Nationalekonomer har under det senaste decenniet intresserat sig mycket för det faktum att vi inte alltid förmår göra sådant som ligger i vårt eget långsiktiga intresse (vilket vi skrivit om förut flera gånger). Det kan handla om att träna eller spara mer, men det kan också handla om vilka filmer vi väljer att se. Det har åtminstone hänt mig flera gånger att jag inför ett besök i videobutiken tänker att jag ska se en riktigt djupsinnig film, men när jag väl kommit ut ur butiken står jag där med senaste Beck-filmen i handen. I en artikel som publicerades i Management Science förra året visades att det inte bara verkar vara jag som skjuter på tittandet av gamla Bergman-filmer.

I studien lät författarna klassificera filmer utifrån i vilken utsträckning de uppfattas som ”bör”-filmer (typ Bergman och dokumentärer) och ”want”-filmer (till exempel actionrullar och komedier). Författarna fick tillgång till data från en dvd-uthyrare på nätet där man väljer vilka filmer man vill få hemskickade och sedan returnerar när man sett dem (en svensk motsvarighet är Lovefilm). Det visade sig att ju mer ”bör”-karaktär en film hade, desto längre tenderade man behålla filmen hemma. Sambandet är dock inte så väldigt starkt. Skillnaden mellan den mest ”böriga” filmen, en dokumentär från 1942, och en av de mest ”wantiga” filmerna, Alien vs Predator, var 1.5 dagar (se diagrammet nedan).

Det här behöver inte bero på tidsinkonsistenta preferenser eller någon sorts irrationalitet. Det skulle ju till exempel kunna vara så att det krävs speciella tillfällen då det passar med en ”bör”-film och att man därför väntar längre med att se den. Författarna visar dock att de som har hyrt många filmer lär sig att inte lämna tillbaka ”bör”-filmer sent. Det finns förstås även andra problem med den här studien, men tolkningen av resultatet stöds också av tidigare gjorda experiment (se till exempel den här studien).

Den som läste mitt förra inlägg om hur miljömärkt kan göra oss tjocka och elaka har förmodligen redan tänkt ut en ny hypotes. Kan man få kunder att bete sig moraliskt  innan de en hyr film (till exempel köpa miljömärkt eller skänka till välgörenhet) så kommer uthyrningen av bland annat Beck- och Göta Kanal-filmer att skjuta i höjden. För den som har lust är det enkelt att testa den hypotesen i ett litet fältexperiment i närmaste videobutik.

Lotto kan vid första anblick förefalla väldigt ointressant. Det handlar bara om att välja sju nummer och slumpen avgör om du vinner. Människor är dock komplexa varelser, vilket gör lotto betydligt intressantare än så.

För det första har det visat sig att lottospelare inte tenderar att välja nummer slumpmässigt. Jerker Holm har till exempel visat i en artikel Ekonomisk Debatt att nummer 21 var dubbelt så populärt som nummer 36. I andra studier (se Holms artikel för referenser) har det också visat sig vissa kombinationer av nummer är särskilt vanliga, till exempel 1 2 3 4 5 6 7. Så länge andra lottospelare inte väljer nummer slumpmässigt bör man välja nummer som andra inte väljer. Detta ökar visserligen inte chansen att vinna, men det minskar risken för att behöva dela storvinsten med andra om du vinner. Holm visade till och med att den förväntade avkastningen att spela lotto är positiv om man väljer ovanliga nummer  — trots att Svenska Spel bara delar ut 45 procent av alla satsade slantar. (Haken är förstås att det kan ta tid att få sju rätt. Spelar du två rader i veckan tar det i runda slängar 150.000 år innan du kan förvänta dig att dra hem storvinsten.)

Om man ska spela lotto är det därför viktigt att veta vilka nummer — och kombinationer av nummer — som det är särskilt vanligt att folk väljer. Denna information verkar dock inte Svenska Spel dela med sig av. Under rubriken ”Nummerstatistik” på hemsidan (klicka på bilden till höger för att se hur sidan ser ut) bjuder de i stället på betydligt minde relevant information, nämligen vilka nummer som har dragits under de senaste halvåret.

Varför redovisar de denna information? Den välvilliga tolkningen är att de vill övertyga lottospelarna om att dragningarna är slumpmässiga och att det är ungefär lika ofta som varje nummer dras. En mer illvillig tolkning är att Svenska Spel är medvetna om människors tendens att felaktigt tro att nummer som inte dragits på länge är mer sannolika att dras i framtiden (vilket brukar gå under namnet ”gambler’s fallacy”) och att det är för att göra spelet mer attraktivt för spelare som gör detta misstag som de redovisar just dessa uppgifter.

Förra veckan skrev jag om hur konkurrens kan leda till ökat tryck på företag att skapa förvirring hos konsumenterna. Men även monopol kan förstås tjäna på att skapa förvirring genom att utnyttja människors kognitiva begränsningar. Jag låter det vara osagt hur det är i just det här fallet, men Svenska Spels delikata balansgång mellan samhällsansvar och vinstmaximering har varit uppe till diskussion här på Ekonomistas förut.