Ingves ger svar på tal om styrräntans effekt på skuldsättningen

[English translation.]

Enligt Riksbankens egna skattningar har styrräntan så liten effekt på skuldsättningen, att man kan hävda att den inte är vare sig ekonomiskt eller statistiskt signifikant. Vad svarade riksbankschefen Stefan Ingves på en fråga om detta i Finansutskottet? 

Här är bakgrunden: I ett tidigare Ekonomistas-inlägg har undertecknad påtalat att Riksbankens egen skattning av effekten av styrräntan på skuldkvoten varken är ekonomiskt eller statistiskt signifikant. Martin Flodén har dessutom i ett gästinlägg visat att skuldkvoten verkar ha en mycket liten effekt på uppgången i arbetslöshet under den senaste krisen. Enligt kapitel 2 i Riksbankens penningpolitiska rapport medför dock en högre styrränta en ekonomiskt signifikant kostnad i form av högre arbetslöshet.  I ett annat Ekonomistas inlägg har jag visat att dessa siffror från Riksbanken sammantaget innebär att kostnaden i termer av arbetslöshet av Riksbankens ”leaning against the wind” [luta sig mot winden] är minst 10 och snarast minst 50 gånger intäkten i form av lägre förväntad uppgång i arbetslösheten vid en kris.

Vid Finansutskottets öppna utfrågning den 6 mars, av riksbankschefen Stefan Ingves och vice riksbankschefen Karolina Ekholm, tog utskottsledamoten Ulla Andersson upp denna fråga. Hon påtalade att många har efterfrågat ovannämnda fördjupning i den senaste penningpolitiska rapporten med skattningen av hur mycket penningpolitiken påverkar hushållens skuldsättning. Hon konstaterade, med hänvisning också till ett diagram som Karolina Ekholm hade visat (bild 9), att effekten av penningpolitiken på skuldkvoten är mycket liten. Hon sa också att kostnaderna kan beskrivas som mycket höga, samtidigt som effekten på skuldkvoten kanske till och med är noll, eller till och med innebär en ökning. Hon hänvisade till att undertecknad till exempel sagt att effekten inte är vare sig ekonomiskt eller statistiskt signifikant. Slutligen undrade Ulla Andersson vilken slutsats Stefan Ingves och Karolina Ekholm drog av detta och Riksbankens fördjupningen. (Ulla Anderssons fråga börjar vid tidpunken 1:22:30 i SVT:s web-utsändning, ca 95 minuter in i riksdagens web-utsändning.)

Stefan Ingves svarade följande (min ordagranna utskrift från web-utsändningen – Ingves svar börjar vid tidpunkten 1:29:00 i SVT:s web-utsändning,  ca 101 minuter in i riksdagens web-utsändning):

Ulla Andersson frågade om penningpolitiken och skuldsättningen. Man lånar mera om räntan är låg jämfört med om den är hög. Sen är det så, att om vi pratar om mycket små ränteförändringar, så har det naturligtvis inte någon större effekt på skulderna, men det har inte någon större effekt på nånting annat heller. Därför att om man kommer till någon annan slutsats, då blir ju penningpolitiken ganska konstig, i den meningen att penningpolitik bygger på att efterfrågan hålls uppe därför att man lånar mera, och då får man helt enkelt leva med det att det är begränsade effekter på kort sikt, men det gör det inte mindre angeläget att hantera frågan och att uppmärksamma frågan och att resonera ikring den.

Det är ju väldigt många ekonomisk-politiska frågeställningar som inte leder till särskilt stora förändringar på kort sikt, därför att åtgärderna inte är så stora. Men det betyder ju inte att man för den skull ska bortse från dom effekter som finns, och så får man jobba med det så gott det går. Och därför spelar naturligtvis då mixen av olika åtgärder en roll, därför att om inga andra åtgärder vidtas någon annanstans, ja då får man ju fundera på det då, ifrån också ett penningpolitiskt och ett stabilitetsperspektiv, eftersom då blir ju vi sittande med hela alltet förr eller senare, och då är det angeläget att man då funderar kring detta och vem som gör vad, och det är klart att ju mer någon annan gör nånting någon annanstans desto mindre behöver vi då göra och det är en fråga som är nog så viktig här framöver.

Men hela tiden så har vi ju kvar detta med att det är inflationsmålet ytterst som vi har att styra efter, men detta är en återkommande fråga och avvägningen då är tidsperspektivet i detta. Och vad det innebär också i ett inflationsmålsperspektiv, att vi vid någon framtida tidpunkt kan trampa alldeles fel.

Vad menar Ingves egentligen? Och är det ett tillfredsställande svar på Ulla Anderssons fråga?

Karolina Ekholm svarade på Ulla Anderssons fråga med att hänvisa till vad hon redan sagt tidigare i utfrågningen. Tidgare hade hon sagt (bild 8):

Reporäntans effekt på skuldsättning är alltför liten för att påverka risker förknippade med hushållens skuldsättning.

Comments

  1. Johan says:

    Men är det inte ganska väsentligt att ränteförändringar får effekt på skuldsättningen om man nu vill att ränteförändringar ska påverka efterfrågan och produktion, och i förlängningen inflation och arbetslöshet. Det är väl det Stefan Ingves försäker säga, en räntesänkning ska minska sparandet och öka lånandet, och en räntehöjning ska verka tvärtom. Du, Lars, har ju i dina modeller ganska snabba effekter på inflation och arbetslöshet från ränteförändringar, om det inte beror på ökat låntagande och minskat sparande så verkar det ju som att det bara skulle handla om växelkursförsvagning, och även om du själv gärna för en ”beggar thy neighboor” policy så är det ju inte något som ses med blida ögon i omvärlden, i synnerhet inte när landet i fråga noterar en bättre utveckling än de flesta.

    • Efterfrågan och produktion beror ju på konsumtion, investeringar och nettoexport. De lån det gäller är bolån, inte främst konsumtionslån och inte företagslån. Men ökad konsumtion vid given inkomst behöver inte ens finansieras med ökade konsumtionslån. Den kan finansieras av minskat sparande. Svenska hushåll sparar för närvarande historiskt mycket. För hushåll med bolån och rörliga boräntor påverkas disponibel inkomst direkt av bolåneräntorna, vid oförändrad storlek på lånen. Ökade investeringar kan finansieras av ökade företagslån men också av innehållna vinster. Sammantaget talar allt detta för att sambandet mellan lånetillväxt och aggregerad efterfrågan är ganska svagt. I en liten öppen ekonomi har växelkursen stor effekt på nettoexporten och via den på sysselsättning och disponibel inkomst. Detta försvagar ytterligare sambandet mellan lån och aggregrad efterfrågan.

      Det rimliga är således att lånestocken är mer trögrörlig än nominell BNP och disponibel inkomst. Dvs. att expansiv penningpolitik ökar nominell BNP och disponibel inkomst mer än lånestocken, så att skuldkvoten faller något. På lång sikt har penningpolitiken ingen effekt på skuldkvoten (förutsatt att inflationsförväntningarna anpassas till faktisk inflation).

      Om ändå sambandet skulle vara så starkt, att lånen är proportionella mot disponibel inkomst, skulle skuldkvoten vara oförändrad, dvs. effekten av styrräntan på skuldkvoten skulle vara noll.

      Det är ett misstag att tro att mer expansiv penningpolitik i ett land och åtföljande svagare valuta skulle vara negativt för andra länder (dvs skulle vara ”beggar thy neighbor”-politik). Högre aktivitet i ett land medför via inkomsteffekten större import till detta land och därmed större efterfrågan på export från andra länder. Alla länder kan inte försvaga sin valuta mot de andra länderna. Men alla länder kan bedriva en mer expansiv penningpolitik om de vill, med konventionella eller okonventionella medel. Penningpolitik är inget nollsummespel.

      När det gäller arbetslöshet har Sverige en sämre utveckling än de flesta rimligt jämförbara länder. När det gäller BNP har Sverige något svagare utveckling än USA, se detta inlägg
      https://ekonomistas.se/2013/12/23/ar-det-orealistiskt-att-forsoka-uppfylla-inflationsmalet/ .

  2. Såvitt jag förstår svarade Ingves att om Riksdagen skötte sitt – dvs genomförde de reformer som Riksbanken kräver – så skulle Riksbanken inte behöva avvika fullt så mycket från det grundläggande inflationsmålet.
    Detta har framförts redan tidigare på DN-debatt: ”strukturella problem på arbetsmarknaden kan inte åtgärdas med räntevapnet”.(http://www.dn.se/debatt/inte-riksbankens-avsikt-att-hamna-pa-for-lag-inflation/ ) I den debattartikeln framgår också att även om ”den relativt höga svenska arbetslösheten inte är någonting som Riksbanken tar lätt på” så är det faktiskt inte heller någonting man har för avsikt att agera utifrån, inte när ”inflationsförväntningarna hos ekonomins aktörer på lång sikt legat väl förankrade kring två procent trots att inflationen i genomsnitt varit något lägre.” I klartext, så länge fackföreningsrörelsens lönebud utgår från Riksbankens förespeglingar.
    Resultatet syns förutom i arbetslöshetssiffrorna också i lönekvotens utveckling. Och i hushållens skuldsättning. Förutom i inkomstfördelningsskalas båda ytterligheter.
    Direktörernas enda fel är att de lyckats behålla sin förmåga att låta sig överaskas av vad som anses vara entydigt goda nyheter: ”Riksbanken och andra bedömare har exempelvis ofta överraskats av den höga produktivitetstillväxten.”
    Arbetarrörelsen borde dock behandla sådana överraskningar som Ian Flemmings James Bond klassificerar överraskande möten: ”Once is happenstance. Twice is coincidence. Three times is enemy action”.
    Även när överheten förklarar att vad far gör är alltid det rätta – eller åtminstone det minst dåliga av vad alla jämförbara fäder åstadkommer: ”Även det faktum att Sverige under senare år haft en bättre ekonomisk utveckling än de flesta jämförbara länder rimmar illa med en dåligt skött penningpolitik.”
    Den ekonomiska utvecklingen beräknas av allt att döma utan hänsyn till sådan rent politiska, dvs. icke-ekonomiska(?) företeelser som workfare. Eller arbetslöshetsförsäkring. Eller likalöneprinciper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s