Finanspolitiska stimulanser 2009 och 2010 (% av BNP). Fig 1.8 i Budgetprop 2010.
Vi har upprepade gånger fått höra av regeringen att den har fört en mycket expansiv finanspolitik under krisen. Som ett bevis på de omfattande stimulanserna visar regeringen gärna den figur som återges här till höger (klicka på den för att förstora). Enligt figuren var de finanspolitiska stimulanserna under 2009 och 2010 mer omfattande i Sverige än i andra länder, vilket till stor del förklaras av finanspolitikens automatiska stabilisatorer.
Man skulle kunna misstänka att omfattande finanspolitiska stimulanser medför budgetunderskott och stigande offentlig skuldsättning. Men utöver att lyfta fram de stora stimulanserna stoltserar regeringen gärna med att ha fört en politik som har bibehållit de starka offentliga finanserna under krisen. Den offentliga skulden har under krisen knappt påverkats i Sverige medan den har stigit kraftigt i flertalet andra länder.
Tillväxt i offentlig konsumtion och investeringar
Påståendena om stora stimulanser i kombination med bibehållet starka offentliga finanser behöver inte med nödvändighet vara motstridiga. Omfattande stimulanser kan t ex vara förenliga med en oförändrad offentlig skuld om den offentliga sektorn har stora överskott i utgångsläget, så som har varit fallet i Sverige. Men jag har i ett tidigare inlägg antytt att summeringen av stimulanserna i figuren ovan är missvisande, eftersom statsbidragen till kommunerna förmodligen dubbelräknas. Därför är det inte helt överraskande att verklighetsbeskrivningen inte är entydig. Joshua Aizenman och Gurnain Pasricha har undersökt hur offentlig konsumtion och investeringar utvecklades under krisen i olika länder. Enligt Aizenman och Pasricha, som alltså bortser från stimulanser via skatter och transfereringar, var de svenska stimulanserna inte särskilt omfattande i en internationell jämförelse (se figuren till höger).
Hur stora stimulanserna har varit är dock av underordnat intresse. Mer intressant är att fundera på om rätt stimulanser har använts. Jag har i flera tidigare inlägg (här, här, här, här och här) argumenterat för att en grundprincip för stabiliseringspolitiken ska vara att undvika nedskärningar i den offentliga sektorn. Finanspolitiken på lokal nivå begränsas ofta av strikta budgetregler som kan tvinga fram åtstramningar i en djup konjunkturnedgång. För att undvika sådana åtstramningar är det därför viktigt att säkerställa att kommuner och delstater får tillräckliga resurser innan en mer traditionell stimulanspolitik börjar föras på central nivå.
Tillväxt i offentlig konsumtion och investeringar 2009kv1 - 2010kv1
Här har den svenska krispolitiken, där höjda statsbidrag till kommunerna var ett centralt inslag, lyckats bättre än den amerikanska. I USA var omfattande skatteåterbäringar och skattesänkningar centrala inslag i både George Bushs Economic Stimulus Act och Barack Obamas American Recovery and Reinvestment Act, medan ökade anslag till delstaterna endast ingick i begränsad omfattning. Många delstater har därför akuta budgetproblem och har tvingats skära ner löner, personal och offentlig verksamhet under krisen. Figuren till höger, också från studien av Aizenman och Pasricha, visar följaktligen att de federala stimulanserna i USA har motverkats av åtstramningar på delstatsnivå. Förmodligen skulle större transfereringar till delstaterna, snarare än traditionell stimulanspolitik, ha medfört en bättre stabilisering av konjunkturutvecklingen i USA.
Ekonomistas 
Martin,
Att USAs stater haft stora budgetproblem är ingen hemlighet, och visst skulle större transfereringar till delstaterna haft betydelse, då delstaterna generellt haft sämre möjlighet att låna upp pengarna till samma låga ränta, och haft större incitament att begränsa upplåningen.
Men hur går man därifrån till slutsatsen:
“Förmodligen skulle större transfereringar till delstaterna, snarare än traditionell stimulanspolitik, ha medfört en bättre stabilisering av konjunkturutvecklingen i USA.”?
För att dra några sådana slutsatser behöver man ju studera vilken åtgärd som har störst effekt; det räcker inte att säga att du tror att den ena har effekt, och att den därför förmodligen är bäst.
Att Sverige klarat en kris med epicentrum i USA bättre än USA kan förstås inte användas för att döma vilken finanspolitik under krisen som varit bäst.
För att säga vad som “förmodligen” är bäst räcker väl just en förmodan ganska långt. Men som du antyder vet jag inte med säkerhet att denna förmodan är korrekt.
Jag håller med om att det inte är överraskande att det går bättre för Sverige än USA, men det är inte min poäng. Vad jag försöker säga är att det inte är effektiv stabiliseringspolitik att, t ex, skicka skatteåterbäringar till hushåll och företag samtidigt som den offentliga sektorn tvingas skära ner sin verksamhet.
Inte för att gräva ner mig i semantik, men “förmodligen” betyder ju inte att man har en personlig “förmodan” om något, utan det betyder “troligen”. Hade du skrivit att “jag gissar att” eller “jag har en förmodan om att” hade jag inte haft samma invändning.
Det jag menar är att du med resonemanget i inlägget, varken underbygger, eller försöker underbygga, den slutsats du drar, nämligen att det är ineffektivt att “skicka skatteåterbäringar till hushåll och företag samtidigt som den offentliga sektorn tvingas skära ner”. Texten och diagrammen i inlägget säger varken bu eller bä om det som sedan leder till din slutsats.
Intressant!
Skulle du (Martin) också kunna kommentera jobbskatte-
avdragens effekt på Sveriges arbetsmarknad och ekonomi?
Den gängse bilden bland ekonomer är att jobbskatteavdragen kommer att medföra högre sysselsättning och lägre arbetslöshet i jämvikt. Det stämmer förmodligen, men jag har ingen stark uppfattning om hur stora effekterna blir.
Jobbskatteavdrag är knappast det första man vill ta till som konjunkturpolitik, men om det är en reform som ändå ska genomföras kan den mycket väl införas i en lågkonjunktur, åtminstone om de offentliga finanserna är tillräckligt starka.
Notera för övrigt att jobbskatteavdraget (i grova drag) skulle kunna ha presenterats som en kombination av sänkt skatt på alla inkomster i kombination med sänkt ersättningsgrad i arbetslöshets-, sjukförsäkrings- och pensionssystemen. Presenterat på det sättet hade kanske reformen varit svårare att “sälja” politiskt. Och om reformen hade presenterats på det sättet hade man kanske även velat avvakta med sänkta ersättningsnivåer tills lågkonjunkturen hade ebbat ut.
“Vad jag försöker säga är att det inte är effektiv stabiliseringspolitik att, t ex, skicka skatteåterbäringar till hushåll och företag samtidigt som den offentliga sektorn tvingas skära ner sin verksamhet.”
– Den offentliga sektorn kan enbart få sina resurser (arbetskraft, kapitalvaror) ifrån den privata sektorn och dessa resurser är knappa (det finns enbart ett visst antal resurser). Därför måste man utgå ifrån att skatter som finansierar den offentliga sektorn krymper den privata sektorn.
Om skatter dras in till den offentliga sektorn på 1000 miljarder kr måste 1000 miljarder kr försvinna ifrån den privata sektorn. Om man sänker både skatterna och de offentliga utgifterna har den privata sektorn möjligheten att växa genom att resurser överförs ifrån den offentliga sektor till den privata sektorn.
Skatterna måste sänkas på lång sikt och skattesänkningarna måste leda till att företagens vinster ökar. Företag investerar endast om de bedömer att de framtida vinsterna ökar. Företag försöker bedöma de framtida intäkterna och kostnaderna, dvs vinsterna. Enligt keynesianismen existerar enbart intäkterna, men det är en helt sann premiss att det även existerar kostnader.
Om skatterna enbart sänks tillfälligt vet företagarna att skatterna åter kommer att öka. Detta kan inte leda till att långsiktiga investeringar sker. Detsamma gäller om staten försöker stimulera ekonomin genom budgetunderskott. Företagarns vet att detta måste leda till framtida skattehöjningar och därför kan detta inte leda till långsiktiga investeringar.
Orsaken till att depressionen i USA 1920-21 enbart blev 12 månader lång var att:
1) De statliga utgifterna halverades under krisen. 2) Skatterna sänktes och budgeten balanserades. 3) Staten började betala av på statsskulden. 4) Priser och löner fick lov att falla till de nivåer där produkter och produktionsresurser (arbetskraft, kapitalvaror) åter kunde efterfrågas. 5) Inga politiska interventioner förekom.
Detta ledde till att företagens vinster kunde öka och därmed blev åter lönsamt att investera.
Mest förvånande är att:
6) Centralbanken höjde räntan under krisen till en ny rekordnivå.
Förklaringen till att denna åtgärd var effektiv är att de felinvesteringar som gjordes 1914-20 kunde få en snabb avveckling. Dessa investeringar var enbart lönsamma eftersom penningmängden fördubblades under dessa år (intäkterna ökade i snabbare takt än kostnaderna).
En annan förklaring är att kriser uppkommer pga att sparandet blir för lågt och att konsumtionen blir för hög. Konsumtionen skapar inte produktionen, och konsumtionen kan inte finansiera produktionen. Detta är omöjligt eftersom produktionen kommer före konsumtionen, och företagen har sina utbetalningar (utgifter) före sina försäljningsinkomster.
Om det är sant att konsumtionen finansierar produktionen, då är det också sant att människor går till butiken och betalar sina varor. Därefter väntar de tills varorna är producerade och levererade till butiken. Sedan går de och hämtar varorna. Sant eller falskt?
Sanningen är den att det är sparandet i ekonomin som finansierar produktionen genom en lång produktionskedja som tar många år att genomföra. Ifrån produktionen av råvaror (naturtillgångar) till halvfabrikat av olika slag, till investeringsvaror som maskiner, och till de två sista leden i kedjan – produktionen av konsumentvaror och försäljningen av konsumentprodukter (varor och tjänster). Även varaktiga konsumentvaror (bilar, bostäder etc) finansieras väldigt ofta av sparandet.
Om vi räknar sparandet i ekonomin i kronor blir summan 2-3 gånger högre än hela den summa som läggs ned på inköp av konsumentprodukter. (BNP är i verkligheten ett netto-mått, företagens vinster är en netto-inkomst medan företagens försäljningsintäkter är en brutto-inkomst, således är BNP ett netto-mått).
Lönerna betalas ut innan företagen får in försäljningsintäkter. Därför är det sparandet i ekonomin som skapar efterfrågan på konsumentprodukter. Sparandet skapar även efterfrågan på fasta kapitalvaror (maskiner, byggnader etc) och på rörliga kapitalvaror (sådant som förbrukas direkt i produktionen).
Om penningmängden i ekonomin tillåts att öka är det möjligt att på kort sikt öka både konsumtionen och investeringarna. På lång sikt är detta omöjligt eftersom produktionsresurserna är knappa. Samma resurser kan inte samtidigt producera en konsumentprodukt och en kapitalvara.
Att öka både konsumtionen och investeringarna samtidigt innebär att sparandet i ekonomin blir för lågt. Priset på de resurser som används i produktionen av investeringsvaror stiger (kostnaderna blir för höga).
Efterfrågan mellan företagen är betydligt större än konsumenternas efterfrågan på konsumentprodukter. Denna efterfrågan mellan företagen kan på kort öka genom att penningmängden ökar (dessa företag höjer sina försäljningsintäkter). Men pga ett för lågt sparande i ekonomin (en för hög konsumtion) bjuds priserna upp på produktionsresurser. Investeringarna blir med tiden olönsamma och företagen minskar sin efterfrågan sinsemellan. Därmed bryter krisen ut.
björn ranelid gone macro.
Hej Karl Alvedal, kan du inte satsa mer på din blogg istället för att hänga här och bråka om semantik?
Hej, är det någon kunnig här som kan förklara de stora skillnaderna mellan Sveriges och USAs finanspolitik? Jag försöker göra en läxa men har svårt att hitta bra svar.
Tack på förhand