Klokt om biståndsutvärdering

För ett drygt år sedan avvecklades SADEV (se tidigare inlägg om detta här och här). Kort därefter inrättades Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) som under förra hösten kom igång på allvar med sitt arbete. Även om flera frågor fortfarande måste besvaras kring vem som ska göra vad så har detta resulterat i att kunskapsnivån kring biståndsutvärdering nu höjs genom seminarier och rapporter.

I förra veckan höll EBA ännu ett seminarium i samband med lanseringen av rapporten “Randomized Controlled Trials: Strengths, Weaknesses an Policy Relevance” skriven av Anders Olofsgård (hans presentation här). Rapporten går igenom vad så kallade randomiserade kontrollerade studier (RKS) är för något och varför denna ansats, i vissa situationer, är den bästa metod som finns tillgänglig för effektutvärdering. Men den understryker också att inte allt kan utvärderas med denna metod. Rapporten konstaterar vidare att RKS använts mycket sparsamt i svensk biståndsutvärdering och föreslår hur man i praktiken skulle kunna ändra på detta.

Rapporten kommenterades av Jakob Svensson (slides här) och Kim Forss (slides här). Jakob Svensson underströk vikten av att ändra fokus från storleken på biståndsbudgeten till att öka kunskapen om vad som fungerar och inte fungerar. Han poängterade också att alla projekt inte kommer att lyckas och att sådana misslyckanden inte kan tas som intäkt för att man inte ska ägna sig åt bistånd (självklart ska man dock försöka lära sig av dem). Det finns en anledning till att vissa länder behöver mer hjälp än andra och dessa skäl gör också att projekten riskerar att misslyckas i större utsträckning. Denna diskussion måste öppet föras tillsammans med ett större fokus på resultat.