Det är slutspurt i den amerikanska presidentvalskampanjen. Trots att utfallet verkar relativt klart (som Ekonomistas kommenterat i flera tidigare inlägg här, här och här) så är uppmaningarna tydligare än någonsin; fortsätt arbeta, ta inget för givet, se till att folk går och röstar.

Det här med att se till att folk går och röstar är förstås lättare sagt än gjort. Men nu finns det hjälp i form av websiten stickK.com. Sidan, som skapats av bland andra Dean Karlan, ekonomiprofessor vid Yale, tar fasta på två fakta om hur människor beter sig i samband med politiska val. För det första så säger fler att de ska rösta jämfört med hur många som sedan dyker upp på valdagen, och för det andra så säger fler i efterhand att de har röstat än vad som är möjligt givet det faktiska valdeltagandet. Detta betyder alltså att en del av dem som inte röstade faktiskt hade tänkt rösta (men det började regna, eller det var en bra match på tv, eller något annat kom i mellan) men också att de i efterhand inte riktigt vill kännas vid att de inte orkade släpa sig iväg.

På stickK.com är det möjligt att tvinga sig själv att gå och rösta (eller åtminstone öka sannolikheten för att man ska göra det). Genom att innan valet ge stickK befogenheter att till exempel dra pengar från ens bankkort om man inte går och röstar binder man sig själv vid masten. Via offentliga uppgifter kan StickK efter valet kolla om man gjort som man lovat (sig själv), om inte så drar de pengar från ens konto enligt överenskommelse (som de skänker till välgörenhet). Kontraktet behöver dock inte involvera pengar. Man kan också ange e-postadresser till sina vänner och kollegor och sedan instruera stickK att skicka ut ett meddelande om ens röstningsbeteende till dessa. Båda dessa sätt minskar den relativa kostnaden för att rösta och, som bekant, när priset går ner så går efterfrågan upp.

Nu är det förstås inte bara det här med att rösta som är ett problem utan alla möjlga löften vi ger oss själva. Som Ekonomistas noterat tidigare (t ex här och här) ingår vi kontrakt som ska tvinga oss att träna, sluta röka, gå ner i vikt, etc. Alla dessa saker kan stickK också hjälpa till med.

Föreställ dig att du är filmbolagsdirektör i ett bolag som nyss producerat en riktig kalkonrulle, t.ex. Reine och Mimmi i fjällen.  Du inser att filmen kommer få nedgörande kritik av filmkritiker och bestämmer dig därför att inte ha några förhandsvisningar för kritiker före premiären. På detta sätt hoppas du locka några extra biobesökare under premiärhelgen då dessa ännu inte kunnat läsa om hur dålig filmen är innan de köper biljetter.

Men vänta lite nu! Borde inte vana biobesökare förstå dina bevekelsegrunder och därför vara väldigt skeptiska till filmer som inte recenserats före premiären?

Jag vet inte om detta händer i den svenska filmvärlden, men i USA är det ett välkänt fenomen. Det kallas ”cold opening” när en film hålls hemlig för kritiker inför premiären. De senaste åren har cirka 10 procent av amerikanska filmer ”kallstartats” på detta vis. Beteendeekonomen Colin Camerer med medförfattare har visat att det också lönar sig att kallstarta filmer på detta sätt — det leder i genomsnitt 15 procents högre biljettförsäljning (kontrollerat för andra faktorer). Det verkar alltså som biobesökare helt enkelt inte förstår informationsvärdet i att en film kallstartas.

Om biobesökarna vore helt rationella borde de sluta sig till att det faktum att en film inte visas för kritiker innebär att den har ganska låg kvalitet.

Man kan förmoda att detta fenomom gäller många andra varor än kalkonfilmer. I en studie som publicerades för ett par år sedan visades att producenter med salladsdressingar med lågt fettinnehåll valde att frivilligt redogöra för fettinnehållet, medan feta salladsdressingar oftast inte innehöll denna information. Efter att en lag infördes om obligatorisk information om fettinnehåll så minskade försäljningen av feta dressingar rejält. Det ligger förstås nära till hands att tro att konsumenterna helt enkelt inte förstod informationsvärdet i att en producent väljer att inte redovisa fettinnehållet i en produkt. ”Det man inte vet, det tar man ingen skada av”, som Just D sjöng en gång.