Många svenska hushåll har belånat sitt boende samtidigt som de sparar i aktier (eller fonder). Trots detta misstänker jag att de allra flesta inte skulle kunna tänka sig att ta ett lån för att köpa aktier. Men om man verkligen tycker att det är för riskabelt att låna för att köpa aktier borde man väl sälja sina aktier och amortera på sitt bolån, eller hur?
Att låna pengar för att investera i en tillgång (vare sig det är boende eller aktier) innebär att man tar en större risk än om man bara investerar sina egna pengar. Belåningen skapar en hävstångseffekt. Genom att belåna sig kan man snabbt tjäna många gånger sitt egna kapital när priserna stiger snabbt, men man kan förstås lika snabbt bli rejält skuldsatt om priserna går ner. Den totala risknivån är dock oberoende av om lånet man tagit är kopplat till boendet eller aktier.
Varför är det då så vanligt att människor lånar och sparar i aktier samtidigt? Min gissning är att detta framförallt beror på s.k. mental bokföring (ett begrepp som Chicago-ekonomen Richard Thaler myntat och skrivit mycket om). Vi betraktar boendeinvesteringen som helt separat från våra investeringar i aktier och utvärderar risknivån i varje kategori för sig utan att ta hänsyn till den totala risknivån.
En alternativ förklaring är att folk tror att aktier ger bra avkastning på lång sikt och att det därmed är lönsamt att låna för att köpa aktier. Aktier har historiskt givit en oproportionerligt hög avkastning jämfört med statsobligationer. Nationalekonomer tvistar om varför det är på detta vis, men ingen verkar ifrågasätta att aktier historiskt har givit högre avkastning (detta kallas för equity premium puzzle). Att ha aktier som säkerhet för lånet kan dock göra att man riskerar att behöva sälja aktier och betala tillbaka delar av lånet om aktierna tillfälligt rasar i värde. Därför kan det vara klokt att ha boendet som säkerhet för lånet eftersom värdet på boendet förmodligen inte fluktuerar lika kraftigt som aktiekurser.
Att döma av historiska data är det en god affär att investera i aktier i stället för att amortera på lånet, men ingen kan förstås veta om det kommer fortsätta vara så. Ett fenomen som dock är betydligt svårare att rationalisera på detta vis är varför en del (åtminstone undertecknad) lånar och sparar på bankkonto samtidigt. Visst kan man behöva pengar på kontot för att täcka oförutsedda utgifter, men utöver en sådan buffert är det ju förstås bättre att amortera på lånet än att ha pengarna på ett konto (förutsatt att inlåningsräntan är lägre än utlåningsräntan, vilket inte alltid är fallet).
Ekonomistas 
Ännu mer slående är kanske att banker och diverse s k privatrådgivare i tidningar och TV brukar rekommendera att spara och låna på en gång.
Att bankerna föreslår det är ju inget konstigt, det är ren vinstmaximering.
Att privatrådgivarna i tidningar och TV gör det är desto mer bekymmersamt.
Kanske borde vi (helt utan egenintresse…) agitera för obligatorisk nationalekonomiundervisning på gymnasiet?
Än mer kontroversiellt är förmodligen att Premiepensionsmyndigheten tycker att svenskarna bör använda sig av en hävstång. Den nya standardfonden AP7Såfa har en inbyggd hävstång. Så här står det på deras hemsida:
“Sjunde Ap-fonden använder sig av så kallade derivat för att höja risknivån i aktieandelen. Risknivån i AP7Såfa är på så sätt 1,5 gånger högre än en vanlig globalfond. Syftet med den höga risknivån är att det ger dig möjlighet till bra värdeutveckling under många år. Genom att andelen av räntefonden i din portfölj ökar efter att du fyllt 56 år, blir ditt sparande allt tryggare ju närmare pensionen du kommer.”
För övrigt tror jag inte obligatorisk nationalekonomiundervisning skulle vara till särskilt stor hjälp — det verkar ju t.ex. inte råda särskilt stor enighet om hur man bör göra i den här kommentarstråden. Dessutom tenderar vi nationalekonomer ibland att abstrahera från relevanta aspekter såsom skatteeffekter och andra dylika praktiskt ting. 😉
Säg att jag har ett bolån och samtidigt har 100000 på ett sparkonto. Bolåneräntan är 2% högre än sparräntan vilket gör att jag förlorar 2000 kronor per på detta sätt. Samtidigt kommer jag med viss sannolikhet att behöva dessa 100000 till att reparera bilen, laga tänderna, whatever. En möjlighet är att amortera ner bolånet med 100000 kronor och sedan gå till banken och försöka öka bolånet om nöden så kräver.
Förutom att det inte är helt säkert att banken går med på detta så är det tråkigt och tar en del tid. Frågan är alltså vid vilken sannolikhet för att likviditetsbehovet ska infinna sig som beteendet blir irrationellt och i vilket sannolikhetsintervall som beteendet är en rationell anpassning till de transaktionskostnader som finns?
Den springande punkten är förstås hur stort ett rimligt “buffertsparande” är och det är förstås väldigt hushållsspecifikt. För de exempel som du nämner så låter 100.000 kronor onödigt mycket, men å andra sidan låter det som du är beredd att betala ganska mycket för att slippa gå till banken. Vad som är rationellt och inte är i vanlig ordning svårt att säga något om, jag bygger mest på introspektion av mitt eget irrationella handlande. 😉
Folk köper ofta ganska dyra bostäder i förhållande till deras betalningsförmåga. Säg att du har ett bolån på två mille och en ränta på 3%, dvs 60K per år. Stiger räntan till 6% ska du betala 120K per år. Har du 120K på banken klarar du att ta den extra kostnaden från besparingarna i två år. Har du använt de 120K till amorteringar istället, så sänker man sin årskostnad med bara 7200. Man får en trygghetshävstång med sparande.
Sen har vi det här med bilar och semestrar. Vill du köpa nästa bil med egna pengar så behöver du fondera typ 2000/månad för att matcha värdeminskningen på den gamla bilen, och när det är dags att köpa ska du ha kanske 150K. Ska du sen ta fyrapersonersfamiljen på thailandssemester en gång per femårsperiod så behöver du ackumulera 100K till det också.
Om banken låter dig spela jojo med bolånet så kan förstås det vara att föredra, men då ska man dels orka göra det och dels lita på att banken fortsätter vara välvillig.
Robert, jag vet att det måste vara jobbigt för dig att erkänna det, men Jeppen och jag tror helt enkelt att ditt beteende är fullständigt rationellt.
En sak är i alla fall säker: Vad jag än gör så finns det alltid nationalekonomer som lyckas rationalisera mitt handlande…
Även jag tror att aktier eller fonder upplevs som en mer likvid buffert än obelånat boende. För det fall att man behöver medel som en följd av en makroekonomisk shock kan det möjligen vara diskutabelt om så är fallet. Utöver likviditetsaspekten handlar det ju om den genomsnittliga bolåneräntan är tillräckligt hög för att uppväga den genomsnittligt höga aktieavkastningen (och i vilken utsträckning osäkerheten i båda spelar roll).
R
Sen tillkommer skatteeffekten: räntekostnaden får dras av från skatten varje år, medan avkastningen på aktier (exkl. utdelning) beskattas först vid försäljning.
Håller med Jeppe.
Avsätt månatligt ett belopp som om boräntan vore 6%.
Det som blir över är min buffert för regniga dagar eller solsemestern.
Hur många lever sitt privatekonomiska liv utifrån en någorlunda genomarbetad kalkyl av likviditetsbehov, risker och avkastning? Jag gör det inte och skulle ha svårt att kalla mitt beteende ens subjektivt rationellt utifrån mina preferenser, behov etc. eftersom jag inte brytt mig om att kartlägga dem och sätta siffror på dem. Att jag dessutom skulle vilja göra det men inte förmår mig talar ju också för att jag inte är så rationell. Eller?
Jag tror att livet för de allra flesta är plus och minus, i bästa fall med lite multiplikation och division då och då. Integralkalkyler och optimering är det nog få som ägnar sig åt inför valet mellan bostad, pension, bil och semester. Man tror eller tvivlar, höftar till och chansar hej vilt. Sånt är livet.
Är det ett problem? Ja, i så måtto att vi utformar vårt samhälle utifrån att vi är högst rationella eller utifrån en överskattning av vår förmåga att bli det när incitamenten är tillräckligt starka.
Om du inte handlar utefter dina egna preferenser, betyder det att du köper en korv när du är sugen på glass?
Kanske kan man handlar någorlunda rationellt även om man inte sätter exakta siffror på det man gör. Det är ju inte så att du tar SMS-lån och åker första klass till Kuala Lumpur för att köpa glädjeflickor. Varför inte? Ja, det ter sig antagligen inte särskilt rationellt.
När man köper en lägenhet, går man in och ser vad man har råd att betala, hyfsat, utifrån de förutsättningar man har, eller väljer man kanske att bo lite längre ut för att få billigare boende och kunna lägga sina pengar på annat än hyra? Kan man inte göra sådana uppskattningar utan att integrera? Jo antagligen. Jag antar att man kollar ungefär vad en lägenhet kostar innan man går och köper en hej vilt utan att kolla om man gjorde en helt tokigt värdelös affär eller ej, kanske genom att kolla olika annonser.
Fast kanske inte du, du blundar och ser var fingret hamnar?
Det var väl en onödigt bitter kommentar.. Jag tycker att anders inlägg var bra. Försöker du påstå att människor alltid beter sig rationellt eller vad var poängen med det här inlägget? Har det grekiska staten betett sig rationellt?
Nog för att de flesta a-kursböcker i nationalekonomi handlar om korv och glass eller pizza och pepsi (glädjeflickor var iofs något nytt) men kan man inte tillåta sig att problematisera begreppet mer än så? Jag tyckte att jag hyfsat väl försökte förklara min egen bristande rationalitet.
Om definitionen av att vara rationell är att inte vara som den alzheimerlibertarian med tre dagar kvar att leva som du beskriver så tillåter jag mig att fråga om inte begreppet urvattnats något.
Min avsikt var att diskutera inte provocera, och jag tycker inte att det finns anledning att vara sådär barnslig. Jag försöker tillföra något till forumet. Om jag sedan enligt din mening inte lyckas så är det ju trist men det är ganska risigt att hålla på som du gör. Det vore synd om det här stället blev ett gnällhäng för ett gnällgäng.
Jag håller nog med att min egen kommentar blev lite onödigt bitter. Nu var väl min dag lite dålig just då, men det är inget försvar. Tanken var heller inte att försöka låta bitter. Eller för den delen komma med något slags påḧopp, även om jag nu märker att, särskilt med den sista slutmeningen, det blev lite väl mycket. Anledningen till detta är att jag är lite småless över att folk inte ser modeller som vad de faktiskt är, dvs. modeller, utan antar att bara för att man använder använder dynamisk optimering i modellberäkning som sådan behöver inte det betyda att individer agerar någotsånär åt samma håll utan att behöva använda integralkalkyl när de bestämmer hur de ska använda sina pengar. Men jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig på ett onödigt gnälligt vis.
Självklart finns det ett visst problem med rationalitetsbegreppet som sådant, och visst kan man tycka att det blir lite urvattnat om man ser på det lite mer mer vitt och brett och antar rationalitet inte kräver den strikthet som folk brukar lägga i begreppet.
Samtidigt tycker jag inte att det en helt dum idé att utgå från att människor är rationella utifrån den information de har, men att det finns en genuin, riktig, osäkerhetsfaktor, inte i formen av en stokastisk fördelning utan snarare osäkerhet ala Keynes, och att besluten därför tas som de tas.
Men frågan blir ju någonstans vad rationalitet är, och vad som läggs i begreppet. Hyperbolic preferences t.ex., är de rationella? Dvs att du har olika preferenser på kort och lång sikt. Exempel på dessa är godis. På kort sikt vill du ha godiset, men på lång sikt inser du att det är dåligt för dig, och att du därför inte bör äta. Dock vinner kortsiktigheten och du äter ändå.
Ett intressant snarlikt fenomen är att många bostadsrättsföreningar har stora skulder, trots att det ofta vore lönsamt att skifta över de skulderna på bostadsrättsinnehavarna personligen (som kan göra ränteavdrag med 30 procent). I en svensk enkätstudie om detta konstateras bland annat följande (http://swopec.hhs.se/hastef/papers/hastef0718.pdf):
“Strikingly, the vast majority have never thought of the two forms of debt as being, to some extent, substitutes.”
Liksom Anders ovan tror jag man riskerar att få en skev bild av verkligheten om man tror att människor alltid handlar rationellt, i synnerhet när det gäller mer komplicerade finansiella ting.
@Robert: angående föreningens respektive borättägarens skulder – återigen tror jag att det handlar delvis om likviditet. Med all idiosynkratisk risk som finns (arbetslöshet, sjukdom, oförutsett behov av att flytta, osv.) är det oattraktivt för ett hushåll att ha stora lån (en hög avgift till följd av hög skuldsättning inom föreningen går att undkomma genom att flytta, så är ej fallet med ett personligt bolån). Av samma skäl kan det vara svårt för ett hushåll att gå till banken i en för stunden ogynnsam personlig situation och be att få ett utökat bolån (medan aktiekursen inte påverkas av din egen olyckliga situation).
Roine, visst skulle man kunna förklara det på detta vis, men enkätstudien visar ju att folk inte ens inser att det finns ett samband mellan de två sortens skulder. Du får inte glömma att bara för att man kan rationalisera ett visst beteende utifrån standardmodellen innebär det inte att det är den rätta förklaringen. I det här fallet tror jag huvudförklaringen är dels att folk inte tänker på att det skulle kunna vara lönsamt och att det kan vara svårt att genomdriva det praktiskt (för att ett fåtal lägenhetsinnehavare inte kan eller vill låna mer). Men de skäl du nämner bidrar förstås också.
Den springande punkten är om likviditetsbufferten är för stor för att vara rationell. En traditionell ekonom säger att handlingarna avslöjar ens sammanvägda syn på framtidens osäkerhet kring likvida medel och bankens välvilja. Robert hävdar i stället att osäkerheten är liten och bankens välvilja stor. Många sparar därför för mycket eftersom de ser bolånet som en separat del av sin ekonomi.
Hur ska vi skilja dessa hypoteser från varandra? En prediktion av den första modellen är att efterfrågan på likviditet ökar när osäkerheten om framtida likviditetsbehov eller framtida transaktionskostnader ökar. Världen har just genomlidit en stor finansiell kris där just detta hände.
Frågan jag ställer till Robert (eller någon annan) är hur mental accounting-modellen förklarar variationer i likviditetsefterfrågan? Om det finns en koppling mellan osäkerhet och likviditet även i denna modell undrar jag om osäkerhet även för annat än boendet och bolånet kan ge upphov till ökad efterfrågan på likviditet? Och om så är fallet undrar jag om det egentligen skillnad på modellerna?
Min bank kräver av mig att jag skall ha 150.000 för att kunna köpa en ny bostad, som bl a buffert för att klara av kostnaderna för två bostäder under ett års tid om jag inte får sålt min nuvarande bostad.
Det är en anledning till att jag inte bara amorterar, utan också sparar pengar.
@Jonas: Man kan också försöka sig på att skriva ned en modell som tar hänsyn till alla relevanta faktorer och jämföra mot data.
Det vore självklart en bra idé men jag tror att någon redan gjort det; har dock ingen bra referens (och orkar inte leta). Frågan gäller dock främst hur mental accounting-modellen ser på osäkerhet i livets olika sfärer. Hur täta måste skotten mellan dessa olika sfärer vara för att modellen ska kunna kallas “mental accounting”.
I den neoklassiska modellen finns inga skott alls vilket troligtvis inte stämmer. Att de olika sfärerna skulle vara helt frånkopplade från varandra stämmer dock troligen inte heller.
Jag håller helt med dig om det andra stycket och tyvärr har jag inte koll på all forskning om mental bokföring utan känner bara till en del experiment som visar att folk verkar syssla med detta.
En anledning att inte betala av på bostadslånet är volymrabatt. Min bank (Skandiabanken) ger en rabatt på 0,3 % på hela lånet om det är på 2” kr eller mer (1,5”-1 999 999 kr -> -0,2 %; 1”-1 499 999 kr -> -0,1 %).
Dagens orabatterade ränta är 1,77 % varför jag betalar 29 400 kr per år för ett lån på 2” kr (1,47 % ränta).
För att komma ned till samma kostnad på nästa rabattnivå (1,57 %) måste jag betala av nästan 130′ kr på lånet. Så tills jag hittar 130′ kr är det bättre att låta besparingarna ligga kvar på bankkontot till 0,05 % ränta.
Även om vi som individer inte är rationella så måste varje nationalekonomiska resonemang luta sig mot att vi människor som grupp i medelvärdesbildningens förlovade land agerar förutsägbart. Annars är modeller av intet värde.
Men kan till synes irrationella individer framstå som en högst rationell grupp?
Med mina besparingar spelar inte min eventuella irrationalitet någon roll om man inte gör affärer med mig. Sådan påverkan är förbehållen Soros, Buffet och dylika lyckans ostar.
Visst är vi som forskare bara intresserade av sådant som är förutsägbart, men ofta finns en systematik i människors irrationalitet (vilket en massa experiment visar).
Svaret på din fråga är för övrigt ja. I vissa sammanhang kan väldigt enkla tumregler få folk att bete sig som de vore rationella.
Många nationalekonomer har f.ö. det i min mening sunda synsättet att våra modeller inte bör kräva att folk är rationella, utan att trial and error eller andra inlärnings- och evolutionsmekanismer får oss att bete sig i enlighet med modellens prediktioner. De delar av nationalekonomin som bygger på överdrivna krav på människors rationalitet är ett vetenskapligt sidospår som tids nog kommer överges, men det är trist att så många biter sig fast vi detta.