av Sveriges brightaste hjärnor inom ekonomi påstår att V’s förslag innebär ”allvarliga incitamentsproblem” vill jag veta; exakt för vilka? Och vad blir konsekvensena av ”allvarliga incitamentsproblem” som är så allvarliga att de beskrivs som problem?
    Detta tror jag nämligen inte att Sveriges skarpaste hjärna inom ekonomisk forskning har minsta susning om 🙂

    • Som konsult kan jag berätta för dig Nymnchen att vi är ganska fria att ändra vårt arbetsutbud. Inte på veckobasis men arbetsgivarna är oftast tillmötesgående om man vill ha en längre tjänstledighet för att tex ut och resa några månader i samband med att ett uppdrag tar slut. Beroende på konjukturläget är de också tillmötesgående om man vill byta eller avbryta ett uppdrag, dvs få ett artificiellt slut på ett uppdrag och därigenom ett läge där man kan ta ledigt. Från bekanta som arbetar inom vården men är anställda av uthyrningsföretag har jag förstått att situationen är liknande för dem. Gissningsvis kan även många anställda inom bemanningsbranschen agera på detta sätt.

      Vill man så går det alltså ganska lätt. Sedan förutsätter det kanske att man inte lever på marginalen för att man skaffat familj, för dyrt boende, två fula kombi etc och har massa fasta kostnader.

    • Nymnchen har naturligtvis rätt i att sänkta skatter kan få människor att arbeta mindre: denna så kallade inkomsteffekt gör att man ”konsumerar” mer fritid och det är något som framhålls på de flesta a-kurser i nationalekonomi. En ren marginalskattesänkning, som motsvaras av sänkta utgifter eller höjningar av andra skatter, har dock ingen sådan inkomsteffekt utan bara en ren substitutionseffekt som gör det mer lönsamt att arbeta.

      Vad gäller förvärvsavdraget så är tanken att öka incitamenten på marginalen för dem som står utanför arbetsmarknaden. Förvärvsavdraget fungerar nämligen som en sänkt marginalskatt för dem som inte arbetar. Man inser dock lätt att förvärvsavdraget innebär en inkomsteffekt för alla dem som redan jobbar; det förefaller knappast orealistiskt att en del småbarnsföräldrar går ner på deltid eftersom högre nettoinkomster möjliggör detta. Substitutionseffekterna för dem utanför arbetsmarknaden måste alltså vägas mot inkomsteffekterna för alla andra.

      Det finns även annat i regeringens politik de senaste åren som torde ha minskat arbetsutbudet. Jag tänker då främst på sänkt fastighetsskatt och avskaffad förmögenhetsskatt. Detta skrev jag om i ett av mina första inlägg här på Ekonomistas.

      Vad gäller de empiriska skattningarna av vad man kan förvänta sig för konsekvenser av höjda marginalskatter i olika inkomstskikt så bollar jag över till någon annan för nu måste jag göra annat.

      • Mats Pettersson says:

        Jonas, frågan är väl om inte jobbskatteavdraget i större utsträckning påverkar de som redan jobbar än de som inte jobbar.
        Det skulle vara intressant att undersöka vilken kännedom de som står utanför arbetsmarknaden har av jobbskatteavdraget. Jag tror att de flesta i arbetsför ålder är relativt okunniga om hur jobbskatteavdraget fungerar och vilka effekterna är för den enskilde individen oavsett om man deltar eller inte på arbetsmarknaden. Om kunskapen av effekterna är låg så uppfyller kanske jobbskatteavdraget inte sitt syfte om det riktar sig till de som står utanför arbetsmarknaden. Individers kännedom om jobbskatteavdraget kanske är ett ämne för en C-uppsats.

      • Micke says:

        Mats, det bygger ju på att människor fattar beslut utifrån kunskaper om skattesystemets detaljerade utformning. Man kan på goda grunder ifrågasätta om så är fallet. Alternativet är att de fattar beslut utifrån resultatet av skattesystemet. Det förefaller mer troligt.

        Skulle ett komplicerat momssystem som höjde momsen till 30% ha en annan effekt än en enkel och begriplig moms på 30%? Det förefaller osannolikt. (Jag bortser då från effekter i form av momsmanipulation och andra olagligheter.)

        Jag finner alla argument om att skattesänkningar inte har någon effekt ”för att folk inte förstår dem” som något märkliga. Slutsatsen skulle ju bli att det bara är att göre ett superkomplext system med väldigt höga skatter. Det påverkar inte incitamenten, men skulle öka statens intäkter och balansera budgeten. Varför föreslår ingen det?

      • ”Nymnchen har naturligtvis rätt i att sänkta skatter kan få människor att arbeta mindre: denna så kallade inkomsteffekt gör att man “konsumerar” mer fritid och det är något som framhålls på de flesta a-kurser i nationalekonomi. En ren marginalskattesänkning, som motsvaras av sänkta utgifter eller höjningar av andra skatter, har dock ingen sådan inkomsteffekt utan bara en ren substitutionseffekt som gör det mer lönsamt att arbeta.”

        I vår familj har jag högre lön än min make och med de sänkte skatter vi har nu er det ”dyrare” för oss att jag stannar hemma med våra barn. Jag ”konsumerar” inte mera fritid, så att säga.

        Tyvärr tycks alltför många ekonomer sakna kontakt med verkligheten, dig undantaget, förstås.

  4. nymnchen says:

    Säkert att du kan det, Ig. Jag är inte intresserad av DIN personliga story (känner många konsulter vars arbetsgivares och uppdragsgivare krav reglerar deras arbetstid); jag vill ha siffror. Eller, tror du att en forskare inom immunologi är intresserad av din personliga historia ang hur du mådde efter den senaste influensavaccinationen och sedan baserar sin kunskap om hur vaccin fungerar utefter det? Nej, skulle inte tro det.
    (dessutom, om dina flexibla vänner, med sina förmodade miljonlån och de fasta kostnader de innebär, skulle få ut mindre i lön är det alltså din slutsats att de skulle jobba mindre? Tjenare Einstein)

    • Ja du, det var ju du som med din fråga implicit antydde att det var en marginell företeelse att vanliga arbetstagare kunde påverka sin arbetstid. Det är det inte, vilket mitt exempel visade. Jag hade ingen ambition att det skulle vara ett generaliserbart bevis.

      Men som den lysenkoist du sannolikt är tycker jag du borde hålla dig borta från medicinsk forskning. Dessutom läste du inte särskilt noga: jag skrev inte lever på marginalen och alltså inte har stora fasta kostnader, lån etc. Men jag är inte överraskad att just du ser det du vill se.

  5. Mats Pettersson says:

    En av jobbskatteavdragets effekter är att den disponibla inkomsten ökar. ”nymnchen” ifrågasätter antelt som verkligen kan välja sin arbetande tid. Min frågeställning blir mot bakgrund av detta om jobbskatteavdragets förtjänst ligger i att ökad disponibel inkomst leder till ökad efterfrågan, och att effekten blir större genom att de med lägre inkomster har en högre marginell konsumtionsbenägenhet.

    De inkomsttagare som ligger i de högre inkomstskikten har sannolikt andra incitament för att bjuda ut sin arbetskraft än enbart löneskillnader på marginalen.

    Generellt sett och om fritiden är en normal vara kommer kanske inkomsteffektens dominans över substitutionseffekten att öka med inkomsten. I en förlängning och med stora jobbskatteavdrag skulle i så fall jobbskatteavdraget kunna leda fram mot sextimmars arbetsdag. Under förutsättning att arbetstagaren kan styra sin arbetstid.

  6. Micke says:

    Jag vill (som vanligt) ha dessa siffror inklusive arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. Hur ser det ut då?

    Och sen förstår jag inte ens varför dessa siffror någonsin presenteras utan att inkludera alla skatter och avgifter. Alla förstår ju att momsen betalas av konsumenten. Varför tycks somliga tro att arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivaren?

    • Mats Pettersson says:

      Micke, arbetsgivaravgiften påverkar ju inte arbetstagarens beslut, utan arbetsgivarens. Jobbskatteavdraget däremot påverkar arbetstagaren i den specifika frågan om just jobbskatteavdrag.

      • Micke says:

        Huh? Det är väl klart att den totala skatten på arbete påverkar alla arbetsmarknadens deltagare? En arbetstagare tänker ”det kostar x att anställa den här personen. Värdet som tillförs är y. Ska jag anställa?”. Arbetstagaren tänker ”Jag får ut z. Ska jag ta detta arbete eller välja annat alternativ (studera, välja annat jobb, pensionera mig, mer fritid, gamla jobbet, stämpla eller vad det nu månde vara.)”

        Gapet mellan x och z förändrar en del beslut, men det torde spela ytterst liten roll hur mycket av (x-z) som tas ut i arbetsgivaravgifter, sociala avgifter, kommunalskatt, statlig inkomstskatt, värnskatt eller som ges tillbaka i form av olika avdrag.

        Antag att arbetsgivaravgifterna helt avskaffades, men att inkonstskatterna höjdes i exakt samma mån. x och z från ovan är oförändrade. Vems beteende skulle förändras? Inte mitt, och inte rimligen min arbetsgivares, heller.

        Antag istället att z förändras. Det förändrar bevisligen mitt beteende. Jag har bytt jobb och gått ner i lön därför att jag inte ansåg det mödan värt att anstränga mig mer när 75%-80% försvann i skatt. Hade den siffran varit låt oss säga 40% hade jag med största säkerhet inte bytt jobb.

        Innebär en förändrad moms ett förändrat beteende för konsumenter? Varför, om en förändrad arbetsgivaravgift inte skulle förändra beteendet för arbetstagare?

  7. Mats Pettersson says:

    Micke, arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgiften varför den påverkar arbetsgivarens beteende. Konsumenten betalar momsen varför den påverkar konsumentens beteende.

    När arbetsgivaravgiften för ungdomar under 25 år halverades var syftet att sänka kostnaden för arbetsgivare att anställa ungdomar, vilket var tänkt att öka efterfrågan, inte att öka utbudet av arbetskraft för personer under 25 år.

    • Jakob says:

      @micke: i teorin ar ju ditt argument med x, y och z sant (dvs det spelar ingen roll var skatten tas ut, fore eller efter bruttolon) Avtalsenliga loner gor dock att det pa kort / medellang sikt spelar roll. Antag att du har A som ar bruttolon, mellan dina z (nettolon) och y (kostnad for arbetsgivaren, dvs bruttolon plus arbetsgivaravgift, pension etc). Om vi nu vill forandra forhallandet mellan y och z sa kan vi gora det genom att andra inkomstskatt eller arbetsgivaravgift. Givet att A (avtalsenlig bruttolon) ar fast sa skulle gor en forandrad inkomstskatt att arbetstagaren far mer / mindre i nettolon men arbetsgivarens kostnad, y, ar den samma. Skulle vi istallet forandra arbetsgivaravgiften skulle y (bruttolon plus arbetsgivaravgifter) istallet forandras men z (nettolon) vara oforandrat. Saledes kan man som mats havda att sankt arbetsgivaravgift for de under 25 ar riktat for att oka efterfragan (sanka y) utan att paverka utbudet (z oforandrat). Hur lange A (avtalsenlig bruttolon) halls oforandrad gar att diskutera men i fallet med den aldersdiskriminerande arbetsgivaravgiften ar det nog troligt att A kommer sattas med hansyn till de over 25 och A kan darmed anses konstant aven over lang tid.

  8. pontus says:

    Nymnchen, här är en bra artikel som ger svar på dina frågor (i alla fall i danmark): http://obs.rc.fas.harvard.edu/chetty/denmark_adjcost.pdf Se i synner het Figure III i appendix.

  9. Och här är en artikel av Bertil Holmlund och Martin Söderström baserad på svenska data.

    Som vissa har indikerat tidigare i kommentarstråden handlar det inte endast om att man justerar antalet arbetade timmar. Marginalskatter kan även påverka val av arbetsgivare, investeringar i humankapital etc. Därför är förmodligen de kortsiktiga effekterna mindre än de långsiktiga. Holmlund och Söderström diskuterar sådana faktorer, och fokuserar främst på marginalskatternas långsiktiga effekter.

    Flera har även diskuterat inkomsteffekter. För att förtydliga: Dagens jobbskatteavdrag sänker marginalskatten för den som har en månadslön under 29 tkr. För dem som tjänar mer innebär jobbskatteavdraget lägre skatt men oförändrad marginalskatt. Detta är en olycklig konsekvens av jobbskatteavdraget eftersom inkomsteffekten förmodligen gör att dessa vill sänka sitt arbetsutbud. Därför är det i princip bra att avdraget fasas ut vid höga inkomster (många andra länder som har liknande avdrag har utfasning). Men problemet är alltså att utfasning ger högre marginalskatter, vilket också vill slippa…

    @Micke och Mats: Jag tycker att det är intressant att visa marginalskatter både med och utan arbetsgivaravgifter inkluderade. I just det här fallet spelar det inte någon större roll — förändringen i marginalskatt blir förstås ungefär densamma med eller utan arbetsgivaravgift, men det sker på olika nivåer. När jag gjorde uträkningarna till det tidigare inlägget hade jag även en graf där hela arbetsgivaravgiften behandlades som en skatt. Då höjdes marginalskatten med ungefär tio procentenheter.

  10. Daniel says:

    Mats, i bilag 12 till långtidsutredning från 2011 diskuteras allmänhetens kännedom kring jobbskatteavdraget enligt följande: ”I en rapport som Riksrevisionen offentliggjorde nyligen (Riksrevisionen (2009)) diskuteras frågan, och man redovisar också resultat från två undersökningar där svenska medborgare tillfrågades om vad de visste om jobbskatteavdraget. Den första undersökningen var utformad som ett tillägg till den vanliga Arbetskraftsundersökningen (intervjuerna genomfördes under perioden 2 oktober–16 november 2009). 40,4 procent av den totala befolkningen i åldrarna 15–74 år svarade att de visste att jobbskatteavdraget existerade. Av dessa svarade 11,1 procent att de kände till jobbskatteavdraget väl. Det är intressant att notera att okunnigheten om jobbskatteavdraget är störst bland grupper med lägst anknytning till arbetsmarknaden. Bara 29,3 procent av de arbetslösa kände till jobbskatteavdraget.”

    Läs vidare: http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/91/16/9a419133.pdf
    http://www.riksrevisionen.se/PageFiles/1652/RiR_2009_20.pdf

  11. Dagens Industri skriver om detta här: Så mycket höjer oppositionens budgetar marginalskatten.

    Och vänsterpartiet verkar nu vilja revidera sitt förslag, åter enligt DI: V backar från sin budgetmotion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s