När goda råd är dyra

2010-01-22 av 10 kommentarer

image Igår presenterades SNS Konjunkturrådsrapport Råd till en finansminister. Rapporten innhåller fyra kapitel skriven av sex nationalekomer om olika ämnen som kan anses angelägna i ljuset av såväl den rådande krisen som de många strukturella omvandlingar Sverige just nu genomgår. Årets rapport är därför inte en lika sammanhållen produkt som tidigare års upplagor. Nytt för i år är dessutom att jag själv medverkat med ett kapitel (se nedan), varför det känns lite extra intressant att följa reaktionerna denna gång.

Första kapitlet, ”Vägen ur arbetslösheten: Ett långsiktigt och demografiskt perspektiv”, är skrivet av Dominique Anxo och Thomas Lindh. Deras huvudrekommendation är att storsatsa på utbildning för att höja kunskapsnivån samt för att förmå fler äldre att stanna kvar i arbetskraften.

Det andra kapitlet är skrivet av Rikard Forslid och heter ”Hur ska näringslivets konkurrenskraft förbättras?”. Även Rikard vill se fler satsningar på utbildning och även på forskning, vilka stärker ekonomin i övergången från industri- till tjänstesamhälle.

I mitt eget kapitel, ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”, beskriver jag inkomst- och förmögenhetsfördelningen och den sociala rörligheten i dagens Sverige samt pekar ut områden där politiken kan utjämna medborgarnas livsvillkor och förbättra deras förutsättningar att forma sitt välstånd. Bland mina råd finns ett riktat jobbskatteavdrag, som enbart tillfaller låginkomsttagare, samt att förbättra förmögenhetsdynamiken i samhället och underlätta för människor att bygga upp en egen privat förmögenhet. En möjlighet till detta skulle kunna vara att erbjuda personer som saknar egna rörliga medel att låna av sitt eget pensionskapital, något som är möjligt i andra länder (t ex USA och Italien).

Det sista kapitlet, ”Svensk ekonomisk tillväxt då och nu och i ett internationellt perspektiv”, är skrivet av John Hassler och Per Krusell. De understryker vikten av en finanspolitik som värnar förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. De föreslår bl a införandet av ett Tillväxpolitiskt Råd, vilket på samma sätt som Finanspolitiska rådet kan utgöra en oberoende kontrollinstans av regeringens tillväxtpolitik.

Förhoppningsvis kommer rapporten att stimulera till diskussion och utvärdering av dessa olika områden av den svenska ekonomin. I värsta fall händer ingenting fram till valet, men då lovar jag återkomma i september/oktober med ett snarlikt inlägg.

Filed Under: Företagande, Offentlig sektor, Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With:

Vem får Lindbeck-medaljen?

2009-12-07 av 16 kommentarer

Nu i dagarna avgörs vilken framstående nationalekonom under 45 år verksam i Sverige som får den andra Assar Lindbeck-medaljen (Sveriges senkomna svar på den amerikanska John Bates Clark-medaljen). Den första Lindbeck-pengen fick Handelshögskolans Tore Ellingsen.

Jag har (som vanligt) ingen aning om vem professorerna i kommittén har på lut denna gång, vilket därmed gör det fritt fram att spekulera vilt (alla är välkomna!). Mest trolig är enligt mig Jakob Svensson, högproduktiv utvecklingsekonom på IIES, Stockholms universitet, som är en av få som lyckats kombinera aktivt konslutande på bl a Världsbanken och SIDA med akademiska toppublikationer. Ett av hans senaste bidrag är ett fältexperiment i Uganda där han tillsammans med svenska Martina Björkman visade hur utbildning av medborgare om deras rättigheter till offentliga verksamheter som t ex sjukvård ledde till kraftiga förbättringar i sjukvården (läs mer i tidigare Ekonomistas-inlägg här).

I vinnarhålet befinner sig troligtvis David Strömberg, även han på IIES. David är en av världens mest framstående ekonomer inom området politisk ekonomi och media. Hans publikationslista är typexemplet på en akademiker som prioriterar kvalitet framför kvantietet, dvs ett fåtal men mycket exklusiva publiceringar. David har visat att kunskap ger inflytande t ex genom att politiker ger mer pengar till områden där väljare lyssnar mer på radio och därför kan antas vara bättre informerade och mer aktiva i att påverka politiken.

Det finns säkerligen några till som konkurrerar om Lindbeck-medaljen, men jag tror att de får vänta till nästa gång medaljen delas ut (om två år). Den som läser Ekonomistas får se!

Filed Under: Kuriosa

Anders Vredin ny vd på SNS

2009-11-13 av 3 kommentarer

Anders Vredin, ny vd på SNSEn en tids spekulationer (bl a på Ekonomistas) blev det idag klart att Anders Vredin blir ny vd på SNS. Ett utmärkt val, tycker jag!

Anders är idag chef på Riksbankens avdelning för penningpolitik (APP). Han är sedan tidigare disputerad i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm där han också undervisat (och handlett doktorander, bl a min doktorandkollega Malin Adolfsson).

Han rekryterades till Riksbanken för att bygga upp dess forskningsavdelning, vilket gick väldigt bra (den är idag en av världens ledande institutioner för penningpolitisk forskning).

Fast vete sjutton om det var det egentliga skälet till varför han började på Riksbanken. Faktum är att det nog snarare var för att tysta honom som kritiker av banken! Åtminstone lanserade dåvarande riksbankschefen Urban Bäckström den versionen på Nationalekonomiska Föreningens (NF:s) förhandlingar 1998. Bäckström uppgav att han vid en tidigare NF-presentation fått så hård kritik för Riksbankens räntepolitik av en proferssor (Assar Lindbeck) och en docent (Anders Vredin) att han kände sig tvungen att agera:

En kritiserades oss så kraftigt så att vi tyckte att honom måste vi anställa på Riksbanken, Anders Vredin. En annan var Assar Lindbeck, så vi köpte en tavla av honom. (Ekonomisk Debatt, 1998:6, s 485).

Det ska bli intressant att se vilken inriktning SNS nu kommer att få. Fortsätter fokuseringen på konferensverksamhet eller förstärks forskningsinriktningen? Förhoppningsvis det senare;  Sverige har större behov av en bred arena för samhällsvetenskaplig debatt än ytterligare en konferensorganisatör. 

Filed Under: Kuriosa, Makro

Nya fakta om krisens fördelningseffekter

2009-11-12 av 30 kommentarer

Hur påverkar en finanskris ett lands inkomstfördelning? Drabbas framför allt de fattigas inkomster av arbetslöshet och lönepress eller är det istället de rika, vars kapitaltillångar bli mindre värda?

Fram tills nu har debatten präglats mer av tro än vetande. Jesper Roine och jag spekulerade i Fokus-krönika förra året att det är troligt att finanskrisen främst drabbar de kapitalstarka inkomsttagarna i toppen då deras tillgångar minskar kraftigt i värde medan resten av befolkningen skyddas av olika socialförsäkringssystem. Mitt inlägg om förmögenhetstoppen och krisen antydde att så också varit fallet (även om de superrika återhämtat sig raskt). Andra har dock hävdat motsatsen, nämligen att ”krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik”.

image Nu har nya fakta kommit. Jag rekvirerade SCB:s senaste (ännu opublicerade) inkomststatistik för inkomståret 2008, krisens hittills djupaste år. Om något borde vi alltså kunna se vilka de kortsiktiga kriseffekterna är på inkomsterna i olika delar av fördelningen. Figuren till höger visar de reala disponibla inkomsternas utveckling i olika percentiler, från den 25:e i botten till den 99.99:e i den yttersta toppen (för individer 20-64 år, ingen helårsekvivalensjustering).

Flera intressanta saker framträder. En är att krisen 2008 drabbat toppen mer än botten (detta visar även olika inkomstandelsmått). Men kanske ännu mer intressant är att effekterna överlag är små. Trots otaliga krigsrubriker om krisens djup befinner sig (eller befann sig för knappt året sedan)samtliga grupper i fördelningen över 2005 års inkomstnivåer.

Med andra ord verkar samhällets inkomstskydd fungera relativt väl för låginkomsttagare medan toppen har det är svårare att skydda sig mot aktiernas värdeminskning.

Filed Under: Välfärd Tagged With: , ,

Den stora silverbluffen

2009-11-03 av 28 kommentarer

Får det vara en flaska silver?Kvacksalveri i form av homeopati, healing och liknande försvaras ofta med att de bygger på ”beprövad verksamhet” och ”har en lång historik”. Och när deras effekt inte kan påvisas byter försvararna taktik och hävdar att ”Beprövad erfarenhet säger mig att det mesta i livet inte går att evidensbasera”. Men bakgrunden till att naturmediciner lanseras är ofta krasst ekonomisk. Kvacksalvarna vill tjäna pengar och om de kan göra det genom att ljuga eller på andra sätt lura folk att köpa deras preparat så tvekar de inte.

Ett av de senaste exemplen som tydligt visar hur ekonomiska marknadskrafter förklarar en naturmedcins uppkomst är s k kolloidalt silver. Inte hört talas om det? Det ger nittontusen träffar på svenska google, över sexhundratusen på engelska google. Och inte undra på: detta är en produkt som hävdas kunna bota allt från ”våra vanligaste infektioner” till MS, psoriasis, cancer och t o m HIV.

Medicinsk revolution? Naturligtvis inte. Detta är humbug och rena falsarier, vilket klargjordes i senaste numret av Folkvett, föreningen Vetenskap & Folkbildnings tidskrift. Docenten i toxikologisk riskbedömning Christina Rudén:

I motsats till vad som hävdats är silver inte ett ämne som kroppen behöver. Silver förekommer inte naturligt i människors vävnader och det finns inte några vetenskapliga bevis för att silver i någon dos skulle vara nyttigt för oss. Det är alltså en direkt osanning att påstå att silver är viktigt för vårt immunförsvar. Inte heller kan silver på något annat sätt lindra eller bota vanliga virusinfektioner som förkylningar.

Vad förklarar då att någon kom på den vilda idén att lansera metallen silver som hälsomedel? Rudéns hypotes landar i hederliga marknadskrafter: en vikande industriell efterfågan på silver som drev fram ett sökande av nya marknader. Till exempel användes tidigare stora mängder silver vid fotoframkallning, något som nästan helt försvunnit i takt med att digitalfotografering blivit allt vanligare. Enligt wikipedia lanserades det kollodiala silvret i början av 1990-talet. Världsmarknadspriset på silver hade då sjunkit flera åt, vilket alltså stöder Rudéns förklaring (även om priset på senare tid stigit kraftigt).

Kanske vore detta ett lovande tvärvetenskapligt projekt där naturvetare och nationalekonomer förklarar kvacksalveriets uppgång (och fall?).

Filed Under: Kuriosa Tagged With: , , ,

En allt självgodare disciplin?

2009-10-29 av 13 kommentarer

Två av höstens Ekonomistas-teman har varit att statsvetaren Elinor Ostrom fick årets ekonomipris och att utbildningen av nationalekonomer kritiserats i finanskrisens spår. Priset till Ostrom signalerade en vetenskaplig vidsyn, men den verkar inte vara allenarådande.

I ett utskick från Geoff Hodgson, ekonomiprofessor vid Hertfordshire-universitetet, återges kommentarer till årets ekonomipris som skrivits av forskarstuderande i olika länder på den välkända ekonomiryktessidan Economics Job Market Rumors. När man läser några av dessa anonymt skrivna kommentarer slås man av deras aggresiva tonläge, antiintellektualism och högdragenhet. Några exempel:

  • Nobel BULLSHIT!!!! Who the fuck are these idiots? Never heard of them … ever. What kind of bullshit is this? This year is the worst.
  • A stupid Nobel pick to accompany a stupid job market this year. Our field is falling apart
  • This girl seems to be a political scientist. I dont think she has published original research in any major economics journal.
  • Multidisciplinary?? Other disciplines are all rubblish. Why let them conteminate our purity?
  • Economics is superior. Don’t let political science conteminate us!
  • The fact that most of us have not heard about her says enough about her contributions.
  • This is the problem with Affirmative Action: last time a woman tried to go to the moon, the Challenger exploded 73 seconds after the launch. now, this is the end of Economics.

Men det finns undantag:

  • Seriously, this is a sensible and insightful award to an original and careful researcher whose work is widely cited precisely because it is original. To those of you who have never heard of her: you might start by asking why your lazy micro teachers inflict a narrow range of material on you that typically consists of selected papers from their own back catalog, the work of their buddies and one or two classics they themselves were forced to swallow in grad school. To those of who complaining that’s she’s never published in your favorite ‘top journal’: yes, despite that shameful handicap she is one of the most cited social scientists around, by economists and non-economists alike.
  • These postings really do show the narrow training of many economists. In fact, economics departments in most universities are highly isolated places in the larger world of social science. To trash a scholar as serious and insightful as Ostrom is a shame.

Nu ska man förstås inte dra förhastade slutsatser utifrån dessa fåtalet åsikter (även om vi tenderar göra precis det, vilket beteendeekonomer visat). Citaten är dock träffande i den självgodhet som finns hos vissa nationalekonomer. Visst är nationalekonomi en fantastisk samhällsvetenskap, men den är långt ifrån färdigbakad. En forskare som slutar ifrågasätta sina egna utgångspunkter och slutar vara nyfiken på andras bidrag blir i längden en dålig forskare.

Filed Under: Kuriosa Tagged With: ,

De rikas återkomst

2009-10-23 av 24 kommentarer

Hur har de rika påverkats av finanskrisen? Drabbades de och deras finansiella förmögenheter hårdare än andra eller lyckades de ställa om sina positioner i tid? Denna fråga har diskuteras runtom i världen (se referenser i slutet) men fortfarande har inga övertygande svar getts. En indikation på situationen i Sverige kom igår när Veckans Affärer presenterade årets listning av Sveriges miljardärer. Listan visar att finanskrisens negativa effekt på de rika varit överraskande kortvarig.

Jag har sammanställt förmögenhetslistningar i Affärsvärlden, Månadens Affärer och Veckans Affärer sedan de började publiceras på 1980-talet. Följande diagram visar hur de rikas förmögenheter utvecklats sedan 1990-talets början. Närmare bestämt visas den procentuella förändringen i de rikaste ca 100 svenskarnas förmögenhetssummor (i 2009 års priser) och hur de påverkats av finanskriserna och IT-kraschen.

image

Som bilden visar drabbade förra årets börsnedgång de rika ytterst kraftigt; de 100 rikastes förmögenhetssumma krympte med nästan en tredjedel år 2008, vilket mer än under den förra finanskrisen 1990-92. Återhämtningstakten verkar dock högre denna gång. Redan i år har deras tillgångar ökat med en fjärdedel. Exakt hur mycket av detta som drivs av börsuppgången eller andra faktorer, som t ex en förändrad sammansättning i toppen där t ex IT-folk ersatts av riskkapitalister är dock inte helt klart. Mätproblemen är dessutom stora, särskilt av de rikas skulder. Ingvar Kamprad är utelämnad i analysen, främst pga att VA:s skattningar av hans förmögenhet varit omdiskuterad (bl a av Forbes) men även för att den är så enormt mycket större än alla andras

Att de rika påverkas kraftigt av finanskriser inte särskilt överraskande. Historiskt sett innebar både 1920- och 30-talens finanskriser tapp för topparna i både inkomst- och förmögenhetfördelningarna (vilket bl a visas i denna studie). Orsaken ligger till stor del i att de rikas förmögenheter ligger i finansiella tillgångar (i Sverige ägde år 2007 den rikaste procenten mer än tre fjärdedelar av alla privatägda börsaktier). Och på samma sätt som en börskrasch minskar klyftorna kan årets börsuppgång alltså förklara en stor del av återhämtningen. Men att vi bara drygt ett år efter ”den värsta finanskrisen sedan 30-talet” upplever en närmast total återhämtning i förmögenhetstoppen är dock klart överraskande — och mycket intressant.

Mer läsning: Se bl a artiklar i The New Republic, Wall Street Journal, New York Times, Washington Post och the Economist. Och VA,SvD,DI,Exp,AB12.

Filed Under: Makro, Välfärd Tagged With: , ,

Viljan att behärska det förflutna — fallet Laffer

2009-10-08 av 6 kommentarer

”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna” löd ett slagord i George Orwells 1984. Idag pågår otaliga dragkamper om att vinna över historiska personligheter (eller snarare deras idéer) till den egna sidan. Åsa Linderborgs Uppsala-avhandling i historia, Socialdemokraterna skriver historia, visade tydligt hur svensk socialdemokrati systematiskt inlemmat svenska historiska personer i det egna samhällsprojektet.

Ett annat exempel är det berömda John F Kennedy-citatet ”A rising tide lifts all boats”, som jag nyligen fick anledning att kolla upp. Det anses allmänt beskriva hur alla i längden vinner på ekonomisk tillväxt. Enligt en artikel av språkforskaren Donald Lazere använde JFK frasen när han skulle bemöta motståndet mot ett federalt dammprojekt:

What I preach is the interdependence of the United States. We are not 50 countries—we are one country of 50 states and one people. And I believe that those programs which make life better for some of our people will make life better for all of our people. A rising tide lifts all the boats. And as Colorado moves ahead, as your steel mill produces, it is benefiting all the people, as they are benefiting

Intressant nog har citatets kraftfulla metaforik även lockat andra grupperingar att använda det i sina egna — och ofta andra än JFK:s ursprungliga — syften. Ett exempel är den konservative ekonomiprofessorn och Reagan-rådgivaren Arthur Laffer (ja, mannen bakom den berömda Laffer-kurvan). I Laffers händer (dvs i hans nya bok om att högre skatter skulle leda den amerikanska ekonomin till dess undergång) framställs JFK som en traditionell konservativ:

My dream has always been to make the poor richer, not to make the rich poorer. And, in fact, it is an added bonus if the rich get richer while the poor get richer, as well. My favorite quote on this subject is from President John F. Kennedy who said: “No American is ever made better off by pulling a fellow American down, and every American is made better off whenever any one of us is made better off. A rising tide raises all boats.

Problemet är bara att JFK aldrig sade detta. När Laffer tillfrågades av Lazere om källan till JFK-citatet kunde han inte hitta det. Istället ändrade han sig och sa att det nog var Reagan som sagt det. Men när Lazere frågade Laffer om källan till Reagan-citatet kunde han inte hitta det heller, utan sa att det fick Lazere leta upp själv!

Förutom att Laffers trovärdighet fått sig en rejäl släng är lärdomen att man bör tillämpa en rejäl nypa källkritik varje gång någon för att stärka sin egen position refererar till historiska personer.

Filed Under: Kuriosa

Smal och djup eller bred och ytlig?

2009-10-01 av 33 kommentarer

Ekonomernas oförmåga att förutse finanskrisen har utlöst en storm av kritik — och självkritik — av ämnet nationalekonomi (vilket Ekonomistas-Martin nyligen skrivit om). Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på bekostnad av andra samhällsvetenskapliga eller humanistiska influenser. Men är verkligen prognosmakande ekonomernas adelsmärke? Och är det ens teoretiskt möjligt att skapa teorier som konsistent kan förutse systemkriser av den typ vi nu genomlever?

I en tankeväckande debattartikel av den franske ekonomiprofessorn Gilles Saint-Paul (tidigare omskriven på Ekonomistas här) kritiseras kritikerna. I korthet menar Saint-Paul att ekonomers komparativa fördel inte alls ligger i att göra prognoser, och särskilt inte att förutse stora ekonomiska kriser. Samhället är alltför komplext för att detta ens ska vara möjligt (även om vissa ekonomer kom ganska nära). Istället ligger ekonomers bidrag i deras systematiska och granskningsbara sätt att analysera och förklara allehanda samhällsekonomiska fenomen. Om ekonomer skulle följa kritikernas önskan och byta ut antingen teoretisk eller empirisk träning mot studier i andra ämnen (såsom psykologi, filosofi eller historia) skulle de riskera att tappa sin bland samhällsvetare unika kompetens. Dessutom finns inga belägg för att en sådan ”breddad” nationalekonomi skulle vara bättre rustad att förutspå kriser:

To conclude, economics is a “modest” intellectual discipline, which hopes to be helpful in understanding how the real world works. While we may sometimes sound arrogant in the public debate, it is because we tend to believe that having devoted our whole professional life to thinking about those issues, we are in a better position to talk about them than outsiders. This presumption may be proven wrong, but to my knowledge proponents of alternative approaches have not yet succeeded in offering us an operational framework with a stronger predictive power.

Debatten om nationekonomins framtid har även nått Sverige. Den senaste i raden att idka kritik — eller snarare självkritik — är ekonomiprofessor Lars Calmfors. I en artikel i det senaste numret av Axess Magasin ifrågasätter han den ökade specialiseringen och metodfokuseringen inom ämnet och anser att den gått ut över såväl bredd som samhällsengagemang. För att komma till rätta med en del av ämnets problem menar han att doktorandutbildningen ”skulle vinna mycket på att kompletteras med obligatoriska kruser i till exempel ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och kanske också psykologi”.

Jag har lätt att sympatisera med Calmfors önskan om en bredare nationalekonomi. Jag har själv har ägnat mycket tid åt att studera ekonomisk historia eftersom det erbjuder viktiga insikter och lärdomar om ekonomins funktionssätt.

Men samtidigt ringer Saint-Pauls varnande ord i mina öron. Det är svårt att finna direkta belägg för att ekonomer med bredare skolning skulle vara bättre ekonomer (eller mer pricksäkra prognosmakare). Vi bör därför vara mycket försiktiga med att genomföra drastiska förändringar av utbildningen av nationalekonomer. Det finns en risk att, lite tillspetsat, vi byter ut smala, djupa ekonomer mot breda, ytliga diton. Kanske kan förändringar i slutändan vara motiverade, men knappast enbart utifrån observationen att ekonomerna inte lyckades förutspå finanskrisen. För det är inte där ekonomernas mervärde ligger.

Filed Under: Metod

Blir LAS en valfråga?

2009-09-24 av 22 kommentarer

Arbetsrättens är en av de stora ideologiska vattendelarna i svensk politik. Högern anser att Lagen om anställningsskydd (LAS) bl a försvårar nyanställningar, särskilt av unga, fördyrar effektiviseringar, vilket särskilt drabbar små företag, och ökar sjuksrivningstalen. Vänstern försvarar dock arbetsrätten som ett skydd mot exploatering med få bieffekter. Två nya svenska nationalekonomiska forskningsrapporter ger båda sidor rätt.

Doktoranden Martin Olsson har (i en Ekonomisk Debatt-artikel från 2007) undersökt hur ett undantag från 2001 i turodningsreglerna (”sist in, först ut”) för företag med färre än tio anställda påverkade de anställdas korttidssjukskrivningar. Genom att jämföra sjukskrivningstal i de företag som påverkades av reformen med något större företag (med 12-50 anställda) som inte gjorde, finner Olsson att sjukskrivningarna minskade med 15 procent. Effekten visas i Bild 1 nedan. (Snarlika resultat på längre sjukskrivningsperioder av reformen har även Assar Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson funnit).

Bild 1: Turordningsreglerna ökar sjukfrånvaron

image

En annan studie av samma undantag i turordningsreglerna presenterades i senaste numret av IFAU-forskaren Peter Skogman Thoursie. Fokus ligger dock på vilken effekt reformen haft på småföretagens vilja att nyanställa (och avskeda). Bild 2 nedan visar nyanställningsgraden för olika företagsstorlekar (mätta längsmed x-axeln utifrån antalet anställda). Linjerna före och efter reformen är i stort sett parallella, vilket antyder att reformen inte hade någon effekt. Särskilt kan detta avläsas i (den undre) post-reformlinjen där det inte finns något brott i serien mellan företag med 10 och 11 anställda, dvs just den brytpunkt där undantaget upphörde att gälla.

Bild 2: Turordningsreglerna har ingen effekt på nyanställningar

image

Man kan givetis diskutera huruvida dessa effekter av en partiell förändring i LAS (undantaget i turordningsregler för mycket små företag) säger någonting om hur LAS påverkar medelstora eller stora företag. Dessutom utgör turordningsreglerna, och även LAS, endast en del i ett större arbetsrättsligt sammanhang vars inverkan på arbetsmarknadens funktionssätt kan göra LAS mer eller mindre bindande (vilket Ratios Nils Karlson och Henrik Lindberg nyligen skrivit om på DN Debatt).

Kommer LAS bli en fråga i nästa års valrörelse? Ingen vet med säkerhet. Men om svenska politiker läser Ekonomisk Debatt kanske vi får se LAS-debatter där högerpolitiker pekar på hur turordningsregler leder till höga sjukskrivningstal medan vänsterpolitiker hänvisar till forskning som visar att turordningsregler inte påverkar småföretagens vilja att nyanställa. Den debatten ser jag fram emot.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande Tagged With: ,
«Föregående sida
Nästa sida»