För någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. ”Det är ingen idé”, ”Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och ”Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av. 

Det finns gott om köer i Sverige och det gäller att vara förutseende och försöka räkna ut vilka behov man kan komma ha i framtiden. Även om du inte har behov av en hyresrätt, parkeringsplats, båtplats, tomt eller kolonilott i dagsläget, kan det vara läge att ställa sig (eller sina barn!) i kö redan nu utifall behovet skulle uppstå i framtiden.

Att fördela tillgångar efter kötid är dock problematiskt av många skäl. Det är inte de som har störst nytta av resursen som får den,  resurserna underutnyttjas (hyresrätter som övernattningslägenheter är ett exempel), leder till låg rörlighet, korruption (ordförandens vän har ”sååå gröna fingrar, klart att han ska få en lott!”) och orättvisor baserat på ålder och hur länge man bott på ett ställe. 

Nationalekonomers ryggmärgsreflex är förstås att tillgångarna är felprissatta. Om kommunen tar ut högre arrenden av koloniföreningar kommer köerna att försvinna. De priviligerade innehavarna av kolonilotter i Tantolunden protesterar dock högljutt vid varje sådant försök. (Vissa koloniföreningar har dock infört en annan sorts prismekanism: de tar ut en årlig avgift för att stå i kö.)

Kösystem har dock en sympatisk aspekt. De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott. Pengar, och förmågan att tjäna pengar, har vi dock olika mycket av redan från födseln. 

Finns det då något system som kombinerar kösystemets rättvisa med prismekanismens effektivitet? En möjlighet skulle kunna vara att införa en särskild ”medborgarvaluta” eller någon slags ”köpoäng”. Alla medborgare har ett konto där det på 18-årsdagen trillar samma belopp för alla i denna särskilda valuta. Slantarna på kontot kan sedan användas för att köpa sig vissa tillgångar som anses vara särskilt viktiga att fördela rättvist. Detta skulle kunna handla om hyresrätter och kolonilotter eller vad det nu kan tänkas vara. Tillgångar som bara kan köpas för medborgarvaluta skulle fördelas betydligt effektivare än med kösystem, men samtidigt behålla kösystemets rättviseaspekt eftersom alla har lika mycket slantar. 

Det finns naturligtvis många invändningar mot detta förslag (vilka säkert kommer att påpekas i kommentarstråden), men det förefaller som att de flesta skulle kunna hanteras inom ett sådant system. Därmed inte sagt att systemet är önskvärt att införa, men det skulle i alla fall göra att vi slipper en hel del köer.

Vi nationalekonomer är ofta kritiska till särintresseorganisationer, men de kanske vi inte borde vara. De fyller en viktig samhällsfunktion.

För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) högtidssammankomst. Preses Bo Sundqvist höll ett anförande som bland annat innehöll en känga till politikerna att inte styra forskningen med riktade satsningar, att forskningen behöver mer resurser och att forskare inte ska ställas inför kortsiktiga produktionskrav. Jag håller visserligen huvudsakligen med honom om dessa åsikter, men samtidigt slogs jag av att KVA representerar ett särintresse, nämligen sådana som jag själv, forskare.

Nationalekonomer är ofta kritiska till särintressen. Här på Ekonomistas har vi kritiserat bondeorganisationer för jordbruksstödet, fiskarna för överfisket och Hyresgästföreningen för kaoset på bostadsmarknaden. Nationalekonomer kritiserar också ofta fackliga organisationer för att försöka gynna ett särintresse (de som har jobb) på bekostnad av ett annat (de som inte har jobb). Alla välorganiserade särintressen är förstås noga med att hävda att de inte bara representerar ett särintresse utan att deras sak gynnar hela samhället. Det gör både LRF och KVA, men eftersom jag är forskare tycker jag att KVA representerar allmänintresset betydligt bättre.

De flesta av dessa organisationer fyller nog dock en viktig funktion. De hjälper politikerna att fatta bättre beslut. Politiskt beslutfattande är väldigt komplext. Varje beslut påverkar en mängd olika grupper på oanade sätt. Särintresseorganisationer kan bidra med värdefull information om hur en grupp påverkas av ett visst politiskt beslut som skulle vara svårt eller kostsamt att annars ta reda på. Detta betyder förstås inte att man skall lita på särintressen eller göra precis som de säger, men däremot kan man dra nytta av den information om politikens konsekvenser som de sitter inne med. Det är förstås en hypotes som är omöjlig att testa, men på det hela taget misstänker jag att samhället ändå mår bättre av alla dessa särintresseorganisationer än helt utan dem.

Båda synsätten finns naturligtvis representerade i nationalekonomisk teori. Det negativa synsättet att särintressens påverkan kan stå det övriga samhället dyrt har sitt ursprung i public choice-skolan och bland annat Mancur Olsons The Rise and Decline of Nations. Som påpekas av bland andra Torsten Persson och Guido Tabellini i avsnittet om lobbying i deras lärobok Political Economics kommer dock särintressena att spelas ut mot varandra och inte göra någon skada om det inte finns några oorganiserade intressen. Det mer positiva synsättet att särintresseorganisationer kan sitta inne med värdefull, men föga trovärdig, information diskuteras bland annat i Gene Grossman and Elhanan Helpmans Special Interest Politics.