Föreställ dig att du är filmbolagsdirektör i ett bolag som nyss producerat en riktig kalkonrulle, t.ex. Reine och Mimmi i fjällen.  Du inser att filmen kommer få nedgörande kritik av filmkritiker och bestämmer dig därför att inte ha några förhandsvisningar för kritiker före premiären. På detta sätt hoppas du locka några extra biobesökare under premiärhelgen då dessa ännu inte kunnat läsa om hur dålig filmen är innan de köper biljetter.

Men vänta lite nu! Borde inte vana biobesökare förstå dina bevekelsegrunder och därför vara väldigt skeptiska till filmer som inte recenserats före premiären?

Jag vet inte om detta händer i den svenska filmvärlden, men i USA är det ett välkänt fenomen. Det kallas ”cold opening” när en film hålls hemlig för kritiker inför premiären. De senaste åren har cirka 10 procent av amerikanska filmer ”kallstartats” på detta vis. Beteendeekonomen Colin Camerer med medförfattare har visat att det också lönar sig att kallstarta filmer på detta sätt — det leder i genomsnitt 15 procents högre biljettförsäljning (kontrollerat för andra faktorer). Det verkar alltså som biobesökare helt enkelt inte förstår informationsvärdet i att en film kallstartas.

Om biobesökarna vore helt rationella borde de sluta sig till att det faktum att en film inte visas för kritiker innebär att den har ganska låg kvalitet.

Man kan förmoda att detta fenomom gäller många andra varor än kalkonfilmer. I en studie som publicerades för ett par år sedan visades att producenter med salladsdressingar med lågt fettinnehåll valde att frivilligt redogöra för fettinnehållet, medan feta salladsdressingar oftast inte innehöll denna information. Efter att en lag infördes om obligatorisk information om fettinnehåll så minskade försäljningen av feta dressingar rejält. Det ligger förstås nära till hands att tro att konsumenterna helt enkelt inte förstod informationsvärdet i att en producent väljer att inte redovisa fettinnehållet i en produkt. ”Det man inte vet, det tar man ingen skada av”, som Just D sjöng en gång.

Insikten att de flesta av oss har problem med aspekter av beslutsfattande är inte i sig ett argument för att politiker ska hjälpa till med beslutet genom att ”knuffa” oss i rätt riktning. Som Tim Harford noterade i en artikel i veckan så finns en viktig skillnad mellan om vi beter oss som Odysseus eller mer som Homer Simpson. Varnad av Kirke inser Odysseus att han inte kommer kunna motstå Sirenernas sång och binder sig vid masten. Varnad av Marge gör Homer Simpson ingenting, ofta med katastrofalt resultat. Båda lider uppenbarligen av tidsinkonsistens men med den viktiga skillnaden att Odysseus känner sig själv och agerar så att han binder upp sig vid ett visst framtida beteende medan Homer inte lyckas med detta.

Ulrike Malmendier och Stefano DellaVigna har visat att Odysseus-typer inte behöver någon hjälp från staten medan Homer med hjälp av en välfärdsmaximerande social planerare kan få det väsentligt bättre. Men här i ligger ett av problemen. Gissningsvis är de flesta av oss som Odysseus ibland och som Homer ibland. Om vi tror att ta konsekvenserna av vårt handlande lär oss att oftare bli som Odysseus snarare än som Homer så kan en aldrig så välvillig hjälp vara ett hinder i denna process.

Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att människor är rationella. I många sammanhang är detta ett väl magstarkt antagande, i synnerhet då beslutssituationen är komplex och det handlar om beslut som vi inte fattar särskilt ofta (mer om detta i min recension av boken Nudge). I en del fall kan dock enkla inlärningsregler få oss att bete oss som om vi vore rationella. Detta verkar precis vara vad som hände när Svenska Spel lanserade nummerspelet Limbo i början av förra året.

Reglerna i Limbo är enkla: alla spelare (ca 54000 st) väljer ett heltal mellan 1 och 99999 och den som valt det lägsta unika numret vinner. Trots enkelheten är det ganska komplicerat att räkna ut jämvikten. I detta spel innebär jämvikten att man spelar alla nummer mellan 1 och ca 5500 med ungefär samma sannolikhet.

Den streckade svarta linjen i bilden nedan visar det förväntade utfallet om ca 54000 personer spelar i enlighet med jämvikten. De röda staplarna är de nummer som valdes under den första omgången av spelet. Detta är knappast en triumf för spelteorin — det är ett stort glapp mellan den teoretiska lösningen och människors faktiska beteende. För många spelare valde väldigt låga nummer, men alldeles för höga nummer gissades också för mycket. Dessutom är spelarna väldigt förtjusta i vissa specifika nummer, såsom 1234, 3333 och 2007…

Videon längst ned i detta inlägg visar vad som hände under de efterföljande 48 dagarna. På något sätt verkar det som spelarna lär sig att spela väldigt nära jämvikten. Hur kan detta komma sig? Svaret på den frågan ges av den tjocka heldragna svarta linjen i videon. Det är en inlärningsmodell som bygger på en väldigt enkel regel: spelarna observerar gårdagens vinnande nummer och väljer att spela nummer i närheten av detta nummer i större utsträckning. Som synes av videon kan en såpass enkel beslutsregel förklara ganska mycket av vad som hände i spelet Limbo.

Människor kan inte alltid leva upp till de höga krav på rationalitet som nationalekonomiska jämviktsmodeller ofta kräver. I en del fall kan dock möjlighet till upprepning och inlärning göra att enkla beslutsregler ändå leder oss fram till jämvikten.

Detta är ett av budskapen i en uppsats som ingår i min avhandling Bounded Rationality and Endogenous Preferences som jag försvarar vid Handelshögskolan i Stockholm idag. Förhoppningsvis kan jag titulera mig doktor vid dagens slut och därmed är det bara disputerade nationalekonomer som skriver här på Ekonomistas. Forskar gör jag sedan ett par dagar inte längre på Handelshögskolan, utan på Institutet för internationell ekonomi på Stockholms Universitet.

Klicka här om du inte kan se videon!

Såhär i sommartider är det på sin plats att viners förtjänster och tillkortakommanden diskuteras. Ekonomistas-Daniel uppmärksammade forskningsfronten häromdagen och nu är det dags att slå ett slag för billiga viner.

En ny studie av bland andra Stockholmsdoktoranderna Johan Almenberg och Anna Dreber visar nämligen att folk i allmänhet tycker bättre om billiga än dyra viner. Resultatet är baserat på en genomgång av mer än 6000 vinprovningar där avsmakarna inte visste vilka viner de hade i glasen.

Rutinerade experter har inte riktigt samma uppfattning som folk i gemen utan verkar kunna uppskatta ett dyrt vin. Eller snarare: experterna tycker inte systematiskt att billiga viner är godare än dyra.

Eftersom vi tidigare refererat en studie som visar att man tycker bättre om viner som man tror är dyra hamnar vi i ett svårlöst dilemma. Lösningen är väl att värden får köpa hem ett billigt lådvin. Detta dekanteras i smyg och inför gästerna hävdas att vinet är väldigt dyrt.

På så sätt får folk både vad de vill ha och vad de tror att de vill ha.

Jag har tidigare redogjort för hur butikskedjan Cykelringen höjer ordinariepriserna inför realisationer så till den grad att cyklarna blir billigare både före och efter realisationen. Nu verkar Cykelringen ha reagerat på uppmärksamheten från Ekonomistas.

Cykelringen verkar ha insett att det är väldigt lätt att avslöja deras realisationsbedrägerier när priserna redovisas på nätet. På deras hemsida har nu cyklarna blivit dubbelt så dyra, så att exempelvis den oväxlade herrcykeln Mirage Classic kostar 3395 kronor (vilket jag misstänker att den aldrig någonsin gjort förut!). Däremot har de lagt till en liten text som lyder: ”Lokala kampanjer pågår, kontakta din butik för mer information”. Ett samtal till min närmaste Cykelringen-butik avslöjar mycket riktigt att nyss nämnda cykel fortfarande kostar 1695 kronor, d.v.s. tre kronor mindre än under realisationen för några veckor sedan.

Lyckligtvis finns det ekonomisk teori om begränsad rationalitet som kan hjälpa oss att förstå vad som händer. Om vi antar att Cykelringen har läst mina e-post till dem angående inläggen här på Ekonomistas kan vi tänka på detta som ett spel mellan två personer som försöker överlista varandra.

Nationalekonomer använder sig vanligtvis av jämviktsanalys, och i en sådan skulle både jag och Cykelringen gjort hela den logiska tankekedjan: om du gör si, då gör jag så, vilket för mig att göra nåt annat osv. Människor av kött och blod fullföljer dock ofta inte denna tankekedja till sitt logiska slut, utan nöjer sig ofta med att tänka ett, två eller tre steg. När jag påpekar att en cykel var billigare före rean, då tar Cykelringen bort just den cykeln från nätet. När jag sen påpekar att priserna gått ned efter rean, då byter Cykelringen strategi och höjer priserna på webben, men låter priserna ute i butikerna vara de samma. Det ska bli intressant att se hur de reagerar nu när de får reda på att jag inte bara kan surfa, utan att jag också kan prata i telefon.

Denna teori om begränsad rationalitet kallas nivå-k-rationalitet eller kognitiv hierarki. För den som är intresserad rekommenderar jag Vincent Crawfords artikel i American Economic Review som handlar om ett något mer dramatiskt ämne än Cykelringen och Ekonomistas, nämligen Dagen D då de allierade invaderade Normandie.