Villy Bergström, 1938–2018

Som nyligen meddelats har Villy Bergström, docent i nationalekonomi och fd vice riksbankschef, gått bort. I detta gästinlägg tecknar professor emeritus Mats Lundahl, Handelshögskolan i Stockholm, ett personligt porträtt av Villy Bergström.

Jag träffade Villy Bergström för första gången 1981. Bo Södersten fyllde femtio och jag redigerade en vänbok där Villy medverkade. Han kom ner till femtioårskalaset i Lund. Vi fann varandra direkt, för Villy var lätt att ha att göra med – inga slingerbultar och inget hyckleri. Han sade vad han tyckte även om det inte var opportunt, och skrattet låg aldrig långt borta. Villy hade alltid någon ny historia om någon ekonomkollega att berätta och han älskade att göra det.

Villy Bergström var född 1938. Han blev pol mag i Uppsala 1963 och fil lic där 1973. Under tiden var han lärare på Uppsalainstitutionen och mellan 1965 och 1969 var han knuten till Industriens Utredningsinstitut. Villy disputerade 1981 på en avhandling om de svenska industriinvesteringarna under efterkrigstiden. Samma år blev han docent. Hans handledare var Ragnar Bentzel – ”Naja” – som han sedermera ägnade ett kärleksfullt porträtt i den bok som gavs ut till IUI:s 70-årsjubileum, IFN/IUI 1939-2009. I avhandlingen  gör Villy en institutionell översikt av de regler och den underliggande politiska filosofi som betingade kapitalbildning, beskattning och avskrivningar inom industrin, han sätter upp en modell för företagens kapitalkostnader, skattar produktionsfunktioner och faktorefterfrågefunktioner för den svenska industrin och investeringsefterfrågan i en modell där kapitalet disaggregerats i maskiner och byggnader.

Villys avhandling var ”teknisk”. Han såg dock inte sig själv som någon teoretiker. ”Jag får slita med matematiken”, sade han. Det som intresserade honom mest inom nationalekonomin var i stället den ekonomiska politiken, naturligt nog, eftersom han var engagerad socialdemokrat, tillika keynesian, och gärna ville omsätta sina ekonomiska kunskaper i praktisk handling. Hans lic-avhandling, Den ekonomiska politiken i Sverige och dess verkningar, skriven på IUI, behandlade just svensk ekonomisk politik. Intresset höll i sig hela livet. Mellan 1975 och 1977 och 1982–83 ingick Villy i SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) Konjunkturråd, som varje år publicerade en skrift som analyserade den svenska ekonomin och den förda ekonomiska politiken. Han ingick också i redaktionen för Ekonomisk Debatt 1977–79.

Villy avvek på ett friskt och välgörande sätt från nutidens prestigepubliceringsjagande artikelstachanoviter. ”När jag disputerade var jag i 40-årsåldern och hade aldrig haft en fast anställning”, skriver han i sina memoarer, men då ”var förhållandena på arbetsmarknaden så gynnsamma att det inte ingav särskild oro.” Tiderna var annorlunda, men jag tror inte att Villy skulle ha fallit för nutidens modenycker. ”När jag har skrivit en artikel publicerar jag den i Scandinavian Journal of Economics”, sade han.

Villy kom från Horndal. Där tillbringade han sina första åtta år. Han hade ett politiskt intresse med sig från hemmet. Hans pappa, Abel, som arbetade på järnbruket, hade varit radskrivare för Dala-Demokraten i Horndal, tills han 1946 blev erbjuden att bli tidningens platsredaktör i Grängesberg. I Grängesberg fick Villy gå i realskolan och därefter tog han studenten i Ludvika.

1959 började Villy läsa på universitetet i Uppsala, med nationalekonomi som huvudämne. Den sju år äldre vännen Södersten hade inspirerat Villy till att studera ämnet. I sina memoarer berättar han hur han såg ekonomiska kunskaper som ett viktigt vapen i den politiska debatten. (Naturligtvis engagerade sig Villy i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus.) Nationalekonomiska institutionen var dock inte enkel. Tord Palander hade många excentriska drag och var dessutom konfliktbenägen, men han gav både lysande och charmerande kurser och han var generös. I vilken utsträckning Palander bidrog till att Villy Bergström fortsatte med högre studier i nationalekonomi vill jag låta vara osagt. Det var nog snarare hans efterträdare, den otroligt vänlige Naja Bentzel, som fällde utslaget.

Villy var starkt engagerad i kampen för jämlikhet. ”Som så många andra som vuxit upp i bruks- och gruvsamhällen hade Bergström ett nästan fysiskt påtagligt engagemang mot bristen på jämlikhet”, hävdar Hans O Sjöström i Klassens ljus eller hur man kommer med i arbetarregeringen. Han drog sig inte för att kritisera partiet när tillväxtvännerna hotade att ta över initiativet. När han ingick i Tidens redaktion gisslade han i en ledare Gunnar Sträng för att i samband med en budgetpresentation ha gjort uttalanden som visade att han tappat kontakten med viktiga stämningar och tendenser inom arbetarrörelsen. Det tog naturligtvis hus i helvete och Villy blev utskälld av de trogna partigängarna. ”… det alldeles speciella med denne Villy Bergström, som hade disputerat i nationalekonomi, var att han också hade temperamentet hos en klasskämpe från Grängesberg”, skriver Göran Greider i sin runa över sin företrädare på chefredaktörsstolen på Dala-Demokraten.

Villy var dock inte en person som skulle ha kunnat lämna socialdemokratin. Han frestades aldrig att följa med i den förflyttning från vänster till höger som många av hans kollegor – t ex Assar Lindbeck, Ingemar Ståhl, Nils Lundgren, Carl B Hamilton och Bo Södersten – gjorde under 1970- och 1980-talet, utan han förblev sitt ursprung och sin ungdoms socialistiska övertygelse trogen. Hans O Sjöström betecknar Villy som ”ideolog”, som en socialdemokrat som varnade för att partiet höll på att tappa bort de långsiktiga målen för alla dagspolitiska småfrågor.

En av Villys idoler var Ernst Wigforss, som han brevväxlade med. Wigforss hade skrivit om industriell demokrati. Villy åkte regelbundet ner och besökte honom i bostaden i Stora Hult på Bjärehalvön. Han berättade med beundran i rösten hur Wigforss hade serverat kaffe på någon fin servis som han hade fått från partiet och därvid generad ursäktade sig för att den hade varit så dyr. Förmögenhetsutjämningen var del av Wigforss ideologi även på mikroplanet. Det var ingen tillfällighet att Villy ingick i den redaktionskommitté som sammanställde Ernst Wigforss skrifter i urval i nio band 1980.

Ekonomisk demokrati var ett ämne som låg även Villy varmt om hjärtat. Han skrev själv en bok om kapitalbildning och industriell demokrati, när debatten om löntagarfonderna kom igång efter LO:s kongress 1971. LO:s förslag var inte klart förrän 1975, Villys egen variant två år tidigare. Kapitalbildning och industriell demokrati kopplar samman hans gamla intresseområde – industrins kapitalbildning och finansiering – med hans jämlikhetspatos. ”Jag försöker konkretisera ett sätt att lösa dagens problem genom att gå över från privat kapitalism till socialism”, skrev han. För Villy var det självklart att investerings- och tillväxtstimulans måste gå hand i hand med inkomstutjämning och demokratisering av arbetslivet. Det var arbetarstyre, eller åtminstone ökat löntagarinflytande på företagen, som var slutmålet, och vägen dit gick via branschfonder (det som ett par år senare skulle komma att kallas löntagarfonder).     

Eftersom Villy Bergström var både ekonom och politiskt engagerad inom socialdemokratin föll det sig naturligt att han skrev om nationalekonomernas inställning till arbetarrörelsen. Det gjorde han i ett kapitel i den jubileumsskrift som gavs ut 1977, när Nationalekonomiska Föreningen fyllde hundra år: Ekonomisk debatt och ekonomisk politik: Nationalekonomiska Föreningen 100 år. Han ställde där den dominerande neoklassiska ekonomiska teorin mot arbetarrörelsens på konflikter mellan samhällsklasser grundade doktrin, vad han uppfattade som en liberal, individualistisk syn mot en socialistisk, kollektiv. Villys slutsats var drastisk. ”… genomgången av ledande nationalekonomers ställningstagande till arbetarrörelsens politik under en 44-årig epok har givit ett kompakt intryck av motsättning. Endast den unga generationen av ekonomer i den s.k. Stockholmsskolan utgör ett undantag i den mån dessa ekonomer slogs för den nya arbetslöshetspolitiken.” Därefter såg emellertid Villy ett kompakt mörker. De flesta ”obundna” nationalekonomerna hade varit mot den politik som arbetarrörelsen stod för. Det var deras utbildning som låg dem i fatet: nationalekonomins studium av den individuella, nyttomaximerande, människan och det vinstmaximerande företaget. En nationalekonom var en person med en doktorsgrad i ”liberalism”, och arbetarrörelsen hade växt fram i opposition mot liberalismens konsekvenser. Det var därför inte så konstigt att de till namnet obundna ekonomerna motarbetade arbetarrörelsen. De hade varit partiska och ofta osakliga. ”Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen” hade framförts i ”vetenskaplig drapering”.

Erik Lundberg, i sitt kapitel i jubileumsboken, Bertil Ohlin, och Assar Lindbeck, i Ekonomisk Debatt, reagerade mot Villy tes. Lundberg tog Villy med en klackspark. ”Jag saknar Villy Bergströms upphöjda distans och därmed hans förmåga att från ideologens höga men lutande torn se ner på de gamla ekonomernas trevande debatter.” Lundberg höll med Villy om att ekonomerna hade en liberal bias, men ekonomskaran var inte homogen. Den erbjöd många olika sätt att se på tillvaron. Myrdal, Ohlin, Ingvar Svennilson och Lundberg själv hade inte varit främmande för politiska ingrepp i ekonomin. Bertil Ohlin pekade på att de ekonomer Villy hade valt ut hade alla en negativ inställning till arbetarrörelsen, men hur representativa var de för kåren som helhet? Den som tog mest illa upp var Assar Lindbeck. Uppsatsen borde ha refuserats, tyckte han. Den var osaklig och argumenterade på låg nivå. Villy hade gjort ett urval som passade hans syften. Lindbeck blev så upprörd över Villys ”verklighetsförvanskningar” att han anmälde sitt utträde ur Nationalekonomiska Föreningen.

Redan före disputationen 1981 flyttade Villy till det 1977 inrättade Arbetslivscentrum. Han stannade till 1984, men han trivdes inte där. Stället var genompolitiserat. Det leddes av avdankade politiker som inte kunde något om forskning. Villy rekommenderade så småningom Kjell-Olof Feldt att lägga ner Arbetslivscentrum, men det tog ända till 2007 innan det avvecklades, av den då nytillträdda borgerliga regeringen.

När han slutade på Arbetslivscentrum fick Villy ett eget fögderi: Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning (FIEF). LO hade kommit på att alla från universiteten fristående ekonomiska forskningsinstitut var finansierade av näringslivet, vilket krävde motåtgärder. Villy ledde och byggde upp institutet från 1985 till 1995. Han koncentrerade forskningsprogrammet till arbetsmarknadsfrågor, makroekonomi, stabiliseringspolitik och strukturekonomi. Det senare definierade han som teknisk utveckling, internationell handel och konkurrenskraft. Han såg till att hålla institutet borta från den utredningsverksamhet som pågick på LO. FIEF var ett forskningsinstitut. Forskarstaben var stark: Bertil Holmlund, Lars Lundberg, Jonas Agell, Per Lundborg och Magnus Henrekson.

Mellan 1995 och 1999 var Villy Bergström chefredaktör för Dala-Demokraten. Han tyckte dock inte han hade något att säga till om. ”I realiteten var jag en slags inhyrd ledarskribent och kolumnist, inget mer”, konstaterade han när det var dags att blicka tillbaka. Villy uppfattade stämningen på Dala-Demokraten som dålig, splittrad och intrigant. Det var därför lätt för honom att tacka ja när ordföranden i Riksbankens fullmäktige, Sven Hulterström, hörde av sig och undrade om stod till förfogande för en post som vice riksbankschef.

Villy utnämndes 1999 och skulle stanna på Riksbanken till slutet av 2005, när det blev dags för pension. Villy trivdes på banken. Kompetensen i direktionen var hög, på något undantag när, Urban Bäckström hade en lätt och avväpnande ledarstil och staben på banken var synnerligen kompetent. När Villy summerade sina riksbanksår kunde han konstatera ”att ingen av mina tidigare arbetsplatser kan mäta sig med Riksbanken. Tiden där var den bästa under mitt arbetsliv.”

När Villy slutade på Riksbanken skrev han en historik över LO:s olika förslag till ekonomisk politik, Rättvisa, solidaritet och anpassning: Landsorganisationens ekonomiska politik under fem årtionden (efterkrigstiden fram till 2000). Han var intresserad av de förslag som var av systemförändrande karaktär: kapitalbildningens kollektivisering, planhushållning och regleringar. Fördelningspolitiken, särskilt löneutjämningen, och den interna debatten om den, fick ordentligt utrymme. Diskussionen av sparande och kapitalbildning koncentrerades naturligt nog på löntagarfonderna. Ett kapitel behandlade den tekniska omvandlingen och behovet av en aktiv näringspolitik. Till sist gick Villy igenom den idéorienterade debatten om önskvärdheten av socialism.        

Villys stora fritidspassion var jakten. Han var en väldig jägare – en Nimrods jämlike.  Han berättade att när han hade skulle bli chef för FIEF ställde han som villkor till Stig Malm att han skulle få vara ledig under älgjakten. Det fick han. När vi på Handelshögskolan 1999 firade hundraårsminnet av Bertil Ohlins födelse med ett stort symposium ställde Riksbanken upp med en mottagning för symposiedeltagarna. Jag kunde inte hålla mig utan frågade Urban Bäckström om det var så att vice riksbankschefen Bergström möjligen hade en liknande klausul i sitt anställningsavtal även där. Det hade han.

Villy hade en annan stor passion förutom jakten: jazz, Duke Ellington. Han skrev om Ellington i LO-Tidningens kulturbilaga, när James Lincoln Colliers biografi över honom hade översatts till svenska 1988. I sin artikel skriver Villy mest om Dukes första guldålder, 1927–29, och den andra, den största, 1940–41. Det var hans favoritepoker, särskilt 1940–41. Men han skriver också om Ellingtons svaghet för tvivelaktiga sångare, den risiga disciplinen i bandet och hans sätt att komponera, med bandet som notblock och försökskanin.

Villys stora bidrag till världslitteraturen är hans skildring från Nordkorea. Han åkte dit 1971 tillsammans med Arne Hjort, från Vietnamgrupperna och Kurt Wickman från KFML, inbjudna av den nordkoreanska regimen, som träget arbetade på att förbättra bilden av landet i väst. Villy hade just varit Tiden-redaktör, eller som nordkoreanerna definierade det, redaktör för det statsbärande partiets ideologiska tidskrift. Det garanterade ett välvilligt mottagande, men när svenskarna (för artighets skull) blev tillfrågade vad de ville göra och Villy svarade: ”I want to meet Kim Il-sung!”, sjönk deras guide genom jorden. Några dagar senare fick Villy besked om att den store ledaren tyvärr var upptagen med statsangelägenheter och inte hade tid, men det gick bra att besöka hans födelseby.

Nordkoreanerna visade bara upp det som framstod som fördelaktigt, men det fungerade ändå inte riktigt. Villy och Kurt Wickman skrev efter hemkomsten en bok – Bilder från Nordkorea – där de analyserade landet, dvs Wickman skrev om hur det tedde sig sett genom Kim Il-Sungs samlade verk, medan Villy skrev om vad han såg och om hur verkligheten avvek från propagandan – en i långa stycken obetalbar och fullständigt avslöjande skildring.

Slutligen: Villys självbiografi, Från banker, bruk och lärosäten, är oerhört sympatisk, ingen torr uppräkning av valda bitar av hans CV, inget titta vad jag har varit duktig, utan Villy bjuder på sig själv, i alla avseenden. Den är, som han själv, humoristisk, intellektuell och färgstark. Vilken politisk åskådning man än må ha: ju fler Villy Bergström dess bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s