Konstaterandet att individer i en grupp (kvinnor, invandrare, smålänningar, extremt smala personer, etc.)  i något sammanhang behandlas olika än en annan grupp betyder inte i sig att gruppen diskrimineras. Det kan mycket väl vara så att individer i gruppen faktiskt har egenskaper som på något sätt förklarar skillnaden. Att personer i en grupp till exempel i snitt har lägre lön än en annan kan bero på att de inte har samma kvalifikationer eller att de inte är lika ”produktiva” som personer i den andra gruppen. Seriösa studier av diskriminering försöker kontrollera för hur mycket av olikheterna i utfall som kan hänföras till sådana förklaringsfaktorer.

Nu finns det dock åtminstone två problem som de flesta av dessa studier lider av. För det första är det mycket sällan som en egenskap som ”produktivitet” kan bedömas helt objektivt. I till exempel en anställningssituation eller vid utvärderingar och försök att mäta hur bra någon gör sitt jobb så har bedömaren ofta ganska stora frihetsgrader. En klassisk studie i sammanhanget är Claudia Goldins och Cecilia Rouses studie av provspelningar för amerikanska symfoniorkestrar. Deras huvudresultat är att övergången från ”öppna” provspelningar, där bedömarna kan se den som uppträder, till ”blind auditions” där den spelade döljs bakom en skärm, ökar sannolikheten att en kvinna blir anställd. För det andra, så kan förväntningen om att bli diskriminerad leda till att man ändrar beteende. I orkesterexemplet skulle det till exempel kunna vara så att kvinnliga musiker väljer lättare stycken för att de förväntar sig (helt riktigt, som studien visar) att de kommer att bedömas hårdare och att dessa hänsynstaganden i slutändan påverkar deras prestation negativt (jämfört med om de inte behövde tänka på detta utan bara valde utifrån vad som faktiskt skulle passa bäst för dem).

I en ny studie, som precis accepterats för publicering i AER, har Daniel Hammermesh och några av hans medförfattare lyckats hitta en situation där båda dessa effekter kan adresseras. Genom att studera 3,524,624 kast (pitches) i den amerikanska baseball-ligan (Major League Baseball, MBL) och hålla koll på den etniska kompositionen av kastare-domare, typen av kast (straight over the plate, curve ball, etc), utfallet (strike eller ball), och en rad andra detaljer som kan vara av vikt för situationen finner de intressanta resultat kring båda aspekterna av diskriminering.

Dels visar de att när domare och kastare är av olika etnicitet så är sannolikheten att domaren bedömer kast som ogiltiga (snarare än ”strikes”) högre än om de är av samma etnicitet. Detta mönster är tydligast vid mindre välbesökta matcher och när domarnas bedömning inte övervakas av kameror (vid vissa matcher finns tydligen möjligheten att spela upp ett kast där någon part tycker att bedömningen varit felaktig). Men nästan ännu intressantare är att de också lyckas visa att spelare tycks agera som om de är medvetna om detta fenomen. De ändrar helt enkelt sitt spel i situationer där de förväntar sig att bli mer kritiskt bedömda. Kastare skiftar till att satsa mer på raka hårda kast som inte lämnar lika mycket utrymme för godtycke från domarens sida. Detta är dock ett drag som gör att de tycks prestera sämre än om de varierar sitt spel ”som vanligt”. Lärdomarna för studier av diskriminering borde vara uppenbara.