Insikten att de flesta av oss har problem med aspekter av beslutsfattande är inte i sig ett argument för att politiker ska hjälpa till med beslutet genom att ”knuffa” oss i rätt riktning. Som Tim Harford noterade i en artikel i veckan så finns en viktig skillnad mellan om vi beter oss som Odysseus eller mer som Homer Simpson. Varnad av Kirke inser Odysseus att han inte kommer kunna motstå Sirenernas sång och binder sig vid masten. Varnad av Marge gör Homer Simpson ingenting, ofta med katastrofalt resultat. Båda lider uppenbarligen av tidsinkonsistens men med den viktiga skillnaden att Odysseus känner sig själv och agerar så att han binder upp sig vid ett visst framtida beteende medan Homer inte lyckas med detta.

Ulrike Malmendier och Stefano DellaVigna har visat att Odysseus-typer inte behöver någon hjälp från staten medan Homer med hjälp av en välfärdsmaximerande social planerare kan få det väsentligt bättre. Men här i ligger ett av problemen. Gissningsvis är de flesta av oss som Odysseus ibland och som Homer ibland. Om vi tror att ta konsekvenserna av vårt handlande lär oss att oftare bli som Odysseus snarare än som Homer så kan en aldrig så välvillig hjälp vara ett hinder i denna process.

Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att människor är rationella. I många sammanhang är detta ett väl magstarkt antagande, i synnerhet då beslutssituationen är komplex och det handlar om beslut som vi inte fattar särskilt ofta (mer om detta i min recension av boken Nudge). I en del fall kan dock enkla inlärningsregler få oss att bete oss som om vi vore rationella. Detta verkar precis vara vad som hände när Svenska Spel lanserade nummerspelet Limbo i början av förra året.

Reglerna i Limbo är enkla: alla spelare (ca 54000 st) väljer ett heltal mellan 1 och 99999 och den som valt det lägsta unika numret vinner. Trots enkelheten är det ganska komplicerat att räkna ut jämvikten. I detta spel innebär jämvikten att man spelar alla nummer mellan 1 och ca 5500 med ungefär samma sannolikhet.

Den streckade svarta linjen i bilden nedan visar det förväntade utfallet om ca 54000 personer spelar i enlighet med jämvikten. De röda staplarna är de nummer som valdes under den första omgången av spelet. Detta är knappast en triumf för spelteorin — det är ett stort glapp mellan den teoretiska lösningen och människors faktiska beteende. För många spelare valde väldigt låga nummer, men alldeles för höga nummer gissades också för mycket. Dessutom är spelarna väldigt förtjusta i vissa specifika nummer, såsom 1234, 3333 och 2007…

Videon längst ned i detta inlägg visar vad som hände under de efterföljande 48 dagarna. På något sätt verkar det som spelarna lär sig att spela väldigt nära jämvikten. Hur kan detta komma sig? Svaret på den frågan ges av den tjocka heldragna svarta linjen i videon. Det är en inlärningsmodell som bygger på en väldigt enkel regel: spelarna observerar gårdagens vinnande nummer och väljer att spela nummer i närheten av detta nummer i större utsträckning. Som synes av videon kan en såpass enkel beslutsregel förklara ganska mycket av vad som hände i spelet Limbo.

Människor kan inte alltid leva upp till de höga krav på rationalitet som nationalekonomiska jämviktsmodeller ofta kräver. I en del fall kan dock möjlighet till upprepning och inlärning göra att enkla beslutsregler ändå leder oss fram till jämvikten.

Detta är ett av budskapen i en uppsats som ingår i min avhandling Bounded Rationality and Endogenous Preferences som jag försvarar vid Handelshögskolan i Stockholm idag. Förhoppningsvis kan jag titulera mig doktor vid dagens slut och därmed är det bara disputerade nationalekonomer som skriver här på Ekonomistas. Forskar gör jag sedan ett par dagar inte längre på Handelshögskolan, utan på Institutet för internationell ekonomi på Stockholms Universitet.

Klicka här om du inte kan se videon!