Stackars småsyskon

Den som följer forskningen i gränslandet mellan psykologi, medicin, ekonomi, sociologi och kriminologi kan inte ha undgått att märka att genetiska förklaringsmodeller blivit allt vanligare. Rika datamaterial gör det möjligt att jämföra diverse utfall för syskon, tvillingar eller adoptivbarn och generellt tyder resultaten på att genetikens roll är stor. Ibland ifrågasätts till och med att det skulle spela någon roll i vilket social sammanhang och till och med i vilken familj man växer upp. De flesta föräldrar finner denna slutsats märklig och tämligen provocerande. Skulle det verkligen inte spela någon roll vad man som förälder gör med barnen under deras uppväxt?

Ett halmstrå för den frustrerade föräldern att gripa tag i är forskningen som undersöker betydelsen av var i syskonskaran ett barn hamnat. Genetiskt borde det inte finnas några systematiska skillnader mellan förstfödda barn och deras yngre syskon, varför systematiska skillnader i diverse utfall svårligen kan förklaras med genetik. Som förälder är det därför upplyftande att i senaste numret av Ekonomisk Debatt läsa en artikel av fyra Uppsalaforskare — två storasyskon, ett ensambarn och en lillebror — om syskonordningens betydelse. Resultaten ger emellertid också flerbarnsföräldrar anledning till viss eftertanke.

I linje med tidigare forskning finner Uppsalagruppen att syskon längre ner i syskonskalan i genomsnitt har lägre intelligens och detsamma gäller deras sociala förmågor (känslomässig stabilitet, social mognad, initiativförmåga o dyl). Skillnaderna är dessutom rätt stora; skillnaden mellan en förstfödd och en tredjefödd är 0,3 standardavvikelser i intelligens och 0,2 i social förmåga. Båda dessa mått är starkt relaterade till skolresultat och översätt till betyg motsvarar detta mellan 15 och 20 meritpoäng, vilket kan jämföras med de cirka 23 meritpoäng som i genomsnitt skiljer mellan flickor och pojkar.

Dessa skillnader avspeglar också hur det går i arbetslivet och förutom att tjäna mer är det betydligt mer sannolikt att storasyskon återfinns på chefspositioner. Däremot är det vanligare att småsyskon blir egenföretagare vilket eventuellt kan bero på att de även har svårare att få tag på — eller hålla fast vid — ett vanligt jobb.

En invändning är att familjer som skaffar flera barn skiljer sig från andra. Detta är naturligtvis sant, men alla skattningar jämför syskon inom en och samma familj. En invändning mot tolkningen att skillnaderna skulle beror på miljöfaktorer är att det kan finnas biologiska förklaringar till dem; måhända är det bättre att vara den som först nyttjar en livmoder? Studien finner emellertid att det är väsentligt vanligare för förstfödda att vårdas på sjukhus för problem som uppkommit under fosterstadiet eller förlossningen. Om något verkar alltså förstfödda ha sämre förutsättningar med sig från graviditeten ut i livet.

Väl framfödda försämras emellertid yngre syskons hälsa jämfört med sina storasyskon. Framförallt gäller detta skador och diverse sjukdomar där sjukhusvård hade kunnat undvikas. Däremot finns knappast några skillnader i förekomsten cancer, något som har en stark genetisk komponent. I figuren nedan visas andelen 0-6-åringar som sjukhusvårdats av diverse anledningar och i artikeln finns en likartad figur för 13-18-åringar.

Att förstfödda föds med sämre hälsa talar mot biologiska förklaringar till dessa resultat, men helt kan de inte uteslutas. Kanske kan andra biologiska fördelar vara förknippade med att vara förstfödd? Även detta kan emellertid avfärdas. Genom att undersöka familjer i vilka äldre syskon avlidit i mycket låg ålder går det nämligen att skilja på biologisk och social syskonordning. Figuren nedan, hämtad från en av originalstudierna, visar att det är yngre syskon som sitter på biologiska fördelar, inte äldre. Utan dessa fördelar hade det alltså varit ännu sämre att befinna sig längre ner i syskonskaran.

Vad som inte helt kan utslutas är att dynamiken mellan syskon ligger bakom resultaten men mycket talar för att föräldrarnas roll är central. I andra sammanhang verkar nämligen föräldrar försöka kompensera brister i skolan genom att hjälpa till mer med skolarbetet. Trots att småsyskon klarar sig sämre i skolan så finns det däremot tydliga tecken på att föräldrarna engagerar sig mindre i deras skolarbete. Småsyskon lägger också mindre tid på läxor, läser mindre och tillbringar mer av sin tid framför diverse skärmar. Bilden som framträder är därför att yngre syskon får mindre uppmärksamhet vilket hämmar deras intellektuella utveckling, samtidigt som risken för att de skadas och drabbas av andra hälsoproblem ökar.

Att stimulans och uppmärksamhet ger bättre framtidsutsikter är knappast något som förvånar men skillnaderna mellan syskon inom en och samma familj är tämligen stora. Rimligen betyder detta även att skillnader i den sociala miljön mellan familjer spelar roll och att det inte bara är gener och slump som formar oss. Även om genetiken spelar roll så finns det därför ingen anledning att tro att vår genuppsättning är allt vi har med oss.