Regeringen snålar om ny förmögenhetsdatabas

När förmögenhetsskatten avskaffades togs även kontrolluppgiftsskyldigheten bort för tillgångar och skulder. Detta var rimligt med tanke på att staten inte längre behövde uppgifterna i något fiskalt syfte. Men nu motverkar regeringen skapandet av en ny förmögenhetsstatistik — trots att skatten är borta. Istället skyller man på för höga kostnader.

Bakgrunden är följande. Redan nästa år kommer SCB sakna detaljerad kunskap om svenskarnas förmögenheter, vilket kraftigt försvårar skapandet av en tillförlitlig förmögenhetsstatistik. En sådan statistik behöver både politiker och forskare för att kunna utforma och utvärdera landets välfärdspolitik. SCB kontaktade därför finansdepartementet flera gånger under våren 2008 med förslag om hur en ny statistik ska läggas upp. Tyvärr var responsen kylig.

I SCB:s bäst underbyggda och ur forskningssynpunkt relevantaste förslag utformas förmögenhetsstatistiken på samma sätt som den nuvarande inkomstfördelningsstatistiken, HEK, dvs som en kombination av registerdata (t ex inkomster, bilar, hus, skog etc) och en urvalsbaserad telefonundersökning där detaljer om hushållet och andra tillgångstyper kan samlas in. Ur denna synvinkel skulle statistiken rentav bli bättre än det gamla registret!

Kostnaden för den nya statistiken skulle vara ca 10 mkr per år, dvs mindre än Sveriges Roll- och Konfliktspelförbund får varje från staten (se här). Och dessutom lägre än andra länders förmögenhetsstatistik. I USA kostar Survey of Consumer Finances enligt dess frontperson Arthur Kennickell mer än tio gånger så mycket. Och kostnaderna för ECB:s nya förmögenhetsstatistik ligger i nvå med SCF.

Så varför snålar den svenska regeringen med denna för kunskapsskälla som andra länder uppenbarligen prioriterar högt? Anders Borg, svara mig du…

Institutioner och ojämlikhet

Var ojämlikheten i antikens Rom störrre än i dagens Italien? Och var härskarna i de spanska kolonierna mer utsugande än de i 1800-talets Kina? Kort sagt, vad är det håller tillbaka makteliten från att suga ut sin befolkning till sista blodsdroppen?

I en ny uppsats av ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeff Williamson studeras dessa frågor med hjälp av nya fantasiska data över inkomstojämlikheten i flera förindustriella och industrialiserade samhällen som t ex antikens Rom 14 eKr, Bysans ca 1000, Holland 1561, England 1688, Mexico 1734, Neapel 1811 och Indien 1947. Utifrån tabeller över olika socialgruppers storlek och inkomster och antaganden om inkomsternas lägstanivå beräknar författarna dels den faktiska inkomstspridningen (Gini) och dels den maximala inkomstspridningen ifall dåtidens elit hade sugit ut allas inkomster över lägstanivån. Därefter jämförs dessa två och en ojämlikhetsmöjlighetskurva (IPF – Inequality Possibility Frontier) beräknas. Med andra ord studerar författarna inte bara hur stor inkomstojämlikheten var i dessa historiska samhällen utan även hur stor den var i förhållande till hur stor den kunde varit.

Bilden nedan visar just detta. Bland annat slås man av hur låg inkomstspridningen var i 1880-talets Kina, med en Gini på ungefär 0.22. Men givet hur mycket de kinesiska härskarna kunde sugit ur sin befolkning låg man på sin maximala ojämlikhetsnivå. Ojämlikheten i modernare samhällena, som England på och Hollande under 1700- och 1800-talen (och än mer så dagens västerländska) ligger dessutom betydligt under den maximala nivån. Är detta bevis på instituionernas betydelse för ojämlikhet? Studien ger inte slutliga svar men den är en bit på väg.

image

Bör betygen devalveras?

Hur ska kvalitet uppnås inom högskolan? Delvis handlar detta idag om att bekämpa betygsinflationen som idag förekommer över hela landet. Ett sätt att göra detta är att devalera gymnasiebetygen i samband med högskoleantagningen, vilket är tillåtet sedan regeringens högskolereform gav högskolorna frihet att själva sätta urvalskriterier till sina antagningar.

Mer specifikt menar jag att man kan minska andelen antagna på betyg till förmån för antagna på högskoleprov. Att detta kan fungera berättade för mig professorn i nationalekonomi vid Hebrew University, Nathan Sussman. Han beskrev om en vikande studentkvalitet som för bild1några år sedan blev så akut att hans institution besöt sig för att ändra intagningskvoterna från 50% gymnasiebetyg–50% högskoleprov till 30%–70%. Resultatet blev att andelen underkända på grundkursen minskade med en fjärdedel. Nivån har hållit i sig och alla är idag nöjda, även om de överväger en ytterligare minskning av andelen betygsintagna som en följd av en fortsatt betygsinfltion.

Naturligtvis är en devalvering av gymnasiebetygen inget alexanderhugg som kan lösa alla konsekvenser av den bristande den svenska grundskoleutbildningen. Men kanske kan den vara ett steg på vägen mot mer kvalitet i högskolan.

Är biståndslotteri de fattigas räddning?

Att biståndspolitiken kört fast är ingen nyhet. I femtio år har västvärlden hällt närmare 15 000 miljarder kronor i bistånd över fattiga länder utan att dessa lyfts ut sitt armod. Ingen seriös studie har övertygande kunant visa att u-landsbistånd verkligen har långtgående positiva effekter på fattiga länders utveckling.

Men nu kanske en ändring är på väg. En konferens i maj på Brookings-institutet i Washington samlade en grupp nationalekonomer med expertis på utvecklingsfrågor för att fundera över hur biståndet ska förändras för att verka bättre. Bland de mest uppmärksammade förslagen är att biståndsorganen ska ta lärdom från årtionden av utvärderingar av läkemedel, arbetsmarknadspolitik och andra områden där randomiserade  experiment använts. Grundprincipen är att utsätta vissa, slumpmässigt utvalda, grupper för en viss åtgärd och sedan jämföra utfallet med andra, helt likvärdiga, grupper som inte utsatts. Problemet är ofta med samhällsnära fenomen att det finns en mängd faktorer och processer som kan tänkas påverka studieobjekten vilket försvårar utsagor om åtgärdernas inverkan. Användandet av behandlings- och kontrollgrupper möjliggör därför slutsatser om orsakssamband där dessa tidigare inte kunnat dras.

Ett exempel: i Kenya genomfördes 2002 ett experiment där barn vissa slumpmässigt utvalda skolor fick gratis skoluniform och läromedel. I jämförelse med likvärdiga barn i andra skolor uppvisade barnen som fått gåvorna högre ambition, vilket resulterade i bättre inlärning och högre andel som fortsatte studera efter grundskolan.

En experimentell utvärdering av biståndspolitiken löser inte alla problem, men det är nog en väg att gå. Något för SADEV att sätta tänderna i… (oj, visste du inte vad SADEV är? Jo, det är ju den av framlidne Jan Bergkvist till Karlstad utlokaliserade myndigheten för biståndsutvärdering).

Hur skulle Obama och McCain beskatta de rika?

Presidentkandidaten John McCain framställs ofta som mer liberal och progressiv än hans republikanska partibröder. Men stämmer verkligen det? Och är verkligen Barack Obama så höger som Hillary Clinton och andra framställt honom?

Nu vet vi besked. Båda presidentkandidaterna har nämligen presenterat sin ekonomiska politik och forskningsinstitutet Tax Policy Center har gjort en analys av deras skattepolitiska fördelningseffekter.

Det finns flera likheter mellan förslagen, som t ex att båda innehåller skattelättnader för låginkomsttagare och bevarad arvsskatt (vilket också Ekonomistas förespråkat). Men skillnaderna är stora. McCains förslag innebär en fortsättning på George W Bushs skattesänkningnar för höginkomsttagarna medan Obama prioriterar skattelättnader längre ned i fördelningen. I en beräkning av hur förändringen i arbetsinkomster efter skatt för olika inkomsttagargrupper år 2009 syns olikheterna fördelningsprofil tydligt:

image

Med andra ord står McCain för en fortsättning på Bushs höginkomsttagarvänliga skattepolitik medan Obama representerar en förändring av denna. Hur de amerikanska väljarna tycker om detta får vi se den 4 november.

Hat tip: the WSJ Wealth Report.

Darra månde skatteflyktingarna

 

Skatteverket har meddelat att man är villig att betala individer i skatteparadis för information om svenska skatteflyktingar. Detta med anledning av att tyska myndigheter tidigare avslöjat skattefuskare i Liechtenstein med denna metod.

Igår anslöt sig USA till denna växande skara av västländer som vill jaga skatteflyktingar. En federal domstol gav klartecken till den amerikanska skattemyndigheten IRS att kontakta den schweiziska bankjätten UBS, där enligt uppgift 20 000 amerikaner har ca 20 miljarder dollar på olika bankkonton. Och UBS protesterar inte, utan samarbetar tvärtom gärna med IRS:

UBS takes this matter very seriously and is working diligently with both Swiss and US government authorities, consistent with Swiss law and the legal frameworks for intergovernmental co-operation and assistance.

Kanske ser vi slutet på skatteparadisens gyllene era (Sverige undantaget). Darra månde skatteflyktingarna…

Vinets ekonomi – nya forskningsrön

Kan en välkänd vinexpert påverka priset på dyra viner? Hur viktig är egentligen geografin i förhållande till teknologin för vinets kvalitet? Varför spelar inte väderförhållanden eller vinproducenten någon roll för omogna viners priser medan de förklarar nästan hela prisnivån efter det att vinerna mognat?

Svaren på dessa intressanta frågor står att finna i juni-numret av den brittiska nationalekonomiska tidskriften Economic Journal. I tre artiklar granskas vinets och vinframställningens ekonomi, där forskarna m h a omfattande datamaterial och sofistikerade statistiska analyser försöker utröna om vinmarknaden fungerar som det ska eller inte (se fortsättningen på inlägget nedan).

För mer lättillgängliga översikter till vinets ekonomi kan man besöka denna tyska hemsida och för lite mer ingående om oenometri (ekonomisk analys av viner) bör man gå hit American Association of Wine Economists.

[Read more…]

Fel "chicagopojkar" i Kleins attack på Obama

Nationalekonomen Paul Krugman och globaliseringskritikern Naomi Klein har en sak gemensamt: de ogillar den marknadsliberala ekonomism som Milton Friedman (och hans efterföljare) förespråkar. Krugman beskriver, nedgörande, Friedmans nyliberala idéer och monetaristiska program i en artikel i the New York Review of Books.

Men medan Krugman sakligt diskuterar såväl problem som förtjänster med Friedmans tankegods verkar Naomi Klein fixerad vid Friedman som person och det negativa han står för. Hon stannar dock inte där. Alla som på något sätt kan förknippas med Friedman är suspekta: nationalekonomer i allmänhet eftersom de tilhör samma disciplin som Friedman, och nationalekonomer verksamma i Chicago i synnerhet, eftersom det Friedman också bodde och verkade i den staden.

Och det är här hon ibland träffar fel. Nu senast i ett utfall i The Nation (översatt i förrgår i AB:s kulturdel) mot att demokraternas presidentkandidat Barack Obama har ekonomiska rådgivare som är nationalekonomer och vissa från Chicago vilket, enligt Klein, kopplar dem till just Milton Friedman. Men vid en närmare granskning visar det sig att dessa ”chicagopojkar” varken är mer nyliberala än den genomsnittlige amerikanen eller förespråkar en Friedmantgrogen politik. I vissa fall har de inte ens varit verksamma i Chicago!

Kleins ”huvudmisstänkte” är Jason Furman (som utbildats i progressiva Cambridge, MA, och som aldrig varit verksam i Chicago). Kleins huvudsakliga (och enda) kritk mot Furman är att han tidigare uttalat sig positivt om lågpriskedjan Wal-Mart. Men i ett svar på en kritisk artikel om detta i Slate från 2006 redogör Furman tydligt hur hans ståndpunkt ligger helt i linje med en progressiv, arbetarklassvänlig ståndpunkt. En mängd forskning visar nämligen att Wal-Marts låga priser stärkt köpkraften allra mest för just amerikanska låginkomsttagare.

Men borde ändå inte de av Obamas rådgivare som kan kopplas till Chicago ändå vara riktiga ”Chicagopojkar”? Nej, inte heller det förefaller vara fallet. Till exempel är Chicago-ekonomen Austan Goldsbee (som utbildats i progressiva Cambdridge, MA) knappast vidare höger. Detta medger också Klein själv när hon säger att han ”befinner sig på den vänstra sidan av ett spektrum vars vänstra ände ligger strax höger om mitten”. En titt på Goldsbees akademiska verk ger samma bild, t ex översikten av inkomstskatters påverkan på höginkomsttagares arbetsbeteende där Goldsbee finner effekten vara blygsam. Knappast någon Friedmansk slutsats.

Men chicagoforskaren Cass Sunstein som också ger råd till Obama? Förutom att Sunstein inte är ekonom (han är jurist) är han dessutom författare till den nyligen utkomna boken ”Nudge” (som Ekonomistas-Robert omskrivit) vars hela grundidé är att just kritisera den traditionella chicagoskolans teorier om marknadens självreglerande funktion (detta har även Ekonomistas-Jesper påpekat).

Med andra ord är Naomi Klein ganska fel ute när hon vill svartmåla de ekonomiska rådgivare Barack Obama har som varandes Friedmantrogna nyliberaler. Detta felsteg må vara hänt. Värre då att vissa svenska bloggare okritiskt tar till sig hennes budskap. För fakta om dessa påstådda liberaler är väl kända, något som svenska skribenter också påpekat. Kanske kan denna historia bidra till att Kleins svenska supportrar nyanserar sin bild av Klein och faktiskt tar henne för den hon är, nämligen en intelligent och nytänkande journalist som ibland har rätt och ibland fel.

Socialdemokratins hatkärlek till klyftorna

Igår presenterade socialdemokraterna en rapport om inkomstspridningens utveckling i Sverige under senare år. Resultaten pekade mot ökade klyftor i samhället och Mona Sahlin var klädsamt självkritisk.

Frågan är dock: är Mona egentligen ledsen över de ökade klyftorna? image Knappast. För även om Mona säkert ogillar ojämlikhet som sådan är det troligare att hon jublar högt över det faktum att inkomstspridningen ökar i Sverige. Det är nämligen så att svenskarna är ett folk som ogillar ekonomisk ojämlikhet mer än de flesta andra, något som ekonomiprofessorerna Richard Freeman och Anders Björklund visat i en SNS-bok för att par år sedan.

Och med ett ökat medialt fokus på sossarnas paradgren ”ojämlikhet” minskar samtidigt fokus på för (s) obekvämare områden, som t ex sysselsättningen, entreprenörskapet och samregering med (v) och (mp).

Med andra ord kan vi förvänta oss att Mona kommer kommer prata klyftor alltmer fram till valet 2010 (vilket även ledarsrkibenter på SvD och AB tror). Och absolut säkert har vi inte sett sista s-rapporten i ämnet…

Börskonkurrens bra för samhället

Idag rapporteras i flera media att tio svenska banker, bland dem Handelsbanken, SEB och Nordea, går samman och bildar egen fondbörs. Det är goda nyheter för såväl företag som aktiesparare.

Forskning visar nämligen att konkurrens mellan fondbörser nästan alltid leder till lägre priser på aktieförmedling, ökad kvalitet på informationstjänster och därmed effektivare prissättning.

En ny studie (kommande i QJE) av de amerikanska nationalekonomerna William Brown, Harold Mulheimagerin, Marc Weidenmier visar t ex hur börsmäklarnas provisioner och  transaktionskostnaderna (s k bid-ask spreads) på New York Stock Exchange sjönk markant när börsen utsattes för konkurrens från the Consolidated Stock Exchange of New York på slutet av 1800-talet. När The Consolidated upphörde sin verksamhet 1926 steg provisionerna och spreaden på motsvarande sätt.

Revolutionen inom IKT-sektorn har ytterligare möjliggjort en ökad marknadskonkurrens. Idag finns handelssystem att köpa från ett flertal mjukvaruföretag. Det svåra är att få volym på handeln, men där har de svenska bankerna ett bra utgångsläge genom sina stora kundstockar.

För att citera den ryske futuristpoeten Vladimir Majakovskij: ”Ananas, järpe, frossa och njut, OMX Nasdaq snart är din saga slut!