Kreditkollapsen nog ingen myt

2009-02-17 av 6 kommentarer

Ett samtal med bankmannen i barnens dagisgrupp bekräftade den bild av kreditkollapsen som Paul Krugman ger i The Return of Depression Economics (för övrigt en mycket läsvärd bok). Bankerna lånar ut för fullt och ligger nära sina kapitaltäckningskrav. De har tagit in nytt kapital och på ytan ser allt bra ut. Inga tecken på någon kreditkollaps med andra ord, vilket även John Hassler tog fasta på i en krönika för ett tag sedan.

Här kommer ingen låntagare in!

Här kommer ingen låntagare in!

Krugman — och dagispappan — påtalar dock att den internationella marknaden för företagsobligationer har kollapsat. Därför har stora och relativt kreditvärdiga företag sökt sig till bankerna för sin finansiering. Denna ökade efterfrågan tränger undan mindre företags krediter. Dessutom påtalar The Economist att bankerna av olika skäl blir alltmer fokuserade på sina hemmamarknader. Att bara titta bankernas totala utlåning ger alltså en helt missvisande bild att kreditläget.

Huruvida bankerna är för försiktiga i sin kreditgivning är svårare att svara på. Den djupa globala lågkonjunkturen gör utlåningen riskfylld och det är helt rimligt att bankerna tar hänsyn till detta (de är till och med skyldiga att göra det). Vill staten öka kreditgivningen kanske den borde fundera över möjligheten för Riksbanken att direkt låna ut till större företagskunder, ställa ut vidare garantier för företagslån eller använda sig av statens egen bank även till företagsutlåning. Inga problemfria åtgärder, någon av dem.

Slutligen måste man vara försiktig med hur de finansiella marknaderna regleras på kort sikt. Det faktum att en alltför generös kreditgivning var det som orsakade krisen innebär inte att restriktioner på kreditgivningen är rätt medicin i dagsläget. Att regeringens garantiprogram för bankerna kräver att de gör sig av med bonussystemen för ledande befattningshavare kan exempelvis därför ifrågasättas. Dels är frågan om inte riskhöjande incitament för breda skikt av bankanställda i dagens situation snarare borde vara ett krav för att få del av de statliga garantierna, dels är det möjligt att regeringens problem att få med bankerna i garantiprogrammet beror på just dessa restriktioner. Det är inget läge för populism just nu.

Filed Under: Finans

Hjärtskärande finanskriser

2009-02-13 av 7 kommentarer

Att finansiell oro och ibland rentav panik inte är bra för den finansiella hälsan är välkänt. Men att bankkriser också kan vara hälsovådliga, rentav dödliga, är mindre känt. En ny studie publicerad i medicintidskriften Globalization and Health visar att så kan vara fallet.

Det är nationalekonomen Chris Meissner som tillsammans med två epidemiologer studerat huruvida inträffandet av en bankkris påverkar antalet hjärtrelaterade (kardiovaskulära) dödsfall i ett land. Forskarnas har kopplat samman historiska bankkrisdata med Världshälsoorganisationens globala mortalitetsdatabas som innehåller uppgifter om antalet dödsfall och deras orsaker per år och land sedan 1960.

Resultaten visar att en bankkris i ett land är förknippad med en kortsiktig ökning av antalet hjärtfelsdödsfall med 6,4 procent efter att effekter från bl a övrig ekonomisk utveckling, inflation, utbildningsnivå och oobserverade lands- och årsinfluenser rensats ut. Särskilt stor förefaller effekten vara i utvecklingsländer där de hjärtrelaterade dödsfallen ökade hela 26 procent under år med bankkriser.

Även om resultaten ska tas med en nypa salt (data är alltför aggregerade för att mer kvalificerade epidemiologiska slutsatser ska kunna dras) är de i linje med tidigare studier som funnit att yttre påverkan från t ex krig, jordbävningar eller terroristattacker kan öka dödsfrekvensen hos hjärtsjuka patienter.

Med andra ord har Anders Borg och Stefan Ingves nu inte längre enbart ekonomiska utan också folkhälsorelaterade skäl att förhindra att svenska banker går omkull.

Filed Under: Finans, Välfärd Tagged With: , ,

Överbetalda finanshajar på drift

2009-02-10 av 11 kommentarer

Ibland har man tur som forskare. Som till exempel när man bestämmer sig för att samla in 100 år av data över löner i den finansiella sektorn, bara för att ha resultaten klara lagom till den största finansiella krisen i mannaminne. Dessutom en kris som många anser ha sitt ursprung just i de finansanställdas löner.

Precis sådan tur hade Thomas Philippon och Ariell Reshef vars artikel pekar på flera intressanta mönster. Både under det glada 20-talet och efter 1980 var arbetsuppgifterna i finanssektorn komplexa, kunskapsintensiva och högavlönade. Under mellanperioden var finansektorn hårt reglerad och lönerna i nivå med andra sektorer. Dessutom var arbetsuppgifterna under denna period betydligt mer rutinartade och knappast lockande för kreativa begåvningar.finance_wages2

Även efter att Philippon och Reshef försöker korrigera för arbetsuppgifternas komplexitet förefaller emellertid inte mindre än 30-50 procent av skillnaden mellan lönerna i finansektorn och andra sektorer bero på att finanshajarna varit överbetalda (se figuren). De har helt enkelt kunnat lägga beslag på de räntor som skapats i sektorn. Kombinationen av utmanande arbetsuppgifter och extrema lönenivåer gör det knappast förvånande att en allt större andel av studenterna från toppuniversiteten sökt sig till finansektorn.

Av detta lär vi oss (minst) två saker. För det första lär lönerna i den finansiella sektorn knappast återhämta sig särskilt snabbt. För det andra kommer en stor mängd begåvade personer att söka sig till nya jaktmarker. Vi får bara hoppas att det finns någon kvar som kan fixa fram den finansiering som strukturomvandlingen kräver.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Seglivade bonusar

2009-02-04 av 7 kommentarer

Innebär finanskrisen början på slutet för de senaste årens utbredning av bonussystem i näringslivet? Allt mer talar för det. I USA kräver nu regeringen Barack Obama att ett bonustak införs i alla företag som får statlig hjälp i krisens spår. Igår signalerade Anders Borg liknande krav gällande svenska banker.

Skepsisen mot bonussystem växer även inom den akademiska världen. Flera välkända nationalekonomer, bl a Harvards Michael Jensen och Lucian Bebchuk liksom Bruno Frey i Zürich, har länge kritiserat användandet av rörliga ersättningssystem (vilket jag skrivit om här). Princetonprofessorn Alan Blinder hävdade nyligen rentav att felaktiga ersättningssystem kan ha varit en av de viktigaste orsakerna till finanskrisen, där aktörer uppmuntrades göra för mycket av fel saker (se Ekonomistas om detta).

Fast trots kritiken kvarstår problemet att rent konkret förmå företagen att ändra sina chefers lönekontrakt. Bristen på transparens är utbredd, och ytterst få känner till detaljerna i VD:s avtalade optioner, fallskärmar, pensioner och övriga bonusar. Det finns forskning som antyder att ökad transparens om VD-ersättningar är förknippad med lägre ersättningsnivåer, även om detta samband inte är lika självklart i ett längre historiskt perspektiv där både transparens och ersättningsnivåer ökat. Vissa hävdar att dock För att ökad transparens ska ha någon effekt bör den dock kompletteras med förbättrad ägarstyrning.

Ett slående exempel på att transparensen om bonusavtal brister är hur överraskade (och upprörda) många blev när finansbolagen på Wall Street nyligen betalade ut 18,4 miljarder dollar i bonus till sina anställda för 2008 (drygt 112.000 USD per anställd), trots rekordförluster och statliga stödpaket.

image
(Källa: N.Y.S. Comptroller)

Apropå bristande transparens: hur stora 2008 års chefsbonusar blir i Sverige vet nog ingen (här listas någras bonusar för 2007). Och i avsaknad av forskare eller myndigheter som systematiskt samlar in data över ersättningssystemen till näringslivets chefer kommer vi heller inte att få reda på det.

Länk: DN, Afv, SvD, HD, DPS

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans Tagged With:

Dyrt att lösa bolån

2009-01-26 av 15 kommentarer

I somras skrev jag i ett inlägg att det var ovanligt dyrt att binda räntan. Räntemarginalen, dvs skillnaden mellan bankernas utlåningsräntor och räntan på motsvarande statspapper är nu liksom då ungefär två procentenheter. Före finansoron var räntemarginalen ungefär hälften så stor. I det tidigare inlägget påpekade jag att det kan vara en dålig affär att binda räntan till den höga marginalen, åtminstone om man tror att marginalen kommer att minska när finansoron dämpas.

Men för typhushållet finns ytterligare skäl att undvika bunden ränta. I en tidigare kommentar påpekade jag att reglerna om ränteskillnadsersättning i  konsumentkreditlagen 24§  är asymmetriska — vid förtidslösen betalar låntagaren räntekompensation till banken om marknadsräntan har sjunkit efter bindningstiden, men banken betalar ingen kompensation om räntan har stigit. Denna asymmetri bör medföra att räntebindning är ett dåligt alternativ för alla hushåll utom de med mycket stabila boendeförhållanden.

Som en direkt följd av de ökade skillnaderna mellan bank- och statslåneräntorna har dessutom konsumentkreditlagens brister blivit ännu tydligare. Enligt lagen ska räntekompensationen baseras på en jämförelseränta som sätts till statslåneräntan plus en procentenhet. Detta var rimligt när räntemarginalerna låg just kring en procentenhet, men blir i nuläget mycket oförmånligt för hushållen. Den som exempelvis binder räntan på 10 år och omedelbart löser lånet får nu betala runt 9 procent av lånebeloppet i räntekompensation även om räntorna har varit helt oförändrade.

För såväl banker som hushåll kan det vara värdefullt att räntan på bolån binds på längre löptider än vad som är normalt i nuläget, men en sådan utveckling kan knappast ske om inte lagstiftningen ändras.1 Konsumentkreditlagen bör därför skrivas om så att: (i) reglerna om räntekompensation görs symmetriska, dvs banken ska kompensera hushållen om jämförelseräntan är högre än den bundna räntan vid tidpunkten för inlösen; och (ii) jämförelseräntan sätts till statslåneräntan plus den initiala räntemarginalen.2 Med dessa ändringar skulle förtidsinlösen ske till mer marknadsmässiga villkor, och det skulle inte som nu ligga i bankens intresse att långa lån löses in i förtid.

Nu invänder kanske någon att det som är bra för hushållen måste vara dåligt för bankerna, och att bankerna därför skulle höja marginalerna på lån med lång bindningstid. Möjligen stämmer detta. Men jag skulle gissa att många hushåll nu undviker att binda räntan för att undvika stora kostnader om man av någon anledning måste sälja huset tidigare än planerat. Nuvarande regler kan därför dels ha medfört att marknaden för långa lån delvis har försvunnit, dels att huvudsakligen hushåll med mycket stabila boendeförhållanden deltar på denna marknad. Om min gissning stämmer skulle regeländringarna främst påverka hushållens efterfrågan på långa lån, men förmodligen inte bankernas räntesättning. Och hur som helst skulle marknaden för långa lån förmodligen bli mer välfungerande.

—————

1) Bankerna har förmodligen möjlighet att ändra kontraktsvillkoren på detta sätt utan att lagen ändras, men jag misstänker att lagen i praktiken blir normbildande.

2) Med initial räntemarginal menar jag skillnaden mellan den ränta lånet bands till och statslåneräntan på motsvarande löptid vid tidpunkten då räntan bands. För att undvika alltför mycket inlösen och för att kompensera bankerna för deras transaktionskostnader bör jämförelseräntan kanske sättas något under denna nivå. Man skulle även kunna tillåta att bankerna får initiera förtidslösen, men då till en högre jämförelseränta.

Filed Under: Finans, Makro Tagged With: ,

Ingen brist på pengar

2009-01-25 av 1 kommentar

Enligt DNs huvudledare idag har brist på pengar fått bankerna att strama åt utlåningen till de svenska småföretagen. DN menar att en obligatorisk bankgaranti skulle lösa problemen. Resonemanget haltar. En obligatorisk bankgaranti skulle visserligen göra att bankerna lättare kan låna pengar av varandra. Men Riksbanken har trätt in som en extramarknad och erbjuder solventa affärsbanker i princip obegränsad tillgång på pengar.

Problemet är att affärsbankerna har, eller är oroliga att få, brist på eget kapital. De är därför ovilliga att ta stora risker. En ökad tillgång på likviditet kommer knappast att påverka detta solvensproblem.

Notera 1: En obligatorisk bankgaranti kan förstås vara motiverat av andra skäl.

Notera 2: Tidigare i veckan påpekade John Hassler i Affärsvärlden att vi ännu inte har sett tydliga tecken på en minskad bankutlåning i Sverige. Jag misstänker dock att det döljer sig en del bakom de aggregerade siffrorna och, vilket både han och DN antyder, att utlåningen till småföretagen har stramats åt mer än vad som är motiverat av bankernas normala riskbedömningar. Åtgärder för att underlätta finansieringen av småföretag kan då vara motiverade. Regeringens nyligen aviserade tillfälliga skatteuppskov är ett exempel på sådana åtgärder.

Filed Under: Finans, Makro

Är marknadsekonomi och kapitalism oförenliga?

2009-01-23 av 8 kommentarer

Att de privatekonomiska incitamenten för finansbranschens anställda varit en bidragande orsak till finanskrisen verkar troligt. Risktagande har belönats med ymnighetshorn av bonusar, medan de mer försiktiga har fått se sig om efter nya jobb. I den tidigare omskrivna AEA-panelen beskrev Alan Blinder incitamentslönerna som ett gigantiskt markandsmisslyckande och grundorsaken till hela katastrofen. Kan vi nationalekonomer förklara hur marknaden kunnat tillåta så ensidiga incitament under så lång tid?

Naturligtvis går det att som Blinder hävda att institutionella investerare inte tagit sitt ägaransvar och att styrelserna sovit på sina poster. Anställda från ledningen och neråt har därför kunnat agera lite som de velat. Daron Acemoglu verkar vara inne på samma linje men fördjupar diskussionen och hävdar att vi nationalekonomer haft för stort förtroende för företagens interna kontrollmekanismer. Detta förtroende har baserats på företagens behov att vårda sitt förtroendekapital och varumärke. Vi har däremot missat att de individer som sköter kontrollen kan ha privata incitament att göra något helt annat.

Detta ter sig emellertid mer som en symptombeskrivning än som en grundläggande förklaring. Marknaden borde trots allt kunna straffa företag med dåliga kontrollmekanismer och för högt risktagande. I en intressant artikel lyfter Hans-Werner Sinn fram aktiebolagsformen som förklaring till varför så inte skett. Aktiebolagen är grunden för den moderna kapitalismen och bolagsformen har egenheten att ägarna inte är personligt ansvariga för företagens åtaganden. Vilka skador företagen än orsakar sin omgivning kan ägarna aldrig förlora mer än det kapital de satsat. Ur ägarnas perspektiv är därför fördelningen av möjliga utfall kapad vid noll — värre än så kan det aldrig bli — medan the sky is the limit på uppsidan.

Aktiebolagsformen med begränsat personligt ansvar innebär alltså att riktigt dåliga utfall blir en externalitet som inte prissätts på marknaden. Det är därför knappast förvånande om företagen satsar för lite på att undvika riktiga katastrofer och har en benägenhet att ibland ta för stora risker. Nu är detta nog ett argument för ansvarsfull reglering snarare än för ett avskaffande av aktiebolagen. Men ändå, tänk om dagens kapitalism visar sig vara oförenlig med en effektiv marknadsekonomi. Vad ska vi då hitta på?

Filed Under: Finans, Metod, Offentlig sektor

Orientering om finanskrisen

2009-01-14 av 7 kommentarer

Världsekonomin är i gungning. Även om den värsta finansiella paniken lagt sig är det mycket som tyder på att vi har den verkliga krisen framför oss. För att skaffa sig en överblick av krisen, dess orsaker och en diskussion om vad som kan göras rekommenderas The Baseline Scenario. Den drivs av bland annat Simon Johnson, MIT professor med erfarenhet från amerikanska SEC, som även skrivit mycket om institutionell ekonomi. Medverkar gör även utvecklingsekonomen Peter Boone och juridikstudenten James Kwak.

Ett intressant inlägg tar upp en läsvärd skrift av Daron Acemoglu (som Johnson skrivit mycket med) som diskuterar vilka implikationer krisen har för nationalekonomi som ämne. Bland de mest intressanta aspekterna tycker jag är hans syn att vi inte tagit företagens interna organisation på allvar. Vi måste dra ut implikationerna av att företag i sig inte har någon vilja eller något beteende utan att de betår av individer med sina egna agendor.

Vi lägger till The Baseline Scenario i vår bloggrulle.

Filed Under: Finans

Borde Lettland devalvera?

2009-01-09 av 17 kommentarer

–The sky is the limit, svarade riksbankschefen Bengt Dennis den 16 september 1992 på frågan om hur långt Riksbanken kunde sträcka sig för att försvara den fasta växelkursen. Två månader och 500 procent senare släpptes växelkursen fri och kronan föll med 25 procent. Devalveringen bidrog starkt till den ekonomiska återhämtningen med en krafigt stärkt svensk exportindustri. Visst, det blev dyrt att turista utomlands men hellre det än fördjupad lågkonjunktur.

Lettland befinner sig idag i en närmast identisk situation som Sverige gjorde hösten 1992. Efter flera år av överhettad konjunktur är landet idag mitt i en djup kris med hög inflation, fallande tillgångspriser och negativ tillväxt. Liksom Sverige då har Lettland idag en fast växelkursregim, med latsen peggad mot euron. Den lettiska växelkursregimen är i hög grad politiskt motiverad, med ett fördjupat europasamarbete som målsättning.

Borde Lettland släppa växelkursen fri? Förmodligen. Kombinationen hög inflation, recession och fast växelkurs är ytterst problematisk.  En devalvering senare under 2009 när finansmarknaderna kylts av skulle öka den lettiska industrins internationella konkurrenskraft och bidra till en långsiktig återhämtning, på samma sätt som skedde i Sverige efter 1992. Eftersom många letter har lån i euro bör särskilda stödåtgärder sättas in för att mildra stöten för dem.

Men omvärlden motsätter sig en devalvering. Inte undra på det. Om lettland släppte euro-peggen skulle det förmodligen åtföljas av devalveringar i även de andra baltiska länderna, vilket sammantaget skulle bli förödande för västeuropiska finansaktörer. I en intressant artikel i Affärsvärlden beskrivs fallet Swedbank och hur 10% kreditförluster i Baltikum skulle kunna betyda förluster på 20 miljarder kronor för banken (nästan dubbla nyemissionen)!

Förmodligen är det framför allt därför som IMF, Sverige och andra länder nu pumpar in miljarder av skattebetalarmedel i den lettiska ekonomin. Förhoppningen är att köpa tid till de dåliga investeringar som bl a SEB och Swedbank gjort. Men frågan är om det kommer att lyckas och om det ens är önskvärt. Vore det inte bättre att låta Lettland devalvera och sedan ge direkt stöd till de svenska banker som kan tänkas drabbas? Naturligtvis beror det på hur stora smällarna blir för de svenska bankgarantierna, men erfarenheterna från 1992 antyder att en sådan utveckling ändå är långt ifrån otänkbar. Kanske rentav önskvärd.

Filed Under: Finans, Makro

Kronspekulation

2008-12-19 av 5 kommentarer

Riksgälden har beslutat att öka upplåningsandelen i utländsk valuta. Deras bedömning är att kronan tillfälligt är undervärderad och att de utländska lånen därför kommer att kunna betalas tillbaka till en lägre kostnad när kronan har stärkts. Spontant låter det rätt tänkt. Även om det är vanskligt att göra växelkursprognoser verkar det sannolikt att kronan på lång sikt kommer att stärkas åtminstone mot euron.

Men Riksgäldens agerande kan ändå ifrågasättas. Deras transaktioner kan i sig bidra till att kronan stärks, vilket inte är önskvärt ur ett snävt inhemskt stabiliseringspolitiskt perspektiv. Dessutom, och kanske motstridigt med det förra argumentet, verkar kronans svaghet bero på en oro för att den svenska offentliga sektorn har en alltför stor implicit skuldsättning i utländsk valuta (se Jonas tidigare inlägg). Att Riksgälden då ökar skuldsättningen i utländsk valuta kan inte vara rätt.

Filed Under: Finans, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»