En huvudskada efter en trafikolycka är vad Anders Eklund anför som försvar i den pågående Engla/Pernilla-rättegången. Hypotesen att huvudskador kan utlösa kriminella impulser är inte orimlig men vilka konsekvenser bör detta få för påföljden, givet att förklaringen är sann?
Instinktivt känns det rimligt att ett beteende orsakat av en skallskada ska resultera i en viss straffrabatt. Denna intuition bygger dock på en syn på straffet som hämnd (en diskussion om straffet som hämnd pågick under försommaren). Det finns ju ingen rimlighet i att hämnas på en person vars brott egentligen är orsakat av en trafikolycka.
En mer, låt oss kalla det, rationalistisk syn på straffet leder till en annan slutsats. Målet med straffet är då att minska brottsligheten genom att avskräcka, låsa in (inkapacitera) och behandla. Om skadan inte går att behandla lär risken att den åtalade personen återfaller i brott vara väldigt hög. Alltså bör denna person låsas in betydligt längre än någon som inte lider av samma störning.
Alltså vädjar Eklund till rättssystemets hämndbegär när han framför sitt försvar. Då hämnd inte utgör någon grund för påföljden i det svenska rättssystemet förefaller detta lönlöst. Men just i fall som dessa verkar hämndmotivet smugit sig in. Någon mer juridikkunnig får gärna korrigera om detta är fel, men praxis verkar vara att denna typ av personlighetsstörningar renderar lägre straff.
Det kanske vore läge att sätta ner foten angående vilken roll hämnden ska spela i juridiken. Min syn på saken är i varje fall klar.
Ekonomistas 
Hål i logikförsöken: Om en skada som fått någon att begå ett brott är obehandlingsbar ska alltså detta i sig innebära en hög återfallsrisk. Så om en person begår ett brott låt säga under narkos eller efter att någon smusslat något halucinogent i dennes mat innebär det enligt din logik att risken är stor att detta kommer hända igen, eftersom en narkos man drabbats av förra veckan (eller, för den delen, en skallskada) mycket väl kan vara obehandlingsbar enbart genom att vara utläkt.
Inkapacitering, avskräckning och behandling slås också ihop till ett enda fenomen, vagt motiverat med att dessa tre skulle vara mer rationella än hamnd. Detta leder till slutsatsen att om man tycker att ett visst brott kräver lång inkapacitering, behövs också lång behandling, eller stor avskräckning. Det är ett så uppenbart logiskt felslut att det knappast behöver förklaras mer.
Att hämnd i sig skulle vara så himla bra kan jag hålla med om att det är tvivelaktigt. Det är däremot rätt länge sedan hämnd fick särskilt stor plats i det lagstiftande arbetet. Gun Hellsvik var väldigt förtjust i att referera till det allmäna rättsmedvetandet, dvs. hämnd, i sina propositioner back in the day, men iom avskaffandet av vård som straff (i kontrast till vård som behandling) finns det inte så mycket sådant kvar inom straffrätten.
Låt oss anta att man får en skallskada som gör att man VERKLIGEN inte kan kontrollera sig eller hindra sig själv från att begå brott. Vad är då poängen med att sätta personen i fängelse för att avskräcka andra ifrån att begå brott? Nästa person som får en huvudskada som VERKLIGEN inte kan hindra sig från att begå brott kommer ju ändå inte kunna ta med det faktum att han kanske kommer hamna i fängelse i sitt beslutsunderlag eftersom han pga skallskadan inte kan hindra sig.
Per: Mitt argument är inte att “Inkapacitering, avskräckning och behandling” i sig skulle vara mer rationella än hämnd utan att ambitionen att använda sig av straffsystemet för att minska brottsligheten är mer rationellt än att använda det för att hämnas offret. Sedan håller jag med dig om att det vore ett logiskt felslut att hävda att lång inkapactitering=lång behandling. Detta har jag inte heller hävdad utan balansen av de olika komponenterna bör troligen skilja sig mellan olika brott och brottslingar.
Carl: Jag håller med om att avskräckningsfunktionen är ointressant för en person med en sådan skada. Vad jag menade var att inkapaciteringsbehovet av en sådan person är mycket stort.
Som jurist kan jag intyga att personlighetsstörningar under den tid då handlingen begicks kan leda till lägre straff, då denna i så fall anses vara mindre klandervärd än vid fullt friska personer. Det finns alltså åtskilligt metafysiskt tänkande kvar i den svenska straffrätten.
Samtidigt vill jag varna för alltför rationalistiska syn på straffet: på 1960-talet rådde den såkallade behandlingsideologin med föga tilltalande resultat. Allt hänger nämligen på prediktionen huruvida en viss person kommer att återfalla i brott eller ej. Med nuvarande neuropsykologiska redskap är alla sådana förutsägelser inget annat än hokus-pokus. Psykologin står i nuvarande läge närmare litteraturvetenskapen än fysiken (mycket närmare) och neurologin börjar just så småningom förstå ytan av det som pågår i hjärnan. Den kunskapsförtröstan som ibland finns bland rationalisternas skara är i grunden obefogad så länge vi inte har kunskapen.
Vidare finns – vilket också framgår av de blogginlägg som ovan länkas till – enligt min mening anledning att ta hänsyn till offrets eller dess anhörigas hämndbegär. Om vi nu skall vara rationalistiska, måste vi också ta hänsyn till att hämndbegäret finns och att det har goda evolutionsteoretiska grunder. Om vi ignorerar det, ignorerar vi en del av flockdjuret människans natur. Av någon outgrundlig anledning smyger sig dock moraltänkande i rationalisternas resonemang när vi börjar diskutera straffets vedergällningsfunktion.
Ok, då var det som jag trodde vilket är ytterst märkligt. Behovet att skydda samhället mot personer med sådana störningar som leder till kriminalitet är ju om något särskilt stort.
Sedan är det naturligtvis så att kunskapen om olika påföljders konsekvenser begränsad, men det innebär inte att man måste acceptera hämnden som grund för straffet.
Att låta offrets syn på påföljden påverka straffet är i mina ögon omöjligt då det krockar med principen att samma brott ska behandlas på samma sätt av rättsväsendet.
Jonas: Men din egen syn leder ju till att “samma brott” (vad det nu skulle vara) skulle bestraffas olika beroende på vem som är gärningsmannen och hur goda eller dåliga dennes rehabiliteringsutsikter är. Det är inte mindre godtyckligt än att åtminstone väga in offrets hämndbegär i påföljdsbestämningen (ingen har talat om att att göra vedergällningen till straffets enda funktion).
Det har du i och för sig rätt i så jag antar att det inte var det bästa av argument. Trots detta anser jag det vara vettigare att öka strafftiden pga att återfallsrisken är särskilt hög än för att offret är särskilt hämndlystet.
Och det kan du absolut ha rätt i. Eftersom vi dock här talar om straff som både skall ha verkan att lära brottslingen en läxa, att visa allmänheten att straffhoten verkställs och att tillgodose offrets behov av “upprättelse” (det vill säga hämnd), måste vi rimligtvis väga ihop alla dessa faktorer. Det som jag så bestämt värjer mig emot är att FRÅNSE vedergällningsfunktionen: den finns där och den spelar en för offret viktig roll, alltså bör vi göra något konstruktivt av den istället för att tiga ihjäl den.
Att man sedan kanske bör väga återfallsrisken tyngre än offrets hämndbegär, och att hämndbehovet måste censureras av domstol är en annan femma som förutsätter ett principiellt accepterande av vedergällningsfunktionen. Den exakta vägningen utgör sedan en rättsteknisk och rättspolitisk fråga av mindre dignitet.
“Det är inte straffets stränghet som avskräcker, det är dess oundviklighet.”.
Det ska finnas i varje medborgares medvetande vad som är tydligt olagligt och det ska likaså finnas en vetskap om att jag “åker fast” om jag gör det. Straff ska vara väl anpassade och i möjligaste mån lika för relevant lika gärningar. Straffet ska stämma till eftertanke och ytterligare medvetandegöra det omöjliga i att begå brott. Med väl avvägda straffskalor, ett effektivt infångande och ett konstruktivt dömande kommer vedergällningsaspekten att tillses.
Joand: Om det är straffets oundviklighet som är det avgörande, spelar straffskalorna så klart mindre roll, men då är det viktiga att satsa på polisen, inte att satsa på straffbestämmelser eller ens domstolar som sådana.
Sedan kan väl också konstateras att även ett helt oundgängligt straff för mord skulle äventyra rättssystemets legitimitet om det bestod i ett ringa bötesbelopp. Vi verkar tycka att det skall finnas en balans mellan det onda som gärningsmannen gjort och det onda som tillfogas gärningsmannen. Denna balans kan inte grundas på något annat än en vedergällningstanke, eller hur annars kan vi mäta balansen mellan dessa två i grunden inkommensurabla storheter?