Är biståndslotteri de fattigas räddning?

Att biståndspolitiken kört fast är ingen nyhet. I femtio år har västvärlden hällt närmare 15 000 miljarder kronor i bistånd över fattiga länder utan att dessa lyfts ut sitt armod. Ingen seriös studie har övertygande kunant visa att u-landsbistånd verkligen har långtgående positiva effekter på fattiga länders utveckling.

Men nu kanske en ändring är på väg. En konferens i maj på Brookings-institutet i Washington samlade en grupp nationalekonomer med expertis på utvecklingsfrågor för att fundera över hur biståndet ska förändras för att verka bättre. Bland de mest uppmärksammade förslagen är att biståndsorganen ska ta lärdom från årtionden av utvärderingar av läkemedel, arbetsmarknadspolitik och andra områden där randomiserade  experiment använts. Grundprincipen är att utsätta vissa, slumpmässigt utvalda, grupper för en viss åtgärd och sedan jämföra utfallet med andra, helt likvärdiga, grupper som inte utsatts. Problemet är ofta med samhällsnära fenomen att det finns en mängd faktorer och processer som kan tänkas påverka studieobjekten vilket försvårar utsagor om åtgärdernas inverkan. Användandet av behandlings- och kontrollgrupper möjliggör därför slutsatser om orsakssamband där dessa tidigare inte kunnat dras.

Ett exempel: i Kenya genomfördes 2002 ett experiment där barn vissa slumpmässigt utvalda skolor fick gratis skoluniform och läromedel. I jämförelse med likvärdiga barn i andra skolor uppvisade barnen som fått gåvorna högre ambition, vilket resulterade i bättre inlärning och högre andel som fortsatte studera efter grundskolan.

En experimentell utvärdering av biståndspolitiken löser inte alla problem, men det är nog en väg att gå. Något för SADEV att sätta tänderna i… (oj, visste du inte vad SADEV är? Jo, det är ju den av framlidne Jan Bergkvist till Karlstad utlokaliserade myndigheten för biståndsutvärdering).