Budgetbalans i kristid? Nej tack!

2008-10-26 av 13 kommentarer

Tack vare de senaste årens budgetdisciplin och överskottsmål står Sverige idag väl rustat inför den stundande lågkonjunkturen. Men bara för att budgetdisciplinen var rätt politik under de goda åren behöver den inte vara det när tiderna blir blir sämre.

Detta klargörs av Stefan de Vylder i en artikel på SvD Brännpunkt. Han går  ut hårt mot socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros som i en debattartikel i Aftonbladet nyligen manade till fortsatt budgetbalans, trots kristiderna. För detta kallas de ”budgetbalansfundamentalister” av de Vylder.

Men vem har egentligen rätt? Är budgetbalans rätt medicin för ekonomier i nedgång? Även om vi naturligtvis inte kan vara helt säkra på svaret på denna fråga så ger historien i alla fall otvetydidgt besked. När den amerikanska ekonomin tvärbromsade på 1930-talet valde den dåvarande presidenten Herbert Hoover att 1932 höja inkomstskatterna för att balansera den federala statsbudgeten. Ekonomer är idag eniga om att den politiken allvarligt förvärrade krisförloppet under Den Stora Depressionen.

Med andra ord: den ekonomiska historien ger de Vylder rätt och Sahlin och Östros fel. Att balansera statsbudgeten kan vara något av det skadligaste en regering kan göra under lågkonjunkturer och, än värre, i en ekonomisk kris.

Filed Under: Makro

Smakar valfläsk bra?

2008-10-22 av 14 kommentarer

Utbyte av gåvor är ett sätt för människor att knyta sociala band till varandra. Man glädjer andra samtidigt som man förväntar att gåvorna återgäldas, vilket fördjupar relationer. Är det några som verkligen förstått gåvors betydelse är det politikerna. Detta är sannolikt skälet till att vi varje valår översköljs med olika löften som politikerna förväntar att vi återgäldar i form av röster. Men funkar det verkligen så? Stämmer politikernas tro att väljare belönar löften? Svaret är ja, enligt en ny studie av svenska och finska ekonomer.

Det är Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara som studerat socialdemokraternas vallöften om stöd till barnfamiljer i riskdagsvalen 1994 och 1998. Under krisåret 1994 föreslog socialdemokraterna kraftiga besparingar i barnomsorgen medan de 1998 vände om och lovade stora subventioner till barnfamiljer u form av den numera välkända maxtaxan på dagis.

Genom att jämföra röstbeteenden hos barnfamiljer med små skolbarn och barnfamiljer med dagisbarn under de två åren försöker forskarna urskilja effekten av vallöftena på hur folk röstade. Och resultaten visar att barnfamiljer med dagisbarn tydligt svarade på de ekonomiska löften — såväl negativa som positiva — som socialdemokraterna ställde ut.

Intressant nog verkar inte alla politiker ha insett dessa drivkrafter. I intervjuer om orsakerna till socialdemokratins valframgång 1998 trodde inte dåvarande statsminister Göran Persson att maxtaxan haft någon betydelse. Men där trodde han fel, visar forskarna. Löftet om maxtaxan förbättrade partiets valresultat med 1,5 procentenheter. Valfläsk smakar med andra ord bra!

Tips: Se även SR Ekot idag och Niclas Berggren om detta ämne.

Filed Under: Beteendeekonomi, Offentlig sektor Tagged With:

Klockan klämtar för fallskärmar och bonusavtal

2008-10-15 av 13 kommentarer

Nationalekonomer har av tradition en stark tilltro till monetära belöningssystem och deras förmåga att få folk att prestera. Men nu finns tecken på att denna tilltro avtar. Ett exempel är belöningssystem för direktörer, där flera framstående ekonomer börjar ifrågasätta värdet av bonusar, optionsavtal och fallskärmar.

I en relativt nyskriven översikt om hur VD-löner bör sättas menar två mycket välkända nationalekonomer, Michael C. Jensen och Kevin J. Murphy, att vi måste revidera vår syn på VD-lönesättning om vi vill undvika framtida skandaler och kriser orsakade av dåligt agerande. Forskarna hävdar att när VD:s ersättning kopplas till observerbara variabler såsom vinst eller aktievärde är detta inte bara mycket svårt att göra bra (vilket ekonomerna Bengt Holmström och Paul Milgrom elegant visat) utan i många fall rent ekonomiskt destruktivt. En VD:s arbete innehåller en rad uppgifter som inte fångas i aktuellt aktiepris, men om VD:s lön främst kopplas till just aktiepriset kantrar VD:s intresse alltmer över till sådant som spelar roll för marknadens värdering (t ex mediakontakt, analytikerträffar) medan andra uppgifter negligeras. Långsiktiga, strategiska beslut blir lidande. I värsta fall kan kopplingen leda till rent destruktiva åtgärder för att få upp aktiepriset, såsom uppseendeväckande företagsköp eller manipulation av bokföring. De senaste åren innehåller en lång rad exempel på detta (t ex Enron och WorldCom).

En annan framstående nationalekonom som också ifrågasätter ”pay for performance”  i grunden är schweizaren Bruno Frey. I en läsvärd artikel hävdar han och medförfattaren Margit Osterloh att direktörer borde ha en fast, hög byråkratlön utan någon koppling alls till aktiepriser, försäljning eller dylikt. Forskning inom psykologi, organisationsfrågor och beteendeekonomi visar att människors prestationer drivs av långt mer än enbart yttre belöningar, som ekonomer traditionellt sett trott. Prosociala drivkrafter som ”yrkesheder”, ”ett gott rykte” och ”positiv respons från andra” förefaller nog så viktiga för att förmå människor att prestera sitt yttersta. Frey och Osterloh menar rentav att monetära belöningar i värsta fall kan motverka sitt syfte genom att de för över fokus på belöningen snarare än det arbete som är tänkt att belönas eller leder till att man struntar i att göra allt sådant som inte belönas uttryckligen.

Slutsatsen är att vi bör se oss om efter alternativ till gyllene fallskärmar och handslag, bonusavtal och optionsprogram. Eftersom dessa en gång i tiden kom till på initiativ av ekonomer kanske saker kommer att hända nu när i stort sett samma ekonomer argumenterar för deras avskaffande eller åtminstone grundliga reformering. Men helt säker kan man inte vara. Styrelserna besitts nämligen inte sällan av flera personer ur ledningsgruppen (inklusive VD själv) och andra bolags VD:ar. Och deras intresse att rösta bort sina egna ersättningar torde vara ytterst begränsat.

Filed Under: Beteendeekonomi, Finans

Vi har långt kvar till 90-talskrisen

2008-10-02 av 16 kommentarer

Den pågående finansiella krisen i USA har fått världens media att gå i spinn. Efter kongressens avslag för krispaketet upplevde Dow Jonas sitt största aktieprisfall någonsin. Ett flertal banker har redan eller riskerar att likvideras. Men är det verkligen så farligt? Kanske inte — åtminstone inte ännu.

När man tittar på den ekonomiska historien är det nämligen tydligt att finansiella kriser som inte sprids till den reala ekonomin (industriproduktion, sysselsättning, konsumtion) sällan blir särskilt kostsamma för samhället.

I bilden nedan, som hämtats ur en artikel av ekonomerna Lars Jonung och Thomas Hagberg om krisers kostnader i Sverige sedan 1870, visas procentuell förändring i den svenska sysselsättningen över tid. Diagrammet visar tydligt att det är kriser i den reala sektorn som fått störst samhällsekonomiska konsekvenser: andra världskriget, 1920-talets efterkrigskris, 1930-talets internationella kris samt 1990-talskrisen, vilken författarna pekar ut som den i särklas mest kostsamma.

Jämför med Baringkrisen 1890, som skakade hela det brittiska banksystemet i grunden, och effekterna är knappt urkiljningsbara. Samma avsaknad av stora, långvariga samhällsekonomiska kostnader förknippas med finansoron 1907-08, S&L-krisen 1985, börsfallet i oktober 1987, haveriet för Long-Term Capital Management 1998 och (även om detta inte framgår av just denna bild) IT-kraschen 2000.

image

Kontentan av resonemanget är att så länge krisen är huvudsakligen finansiell finns ingen större anledning till oro (bortsett från om man är aktieägare i utsatta banker eller pensionär med huvuddelen av sina pensiontillgångar i östeuropafonder). Så länge inte konkurserna börjar öka (vilket de ännu inte gjort) och industriproduktionen sjunker drastiskt (vilket ännu inte skett) är situationen under kontroll. Vi har lång väg kvar till 1990-talskrisen.

Länkar: DN123, SvD1234, AB12, Afv123, VA12345, SydSv1234.

Filed Under: Finans, Makro

Confirmation bias i jämställdhetsdebatten

2008-09-29 av 10 kommentarer

Inom psykologin finns termen confirmation bias. Den innebär i korthet att människor tenderar att okritiskt ta till sig information som bekräftar ens egna uppfattningar. Det kanske senaste exemplet på denna bias uppvisade Gudrun Schyman i en artikel i Dagens Industri där hon kräver lag om könskvotering i företagsstyrelser.

Problemet med Schymans krav är inte att det saknar principiella eller ideologiska motiveringar. För de finns — på samma sätt som principiella och ideologiska argument mot ett sådant kvoteringkrav också finns (se bl a översikter här och här).

Nej, det som gör Schymans utspel problematiskt är att det inte motiveras med vare sig principer eller ideologi, utan med påstående om att jämställda styrelser är mer ekonomiskt lönsamma. Hon hänvisar till några rapporter från finska näringslivsdelegationen EVA, den amerikanska kvinnopåtryckargruppen Catalyst och mångsysslaren Roy Adler. Men dessa ”rapporter” är enbart summariska översikter utan några stöd för Schymans påståenden (vilket hon också borde känna till eftersom Henrik Jordahl och jag påpekade just detta för henne i ett publicerat svar i DI förra året på en annan debattartikel hon skrivit i samma ämne).

Som ekonom tar det emot att behöva låna förklaringar från andra vetenskaper. Men kanske är det ändå så att Schymans beteende bäst förklaras av att hon drivs av en confirmation bias i hur hon samlat argument för sina ståndpunkter. En alternativ ekonomisk förklaring skulle vara att det handlar om ren och skär rent-seeking (dvs hon ser fram emot att själv bli en av de kvinnor som kvoteras in till lukrativa styrelseuppdrag). Men den tror jag mindre på…

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

SIDA borde randomisera mera

2008-09-24 av 14 kommentarer

SIDA har genomgått en kraftig omorganisation. Upphovsmannen är nye chefen Anders Nordström, läkare med chefserfarenhet från bl a WHO. Många förhoppningar knyts till hans kompetens och nytänkande. Men än återstår en del att bevisa. För trots hans internationella bakgrund förefaller inte SIDA öka sitt fokus på vad som på andra håll sedan åratal är en naturlig del av biståndsarbetet: randomiserade experiment (vilket Ekonomistas tidigare omskrivit här).

Fast kanske kan detta ändras nu, när två svenska utvecklingsekonomer, Martina Björkman och Jakob Svensson, genomfört ett framgångsrikt experiment inom Ugandas hälsosektor. I en uppsats som är under publicering i den fina tidskriften Quarterly Journal of Economics beskriver de hur de bistått lokala organisationer att identifiera problem och allmänhetens önskemål avseende sjukvården. Idén med detta var att se om engagerade och informerade patienter kan övervaka och ställa krav på sjukvårdsproducenterna vilka i sin tur skulle svara med att bli effektivare.

Björkmans och Svenssons resultat är upplyftande. I de områden där forskarna organiserade befolkningen förbättrades hälsostatusen markant redan efter ett år bl a genom minskad barnadödlighet.

Det är hög tid att SIDA inser värdet av randomiserade experiment för biståndsarbetet. Sverige spenderar nästan 34 miljarder årligen på världens fattiga, och det är högst rimligt att kräva att SIDA använder de mest adekvata metoderna för att använda dessa pengar. En sådan metod är randomiserade experiment.

Länktips: DN1, DN2, SvD, SMP

Filed Under: Internationellt, Offentlig sektor, Välfärd

Globalisering och inkomstfördelning

2008-09-22 av 1 kommentar

För dem som missade det presenterade två av Ekonomistas skribenter, Jesper Roine och undertecknad, i torsdags rapporten d043d37eGlobalisering och inkomstfördelning för regeringens Globaliseringsråd.

Rapporten berör i korthet hur frihandel, fria kapitalrörelser och arbetskraftsmigration påverkar inkomstspridningen i Sverige. Globaliseringen är bra för ekonomin som helhet, men allra mest gynnas personer med stort kapital. Om vinsterna fördelas för skevt kan det leda till antiglobaliseringskrav, vilket vore olyckligt. 

För den intresserade kan rapporten laddas ned gratis från Globaliseringsrådets hemsida. Alternativt kan man lyssna på inslag i SR:s Ekot eller läsa debattartikel i Östgöta Correspondenten.

Filed Under: Internationellt, Välfärd

Bör filantroper skattegynnas?

2008-09-16 av 10 kommentarer

I förra veckan tillsatte finansdepartment en utredning om huruvida staten borde bevilja skattelättnader till privatpersoner och företag som skänker bidrag till forskning och idella organisationer.

Sedan en längre tid har ett flertal röster höjts i Sverige för att så ska ske. I de flesta andra västländer finns redan dessa avdrag. I Danmark får privatpersoner skatteavdrag för gåvor på mellan 500 och 6600 Dkr medan företag får detsamma om de kan visa att pengarna använts till forskning. I USA motsvarar de privata donationerna varje år ca 2% av BNP, varav 1/3 går till forskning. Och inte heller verkar privata gåvor tränga undan offentliga gåvor (medan det omvända ofta är fallet). I Norge matchas privata gåvor med en statlig gåva på 25% av beloppet.

Förslaget kommer dock att få kritik. Förutom den mer generella diskussionen om att skatteavdrag minskar statens andel av ekonomin, menar kritiker av skatterabatterad filantropi att privatfinansierad forskning är mera styrd än statligt finansierad forskning. Fast stämmer verkligen det? Är inte all forskning styrd på ett eller annat sätt? Regeringens kommande forskningsproposition, som bl a innehåller specificerade stöd till forskning om koldioxidlagring och mobilt bredband, är bara ett exempel på detta. Den förra regeringen öronmärkte stora summor för genusforskning.

En balans mellan privat och statlig finansiering gynnar sannolikt såväl konkurrensen som mångfalden inom forskningen. Det kommer dock alltid finnas de som tivlar på att privat finansiering kan komma i allmänhetens tjänst. Som tur är delades inte den inställningen av John Harvard, Leland Stanford, Cornelius Vanderbilt, Andrew Carnegie eller Knut Wallenberg…

Filed Under: Offentlig sektor, Utbildning och forskning Tagged With:

Bara pengar höjer inte forskningen

2008-09-11 av 8 kommentarer

Hur kan svensk forskning förbättras och på vilket sätt kan politikerna bistå den processen? Svaret är enkelt — om man ska tro regeringen. I dess kommande forskningsproposition aviseras uppemot 15 miljarder kronor mer till forskningen de kommande fyra åren.

Men räcker det verkligen med enbart mera pengar? Nej, tyvärr inte. Anledningen är att i Sverige har vi en institutionell utformning av forskningen och dess resurstilldelning som inte i särskilt hög utsträckning uppmuntrar människor som redan är duktiga att prestera ännu bättre. Ett exempel är lönesättning, där forskarlöner ofta stipuleras centralt på fakultets- eller forskningsrådsnivå. Alla får i princip samma lön om de har samma rang (t ex nydisputerade, docenter), oavsett talang eller för den delen forskningsfält. Mera pengar till forskning betyder alltså inte högre lön för forskarna, utan snarare längre period med den gamla lönen. Får det forskarna att spendera längre dagar, fler kvällar och helger på forskningen? Knappast. Eftersom forskningsprojekten är tidsbegränsade och den befintliga forskarpopulationen inte kan göra av med regeringens nya miljarder kommer dessa pengar istället leda till att fler forskare anställas som doktorander och post-docs, personer som tidigare inte ansetts talangfulla nog för att bli doktorander eller att tilldelas forskningsmedel efter disputationen.

Resultatet är en växande forskarpopulationen där tillskottet i huvudsak utgörs av personer med lägre produktivitet och mindre forskartalang. Regeringens pengatillskott kan paradoxalt nog alltså leda till att den genomsnittliga kvaliteten och produktiviteten i svensk forskning blir lägre.

Hur ska då regeringen lösa problemet? Detta är en stor och pågående diskussion utan enkla svar, men vissa strukturella refomer i kombination med mera pengar skulle kunna göra underverk. Till exempel bör man kraftigt underlätta flexibiliteten i att anlita assistenter. Uppbyggandet av nya stora databaser bör premieras. Den rigida lönesättningspolitiken bör lösas upp och mer prestationsbaserade löner införas. Enbart med sådana åtgärder kan ökade statliga forskningsresurser förmå forskarna att arbeta ännu hårdare för att hävda sig i den globala konkurrensen. Att bara tilldela mera pengar räcker inte.

**** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt 26/9 skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Som sagt.

Filed Under: Utbildning och forskning

Bör kvinnor slippa fasta under Ramadan?

2008-09-08 av 7 kommentarer

Sedan en knapp vecka pågår Ramadan, den muslimska fastemånaden då ingen mat eller dryck ska intas mellan gryning och skymning. I svenska media och bland bloggar beskrivs Ramadan ofta som en harmlös högtid bland andra.

Men är den verkligen så harmlös? I en ny forskningsrapport av de nationalekonomerna Douglas Almond och Bhashkar Mazumder visas att det näringsunderskott som gravida mödrar får under fastan har stora negativa följder för deras barn. Studien bygger på demografiska data på individnivå från såväl muslimska länder i Afrika som muslimer boendes i USA.

En av fastans negativa effekter är att barn som spenderade sin första månad i livmodern under Ramadan var signifikant lättare vid födseln, något som medicinsk forskning visat är kopplat till framtida besvär.

Några av dessa besvär studeras av Almond och Mazumder. Till exempel visar de att barn som låg sin första månad i livmodern under Ramadan löper 25% större risk att senare i livet drabbas av läs- och inlärningssvårigheter än de barn som inte vid något tillfälle legat i mammas mage under Ramadan. På samma sätt är den förhöjda risken för blindhet 33% och för dövhet 64%.

Religiösa traditioner kan vara meningsfulla och värdeskapande för många människor. I vissa fall kan de dock vara negativa för de berörda. Ett sådant exempel förefaller fastetraditionen under Ramadan vara, åtminstone för gravida mödrars ofödda barn. Gravida mödrar — och egentligen samtliga kvinnor i fertil ålder graviditeter sällan upptäcks före 4 veckor — borde alltså helt slippa fasta under Ramadan. I vissa muslimska länder praktiseras redan dylika undantag men på andra håll saknas särbehandling.

Almonds och Mazumders studie har ännu inte publicerats och är därmed fortfarande att betrakta som preliminära. Samtidigt baseras de på mycket stora datamaterial och vedertagna metoder och bör betraktas som trovärdiga. Givet därför att fastan under Ramadan har så pass stora kostnader för både person och samnhälle borde svenska myndigheter borde inleda en egen granskning i frågan. För inte kan väl religiösa ritualer vara viktigare än våra barns hälsa?

Filed Under: Kuriosa, Välfärd Tagged With:
«Föregående sida
Nästa sida»