Efter att ha läst Greg Mankiws storsäljande lärobok i nationalekonomi undrar Nina Björk om nationalekonomer missat att människors betalningsvilja beror på deras betalningsförmåga. Hennes undran beror på att nationalekonomer förefaller likställa betalningsviljan med den nytta individen får av något. Som alltid när kulturskribenter diskuterar nationalekonomi blev detta ett samtalsämne vid nationalekonomernas lunchbord. “Björk har missuppfattat” och “vi likställer inte alls betalningsvilja med nytta”, var den vanligaste responsen. Trots att detta till viss del är sant så vill jag ändå hävda att Björk har en poäng.
Björks missuppfattning är att hon — kanske medvetet — blandar ihop hur nationalekonomer använder begreppen betalningsvilja och nytta. Betalningsviljan går att jämföra mellan individer eftersom det går att observera hur mycket folk betalar för något. Eftersom vi inte kan observera hur starkt människor känner går det däremot inte att jämföra deras nytta. Detta är vi noga med att poängtera för de studenter vi undervisar och varenda lärobok jag läst har också varit tydlig med denna distinktion.
I viss mån kan dock Björks misstag ursäktas. Vi nationalekonomer gör oss nämligen ofta skyldiga till samma misstag när vi genomför tillämpade välfärdsanalyser. För att göra en uppskattning av huruvida de värden som något genererar överstiger kostnaderna så måste människors nyttor jämföras på något sätt. Ofta sker detta genom någon form av jämförelse av individers betalningsvilja, vilket innebär att vi faktiskt översätter betalningsvilja till nytta.
Björk illustrerar med frågan om ett Bruce Springsteen-fan med låga inkomster gynnas av att det utvecklas en andrahandsmarknad för Springsteens konsertbiljetter. Biljettpriserna på denna andrahandsmarknad ligger långt över vad Springsteen själv tar betalt, kanske då han vill gynna fans med låga inkomster. Enligt Mankiw är det uppenbart att uppkomsten av en sådan marknad är önskvärd och bra eftersom biljetterna därmed hamnar hos dem med högst betalningsvilja. Som Björk konstaterar är denna slutsats bara möjlig om man likställer betalningsvilja och nytta.
Så vad kan vi som nationalekonomer säga i denna fråga? Ur ett snävt perspektiv är det uppenbart att biljettinnehavaren gynnas av andrahandsmarknaden: hen kan fortfarande välja att gå på konserten, men har även möjligheten att göra sig en hacka genom att sälja vidare till någon med högre betalningsvilja. Slutsatsen att den fattige Springsteen-dyrkaren gynnas gäller dock bara vid en given ursprunglig fördelning av biljetterna, vilket är ett tveksamt antagande. Som tidskriften Filter visar har framväxten av en andrahandsmarknad gjort det attraktivt för olika individer och företag att lägga stora resurser på att komma åt biljetterna vars andrahandsvärde skjutit i höjden. Detta gör det svårare för fattiga Springsteen-fans att få tag på en biljett.
Andrahandmarknaden gör med andra ord biljetterna värdefullare, men minskar sannolikheten att få tag på dem och nettot för den enskilde är oklart. Även om andrahandsmarknaden gör att biljetterna hamnar hos dem med högst betalningsvilja är det därför oklart om den samlade välfärden ökar eller minskar. För att uttala sig i denna fråga krävs att man på något sätt går från betalningsvilja till nytta, vilket innebär att man gör det ogörbara och jämför individers nytta.
Detta betyder inte att fördelning av resurser via marknadspriser slentrianmässigt bör avfärdas. Alla andra former av allokering har sina problem och det är till exempel inte alls uppenbart att den som köat längst har störst nytta av vare sig en Springsteen-biljett eller en lägenhet. Om den urspungliga resursfördelningen vore helt jämlik (och externa effekter inte är särskilt viktiga) så har åtminstone jag svårt att föreställa mig en smartare fördelningsmekanism än marknadsprissättning. I detta tillstånd befinner vi oss emellertid inte och det krävs därför en betydande ödmjukhet från nationalekonomer som uttalar sig om det ena eller andra sättet att fördela resurser. Vi nationalekonomer har helt enkelt inte har en särskilt välgrundad uppfattning om vad som bör köpas för pengar. Värdet av Björks artikel består i att hon påminner om det.
Ekonomistas 
Jonas, finns det någon disciplin i samhällsvetenskaperna som på fullaste allvar kan påstå sig ha en “välgrundad uppfattning om vad som bör köpas för pengar”? Den enda välgrundade uppfattningen bör ju vara subjektiv och således kopplad till individens val?
Jag reagerade också på vad meningen “om den ursprungliga resursfördelningen vore helt jämlik”. Vad menar du?
Innebär detta att du skulle vara för ett hypotetiskt “en-gång-för-alla” omfördelning där alla resurser omfördelades lika mellan alla personer i ett samhälle (säg världen) för att förevigt framöver binda dig till att marknadsprissättning styr allokering av resurser? Eller är omfördelningen enligt dig något som måste återkomma efter varje gång då preferenser har fått styra?
Väldigt bra att ta den här diskussionen och att visa både att vi som ekonomer är beredda att diskutera och förklara, och dessutom att lyfta fram en verklighet som sällan är svart eller vit. Det är ju detta “å ena sidan, å andra sidan” som i djupaste bemärkelse motiverar vår plats i samhällsdebatten.
I exemplet med Springsteen-biljetter kan man introducera en ytterligare komplikation genom att anta att det på något sätt vore möjligt att ge dem som av anses missgynnade i samhället rätten att köpa en biljett till låg kostnad. Vore det också då rimligt att förbjuda vidareförsäljning, eller är det enbart vid massförsäljningar som detta är ett problem? Och vilka normativa slutsatser ska man i så fall dra, dvs. ska man eller ska man inte förbjuda en andrahandsmarknad??
“Eftersom vi inte kan observera hur starkt människor känner går det däremot inte att jämföra deras nytta. Detta är vi noga med att poängtera för de studenter vi undervisar och varenda lärobok jag läst har också varit tydlig med denna distinktion.” … “det ogörbara och jämför individers nytta.”
Tesen att interpersonella nyttojämförelse aldrig kan göras leder oundvikligen till absurda slutsatser. Den leder även till djup skepticism. En nationalekonom som tror på den tesen bör aldrig någonsin uttala sig i någon fråga om hur samhällsresurser bör användas. Att så många ekonomer så ofta uttalar sig om hur resurser bör användas visar att de egentligen inte accepterar den tesen.
Intressant frågan. Men varför utvecklas inte metoderna för hur man tar begränsade, attraktiva produkter till marknaden? Sker någon intressant innovation eller forskning kring detta?
Rimligen borde arrangören/artisten – utöver att vilja tiillgodose siba trognaste kunders/fans behov – också vilja maximera sin intäkt och inte ge gratisvinster till andrahandsaktörer?
Varför utvecklar inte TicNet auktionsmodeller?
Liverpool FC har t ex förtur för medlemmar. Årkortsinnehavare hös bl a AIK har självklar förtur till attraktiv kvalmatcher till Europa-cuperna mm.
Eller så kanske man ska använda utlottning och fri andrahandsmarknad?
Samna fråga gäller ju exempelvis även andra attraktiva men utbudsbegränsade saker som t ex populära skolor eller ålderdomshem.
Vad säger forskningen?
I de flesta fall måste det väl vara bättre att den som säljer produkten i första hand tjänar pengar på den än att mer eller mindre seriösa andrahandsaktörer gör det. Ett exempel som berör mig själv är Vasaloppsstarter. Platserna till 2015 års Vasalopp såldes slut på 90 sekunder till ett pris på 1600 kr/st. Priserna på andrahandsmarknaden har sedan dess varierat en hel del. I slutet av november låg säljpriset på 3000 kr och köppriset på 2000 kr. Sedan har priserna i huvudsak sjunkit, och de senaste noteringarna är säljes för 1800 kr och köpes för 1600 kr. Så här tycks arrangörerna ha hittat “rätt” prisnivå. Men några få kan ha tjänat en del på att sälja sina startplatser.
Vore det bättre att höja priset, så att alla som vill betala också kan få en startplats? Eller borde man ta emot anmälningar genom skidklubbarna och ge alla skidklubbar antal platser i förhållande till tidigare starter och resultat? Borde den som åkt loppet tidigare ha förtur? Eller borde man tvärtom låta dem som inte åkt tidigare få första tjing?
Det kan ju vara billig marknadsföring att sänka priset under jämvikt och istället få en kö/hype?
Givetvis är det ju så att många i “kultursektorn” tycker att de är lite för fina för att tjäna maximalt med pengar. Det är ju inte “äkta” att ta betalt i nivå med efterfrågan, man förväntas helt enkelt jobba med enbart “konsten” som drivkraft. Utifrån ett folkrörelse och föreningslivsperspektiv så ser många kulturproducenter sig inte som aktörer på en marknad utan medlemmar i ett kollektiv där man bjuder igen för att man själv blivit bjuden tidigare. Jag tror detta i viss mån smittar av sig även på de mest kommersiella kulturyttringarna.
Rent tekniskt är det nog inga problem att ha en prissättning liknande resebranschens där priser kan gå både ner och upp beroende på efterfrågan, det är bara viljan som saknas.
Det kan ju vara så att personer i kultursektorn väldigt gärna vill möta den publik som mest uppskattar innehållet i deras verk. Den publiken skulle i vissa fall inte ha betalningsförmåga med marknadspriser och då prioriterar man ändå att nå dem och blundar lite för exploatörer på andrahandsmarknaden. Det är ju inget att se snett på. Det visar ju möjligen på att skillnaden mellan nytta och betalningsvilja har fler nyanser.
fördomen att dom med mer pengar “automatiskt” uppskattar kultur mindre än dom med mindre pengar tycker jag verkar lite problematisk…
En annan slutsats som kommer ur samma resonemang är ju att marknadsekonomin fungerar som bäst när alla har lika mycket pengar.
Men i våra ekonomiska grundmodeller jämställer vi väl egentligen betalningsvilja och nytta: alla marknader är perfekta och de som vill jobba jobbar och tjänar pengar. De som inte vill tjäna så mycket pengar (för att de inte har sådana preferenser) skaffar sig inte så mycket kunskap och jobbar inte så mycket. De har lägre betalningsvilja för att deras nytta att köpa prylar är lägre.
En medelvärdeskalkyl (som att sälja biljetter till en konsert) är alltid lägre än marginalpriset som en enskild konsertbesökare är beredd att betala. Detta gäller bara under förutsättningar att alla biljetter är slut. Detta prisfenomen uppstår varje gång det är en begränsad tillgång och är extremt vanligt förekommande misstag från många som inte förstår att en intäktskalkyl täcker stora delar av det förväntade värdet. Att det är på detta sätt visar sig t.ex. vid prissättning inom en lång rad brasncher med diffrentierade priser. Senast här om veckan så blev det känt att genom att boka en “dubbelresa” så kan man kliva av efter första flytningen, istället för att fortsätta till destination 2 med den andra flygningen.
Att Nina Björk saknar förståese för dessa mekanismer är ingen nyhet. Det hade varit en större nyhet om hon hade haft något reellt att tillföra.
Välskrivet Jonas!
Men i sakfrågan är det väl uppenbart att björk har fel? Det finns massor av nationalekonomiska artiklar som antar att nytta kan jämföras och summeras och som härleder nyttomaximerande åtgärder/allokeringar. Många räknar även ut den Rawlsianska maximin lösningen.
Använder man endast betalningsvilja handlar artikeln om effektivitet, ej nyttomaximering.
En snäll tolkning av vad jag tror att Björk menar: ekonomer talar för mycket om effektivitet och för lite om fördelning.