En av Sveriges viktigaste generaldirektörstjänster är vakant: den för Statistiska Centralbyrån. I dagens kunskapssamhälle spelar statistiska fakta och analyser om ekonomi, politik och medborgarnas välfärd en central roll. SCB har sedan länge stått för en hög kvalitet i den statistik som produceras, men det finns trots det utrymme för ytterligare förbättring inom vissa områden. Ett sådant är infrastrukturen gällande forskningsdata och analys, alltså både data till externa forskare och SCBs egen analytiska kapacitet. SCBs nya gd bör vara en person som besitter både kompetens och förståelse för SCBs olika roller i den moderna kunskapsnationen Sverige.
SCB har mycket stolta traditioner, med början i Tabellverkets inrättande 1749 till etableringen av digitaliserade registerdatabaser under 1960-talets slut. Idag är myndigheten välfungerande med flera viktiga flaggskepp, från nationalräkenskaper och kpi till hushållsundersökningar och företagsstatistik. Men utvecklingsarbetet får aldrig avstanna och på senare år har det kommit en rad indikationer om att SCB, och därmed Sverige, har tappat mark jämfört med andra länder vad gäller arbetet med att tillhandahålla data på ett lättillgängligt sätt till forskningen och även med att producera egen analys.
Bristerna i SCBs arbete med dataproduktion och tjänster till forskare har påpekats i ett flertal utredningar. Kända exempel är SCBs förre gd Svante Öbergs Utredningen om översyn av den ekonomiska statistiken (SOU 2002:118) och Bengt Westerbergs Unik kunskap genom registerforskning (SOU 2014:45), och även Lars Hultkrantz opublicerade Förslag till förändrad organisation och inriktning för SCBs ekonomiska analysenhet. Vi på Ekonomistas har tidigare skrivit om dessa utredningar (t ex här, här) och även andra inlägg om hur SCB kan förbättras.
Den som blir ny gd för SCB tar således inte enbart över en stolt och välfungrande organisation utan också en stor utmaning att utveckla myndighetens oerhört viktiga arbete att leverera data och forskning. Här är några av de viktigaste lärdomarna från den tidigare kritiken i detta avseende:
1. Verka för en öppnare attityd mot forskare
Bengt Westerbergs utredning från 2014 påpekade att forskare ofta har svårt att förstå SCBs bedömning och hantering av forskarnas ansökningar om forskningsdata. Insynen i SCBs rutiner är bristfällig, det är svårt att veta vem som fattar de avgörande besluten om tillstånd och vilka argument som har använts. SCB har som rutin att inte ge skriftliga motiveringar till beslut, vilket gör det mycket svårt för forskare att överklaga ett avslag. Många gånger går SCB in och har synpunkter på enskilda variablers användning, trots att det är mycket svårt för forskare att på förhand exakt veta vilka variabler som kommer att undersökas. Detta tyder på en brist i förståelsen för forskningsprocessen, vilket skulle kunna avhjälpas av inrättandet av en forskningsavdelning på SCB (se nedan, punkt 3).
Ett specifikt exempel på hur SCB på senare år ändrat sin policy gentemot forskares tillgång till mikrodata är när man klippte leveranser av mikrodata till det internationella samarbetsprojektet Luxembourg Income Study, där ett antal länder sedan 1980-talet samarbetat för en bättre jämförande fördelningsstatistik. Argumentet var att SCB inte längre delade data till projekt utan specifika frågeställningar. LIS ger forskare datatillgång, efter granskning av forskare och projekt, men de exakta frågeställningarna varierar utefter behov. SCBs beslut har fått starka reaktioner, och till sist verkar den svenska regeringen agerat genom att ålägga SCB att leverera data till LIS. Detta borde om inte annat tydligt signalera till SCB att dess tidigare ståndpunkt gällande forskningsdatabaser behöver reformeras.
2. Förslag till en förbättrad hantering av registerdata för forskning
De diskussioner som förts i utredningar och bland forskare har lyft fram en rad konkreta förslag på hur SCB skulle kunna förbättra hanteringen av registerdatabaser. SCB har idag en etablerad infrastruktur där data nästan aldrig lämnar myndigheten utan istället tillhandahålls genom säkra servrar där forskare efter ingeånde granskning tillåts logga in. Men det finns möjligheter till förbättring, och några viktiga förslag är:
– Förbättra tillgången till registerdata för svenska forskare verksamma i utlandet. Idag tillåter norska SSB och danska DST att deras forskare använder registerdata genom säkra servrar även när forskarna befinner sig i andra länder. Denna policy har sannolikt bidragit till varför Norge och Danmark på senare år varit framgångsrikare att lyckas få sina nationalekonomiforskare att samarbeta med utländska toppforskare, just eftersom danskarna och norrmännen har kunnat bedriva sin forskning även när de varit på LSE, PSE, Berkeley, Stanford eller andra utländska universitet. I Sverige tillåts inte detta av SCB, och det enda argumentet är att om forskaren skulle bryta mot sekretessöverenskommelsen, så kan SCB inte lagföra dem eftersom de är utomlands. Men att någon forskare skulle överväga att göra så förefaller otroligt med tanke på de grava konsekvenserna för den egna karriären, och dessutom finns inget som helst vetenskapligt värde att göra sådana överträdelser. Mig veterligen har detta heller aldrig inträffat. Med andra ord bör SCB utan dröjsmål överväga att byta policy och göra som sina systermyndigheter i Norge och Danmark i denna fråga.
– Underlätta skapandet av forskningsdatabaser, förbättra etikprövningen, förläng livslängden för kodnycklar: En rad konkreta förslag på förbättringar av SCBs mikrodatahanteringen lyftas fram i Westerbergs utredning (se mer här).
3. Inrätta en forskningsavdelning på SCB
Redan Svante Öbergs utredning, och senare rapporten av Lars Hultkrantz, identifierade ett starkt behov av en analytisk kompetens vid SCB. Detta behov kopplades till uppdraget att producera och förmedla statistik. Dels stärker detta kund-och användarperspektivet, dels stärker det kompetensen att bättre utveckla statistiken i enlighet med användarnas förändrade behov och hjälpa användarna att förstå och använda statistiken.
Flera västländers statistikmyndigheter har egna forskningsavdelningar, de kanske mest kända är Norge, Kanada, Nederländerna och Frankrike. Här produceras akademisk forskning som både skapar ny kunskap och som hjälper myndigheten, och övriga samhället, att förbättra metoder och myndighetens databaser, alltså precis det som Öberg och Hultkrantz poängterat vikten av.
Att myndigheter har egna forskningsavdelningar vore dessutom inget nytt, ens i Sverige. Ett känt exempel är Riksbanken, vars forskningsavdelning ligger på en hög internationell nivå och där kunskapen har stor återverkning på Riksbankens möjlighet att bedriva en fungerande verksamhet. Nyligen inrättade Skatteverket en egen forskningsavdelning.
För SCB vore det därför önskvärt med en egen forskningsavdelning. Här skulle ca 20-25 disputerade kvantitativt orienterade forskare och statistiker, några med professorskompetens. Likt norska SSB borde också doktorander kunna sitta på SCB, vilket skulle skapa en naturlig koppling till universitetsvärlden och skapa förutsättning till återväxt av SCBs verksamhet.
Ekonomistas 
Kan vi klona Peter Fredriksson?
Det har redan gjorts ett sånt försök när Peter Fredriksson nyligen utsågs till GD för Skolverket. Vi får se hur det funkar!
Förmodligen den som har kontroll över sitt ego och fattar vilka som betalar hens lön.
Jag håller med Daniel Waldenström. Det är viktigt att SCB får rätt person som Gd, och som har kapacitet att täppa till de brister som uppenbarligen finns inom organisationen. Vi lever i en värld som allt att döma blir allt mer marinerad av “alternativ fakta”. Då är viktigt att vi har en myndighet som kan ta fram och sammanställa högklassig statistisk information, därtill i lättillgänglig form. Det låter sig sägas men för det behövs resurser, och att vi har en statsmakt som är beredd att skjuta till dessa.
Återupprätta SCB som den enda instans som ska hålla med statistik. Vid 2008 ungefär beskars SCBs befogenheter och ansvar för statistik flyttades ut till berörda myndigheter. Man satte alltså bocken som trädgårdsmästare. Dessutom gick politiken in och sållade vad SCB skulle hålla statistik om. Inför genast statistikinsamlande om förmögenhet igen, något som de allra flesta forskare skulle välkomna.
SCB mår allra bäst av att politikerna håller fingrarna borta.
Decentraliseringen av det svenska statistiksystemet skedde 1995. Och i praktiken producerar även idag SCB det mesta av statistiken som andra myndigheter ansvarar över. De köper in statistikproduktion från SCB. Förmögenhetsstatistiken togs bort eftersom den baserades på skatteutdrag som inte fanns längre när förmögenhetsskatten togs bort. Håller med om att den borde återinföras, men det kräver instruktionen från regeringen. I min erfarenhet är regeringen för ointresserad av att styra statistiksystemet, det leder till stasis som inte kan åtgärdas inom det.
Sverige som land har ju tidigare än många andra länder satt statistiken högt på dagordningen. SCB har ett gott rykte i statistiksammanhang och följer en gammal fin Sverige-tradition skulle jag som lekman vilja säga. Även jag använder mig av SCB:s statistik för att gå till botten med olika samhällsproblem, som framställs av massmedia och politiker på ett mer eller mindre förvanskat sätt.
I framtiden önskar jag, dels att SCB kan slippa ”politisk korrekthet” och istället koncentrera sig på kontinuitet, objektivitet och saklighet, dels att även brottsstatistiken läggs under SCB:s domvärjo.
Så gjordes det tidigare med brottsstatistiken, ända fram tills Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tog hand om den. Det jag har sett av hur BRÅ presenterar brottsstatistiken och det matematiska kunnandet, imponerar inte på en civilingenjör. Presentationen är oftast väldigt “pratig” och tendentiös. Siffervärden göms ofta i berättande text vilket försvårar överblick och egna slutsatser. Jag har också sett avrundningsfel och man har svårt för felmarginaler och värdesiffror. Då BRÅ står mer under politisk kontroll, samt själva det faktum att i BRÅ:s namn ingår det förpliktigande “brottsförebyggande” så kan man också misstänka att brottsstatistiken presenteras en smula förskönat.