Ingen kan förutspå framtiden, men många har trott att politikens utfall ganska väl har kunnat förutsägas av s k prediktionsmarknader där olika individer oberoende av varandra handlar kontrakt som blir lönsamma vid ett visst utfall, t ex en valseger. Men två händelser det senaste halvåret har helt förändrat den bilden: Brexit-omröstningen och Trumps valseger. En gång är ingen gång, men två gånger blir en trend. Hur kommer det sig att varken expertbedömare eller prediktionsmarknader kunde förutse dessa händelser? Kan det vara så att båda dessa grupper är del i en och samma urbana samhällselit som drivit allt längre från resten av befolkningen?
Så här dagen efter det amerikanska presidentvalet undrar nog flera bedömare vad det var som hände. Vi var många som inte såg Trumps valseger komma, och de som påstod att den var på väg ansågs vara fel ute eller kanske önsketänkande.
Att enskilda bedömare kan ha fel är inget nytt, men överraskande nog hade även prediktionsmarknaderna helt fel denna gång. De har tidigare visat sig ha haft en klarare bild av läget än vad enskilda experter har haft, kanske pga att dessa marknader återger bedömningarna från massor av enskilda, oberoende aktörer som drivs av viljan att tjäna pengar på sina bedömningar.
Den första bilden nedan visar marknaden i det amerikanska presidentvalet och hur de båda kandidaternas bedömda segerchanser utvecklades tiden fram till valutgången (hämtade från Predictwise, som strikt sett sammanväger olika marknaders priser). Den drastiska förändringen på slutet, när Trumps segerchans under själva valdagen gick från 10 procent till slutligen 100 procent (!), visar hur även aktörerna på dessa marknader fullständigt hade missbedömt situationen i den amerikanska opinionen.
Figur 1: Bedömda vinstchanser för Clinton (grå linje) och Trump (röd linje) fram till valet 8 nov 2016.
Missbedömningen av Trumps segerchans är dock inte helt unik. En liknande missbedömning gjorde prediktionsmarknaden (och expertbedömarna) i samband med den brittiska folkomröstningen om EU-utträde i juni 2016. Väldigt få bland dessa trodde att Brexit skulle ha en chans, och detta var också den bild som prediktionsmarknaderna gav. Bilden nedan visar hur segerchansen för “Brexit” bedömdes vara 35 procent till några dagar före valet för att stiga till 100% dagen efter valet.
Figur 2: Bedömda vinstchanser för “Bremain” (grå linje) och “Brexit” (röd linje) fram till omröstningen 23 juni 2016.
Det är för tidigt att dra definitiva slutsatser av dessa händelser. Men uppenbart är att prediktionsmarknaderna inte längre utgör några “silverkulor” som står vid sidan av alla andras bedömningar. De må vara effektiva i att tillgodogöra sig tillgänglig information, men om denna information inhämtas från en begränsad mängd kan den likväl vara bristfällig.
Kanske antyder dessa felbedömningar på större samhällsförändringar, där en samhällselit, en “elitklass”, står alltmer vid sidan av så kallade vanligt folk i förorter eller på landsbygden. Denna elitklass inrymmer såväl de politiska expertbedömarna som aktörerna på prediktionsmarknader, och de separerar sig från “det vanliga folket” såtillvida att de läser andra medier, går andra skolor och i slutändan tänker andra tankar. Kanske skulle detta kunna förklara deras oförmåga att förutspå, och förmodligen även förstå, samtidens faktiska politiska läge. Om inte detta argument för att studera ojämlikhet och dess effekter på samhället biter så vet jag inte vad som skulle göra det.
Ekonomistas 
Är man som jag Hammarbyare så är det lätt att vara skeptisk till hur effektiva betting-marknader egentligen är. Låt vara att det är bättre än rena gissningar, men under den tiden Hammarby låg i superettan så var dom favorittippade inför varje säsongen så vitt jag vet. Ändå tog det 5 år innan dom slutligen vann. Under dessa år var det även nära att dom åkte ur en gång. Och när alla trodde att dom skulle åka ur allsvenskan 2001 så vann dom istället…
Studier om vad som får prediktionsmarknader att fungera och när och varför dom misslyckas kanske kan vara välkommet. Eller har du några referenstips?
Så om jag säger att det är 1 på 6 att du får en sexa om du slår en tärning en gång och 1 på 36 att du får det två gånger i rad. Sedan slår du tärningen två gånger och får en sexa två ggr. Ska vi då dra slutsatsen att min bedömning av sannolikheten var fel? På endast två observationer? Ok om vi hade haft 1000 observationer då hade jag kunnat köpa att det var fel på tärningen. Men med endast två observationer så låter det inte seriöst. Däremot skulle man väl kunna gå ned på delstatsnivå och Countynivå och utvärdera sannolikheterna om de finns? Då får du betydligt fler observationer.
Lars, denna var väntad. Mitt inlägg är knappast forskning, snarare spekulation. Men däremot seriös sådan; jag tror verkligen att det finns en genuin brist på förståelse hos den välutbildade, urbana klassen för vad som händer där ute. Faktiskt både i Sverige och i USA. Som Paul Krugman precis skrev om: “Our Unknown Country“…
Så det kommer att krävas 1000 felaktiga gissningar i rad för att motbevisa tesen att prediktionsmarknader är bra på att förutspå valsegrar?
Det får man väl räkna på när man känner sig bekväm att dra den slutsatsen. Men två observationer enbart baserat utfallet är alldeles för få för att dra den slutsatsen. Hade annan information så som att träningens alla sidor är sexor alternativt att balansen i tärningen är sådan att det blir många sexor presenterats så hade det såklart räckt men väldigt få observationer (till och med noll observationer). Men då baseras utsagan att sannolikheten är fel på mer information än bara på utfallen.
Nej, du har ju fått talet 1000 från samma ställe som andra har fått talet 2. Ingetdera tal är det korrekta antalet observationer som behövs för att påvisa att prediktionsmarknaderna inte är tillförlitliga.
Exakt hur många observationer som krävs varierar dock beroende på hur långt ifrån de verkliga utfallen de är. Om de säger att någonting som hänt borde ha hänt med 25% sannolikhet behövs det många. Om de säger att sannolikheten a priori var 2% krävs det betydligt färre.
Och hur många observationer som krävs givet de verkliga utfall som finns att tillgå är inte någonting man spekulerar om. Det är en löst fråga inom statistiken (som jag iofs inte själv behärskar så bra att jag kan ge ett exakt svar. Men jag kan inte heller i detalj räkna ut hur man bestämmer position från en GPS. Det betyder ju inte att GPS:en inte är tillförlitlig.)
Micke, det finns väl ingen exakt siffra för hur många observationer som krävs? Beror med vilken säkerhet du vill göra påståendet. Alla utsagor om att prediktionsmarknaderna bedömde fel kommer väl att vara Probabalistiska?? Men jag håller med dig att det krävs fler om sannolikheten är 25 procent än 2 procent. Och två är för lite i detta fall vilket vi verkar vara överens om.
@LarsN: Ja, naturligtvis blir resonemangen probabilistiska. Men det är ju inget konstigt i sig. Så ser ju alla resonemang ut i psykologi, medicin m.m. Vad som är en lämplig konfidensnivå kan diskuteras, men det är inget konstigare än att ha samma diskussion i utvärderingen av ett läkemedel.
Diskussionen spårar ur med det löjliga jämförelsen med en tärning. Ska denna jämförelse alls räknas som just en jämförelse, bordet i så flera sidor av träningen vara okända eller på annat sett anses som oacceptabla utfall. Orsaken till “felbedömningarna” på prediktionsmarknaden beror inte på att det var felbedömningar, utan snarare ett försök att påverka väljarna att inte välja Trump, då en sådan röst, enligt prediktionsmarknaderna själva, vore bortkastad. Bättre då att rösta på en kandidat som har chansen att bli vald. Då har ju din röst fått en mening, i den bemärkelsen att du röstar på en kandidat som har en reell chans att bli president. Speciellt om just DU röstar på en sådan kandidat. Du har ju din röst en mening o.s.v.
Valets utslag är i sig en misstroende mot just prediktionsmarknaderna. Tror ingen längre på prediktionsmarknaden har de väl ingen existensberättigande heller? I annat fall vore det lika dumt som att ha en fackförening för komiker. Är en komiker inte rolig, skall dem inte heller få pengar för att leva som komiker. Är komikern rolig får dem uppdrag och behöver således ingen fackförening för att leva som komiker.
@Ale 0:38
Jag håller helt med dig i din kommentar. Det jag kan anmärka på är ditt bruk av objektsformen av det personliga pronominat i 3:e person pluralis “dem” när det ska vara grundformen “de”:)
Att hemfalla åt slumpmässighet i form av tärningskastande när man ska analysera kommande valresultat, förutsätter också att valmanskåren röstar enligt någon stokastisk variabel, vilket inte är fallet. Valmanskåren (med några få undantag) röstar efter övertygelse och inte efter något slumptalsförfarande, t.ex. tärningskastande.
Att hemfalla åt slumpmässighet var något som den amerikanska prediktionsmarknaden ägnades sig åt inför det amerikanska presidentvalet 8/11 med sina sannolikheter för vinst hos endera presidentkandidaten. För en som har läst matematisk statistik på teknisk högskolenivå, är det intellektuellt ohederligt och ett hån mot vetenskapen att ge sken av att det är vetenskapligt objektiva förhållanden och inte subjektiva bedömningar på prediktionsmarknaden som ligger bakom prognosticerade kommande valutfall, förutsatt att valen utförs på ett korrekt sätt.
Särskilt svenska, men uppenbarligen också amerikanska, opinionsinstitut som ägnar sig åt att redovisa partisympatier inför kommande val är inte redskap åt demokratin. Tvärtom! De är redskap åt demokraturen (=det journalistiska och politiska etablissemanget som bestämmer vad som är riktigt tyckande), och blir därigenom också en integrerad del av demokraturen, vilket svensk valupptakt till Riksdagsvalet 2014 var ett lysande exempel på.
Den svenska demokraturen, som var uttalat avogt inställd mot ett parti X, använde opinionsinstitutens resultat rörande partisympatier, för att minska väljarstödet för X i det kommande Riksdagsvalet 2014, enligt en känd strategi. X skulle framställas i så negativa sammanhang som möjligt! Det vill säga om X tappade i väljarstöd i förhållande till någon tidigare opinionsundersökning så basunerades det ut som en ”förstasidesnyhet”. Men om X fick ökat väljarstöd i någon opinionsundersökning så förbigick man detta med tystnad i svenska media, eller i bästa fall fick det en undanskymd rapportering.
Det förefaller mig vara en smula förhastat att döma ut prediktionsmarknader efter så få mätpunkter. Båda händelserna hade ca 25% chans dagarna innan sina respektive omröstningar. Det betyder att det oväntade *ska* hända var fjärde gång. Marknaderna har fel om det aldrig händer, vilket ändå förefaller vara vad många förväntar sig.
Vi pratar trots allt om kombinerade utfall som enligt slumpen ska hända en gång på 16. Rätt långt ifrån Leicesters 5000:1-smäll. Eller de sedvanliga 5% som krävs för publicering av många vetenskapliga artiklar.
Tetlock skriver i Superforecasting (veckans lästips, för övrigt) att de som han identifierat som “Superforecasters” är bättre än prediktionsmarknader, men tyvärr backar han inte upp det med några siffror. Det antyds dock att skillnaderna är små. Däremot är skillnaderna mellan prediktionsmarknader och pundits enorma. Det verkar vara betydligt mer relevant att döma ut pundits, och att sluta ge dem mediatid, än att döma ut prediktionsmarknader, även om de senare kanske inte heller är så bra.
Även om aktiemarknaden inte ger lika precis information som en prediktionsmarknad för just presidentvalet, så finner jag det intressant att New York-börsen endast rört sig marginellt idag. En möjlig tolkning är att en Trump-vinst (som allmänt har ansetts vara dålig för börsen/ekonomin) till stor del redan var inprisad. Börsen har gått svagt inför presidentvalet, så möjligen skulle en Clinton-vinst istället ha utlöst ett lättnadsrally. Självklart är andra tolkningar av dagens måttliga börsreaktion möjliga (som att skillnaden mellan kandidaternas ekonomiska politik inte var så stor), men i grunden verkar det rimligt att personer som förvaltar miljontals dollar kan vara bättre informerade än hobbyspelarna på en jämförelsevis liten prediktionsmarknad.
Det kan ju lika gärna vara så att det råder stor osäkerhet kring vad Trump kommer att föra för ekonomisk politik.
Daniels poäng verkar ha gått en del kommentatorer förbi och kanske är symptomatisk för den problematik som alla vi i “expert”-bubblan måste ta till oss. Att snärja in sig i en diskussion om sannolikheter, populationsstorlekar, undersökningsmetoder och modeller m.m. är inte vad som behövs nu. Det är precis sånt navelskådande som förargar folk.
Inte mig, och jag är sannerligen ingen elit. Det vore väldigt intressant om någon kunde räkna på hur många observationer som behövs innan man kan motbevisa prediktionsmarknadernas värde. Det är lätt att göra sig lustig över frågan, svårare att argumentera på ett ärligt, resonerande och hjälpsamt sätt.
Ja, instämmer i att en kommentar från en statistiker vore värdefull. Det är ju helt givet att om någonting ska hända med 25% chans händer två gånger på raken är det alldeles för få observationer för att påstå att något är fel, men vad pratar vi om istället? 10? 50? 200?
En utmaning är förstås att även om det finns många prediktionsmarknader och än fler spel på varje sådan marknad, så kan man inte använda alla spel i sitt underlag. På predictit.org kan man spela på vem som blir Bulgariens nästa president. Den marknaden har antagligen alldeles för liten volym för att man ska kunna avgöra någonting om huruvida predictit.org i allmänhet har god precision.
Jag antar att man kan kvantifiera det också, men då inför man fler variabler och analysen blir osäkrare.
Den intressanta frågeställningen är den som du är inne på i sista stycket: Är prognosinstitutens totala misslyckande en ‘svart svan’-händelse, en outlier, det osannolika som händer väldigt många standardavvikelser bort. Eller är det så att vi här har ett djupare problem, som du förklarar med samhällsstrukturen, ‘eliten’ kontra ‘massorna’, hur eliten formas.
Tyvärr tror jag du har rätt i din förmodan.
Etablissemanget, eliten och media tror att man vet vad “folket” tycker och tänker, och särskilt vet man ju VAD folk borde tycka. Trump är ett fantastiskt tydligt exempel på detta. Flertalet massmedia (inte minst i Sverige) hade ju redan sedan länge bestämt vad amerikanarna skulle rösta på! Och så går dom och röstar “fel”! Man svartmålar i media de som har andra åsikter, och jag tror att därmed tystas och tystnar en stor skara människor – den så kallade tysta “majoriteten”. Samma sak som i Brexit, och samma sak ser vi i olika sammanhang i Sverige.
Exempel: många som är för en striktare invandringspolitik vågar inte yttra sina åsikter öppet eftersom de fort blir stämplade som “fiender till en öppen värld”, eller “främlingsfientliga”, eller än värre, “rasister”. Sen när det ska röstas blir media chockade över att det ‘främlingsfientliga’ partiet fick så många röster.
Hade de andra partierna seriöst tagit tag i dessa frågor så hade inte offentlighetens rum varit stängt för en seriös debatt om denna fråga och vi inte fått så stort inflytande av ett mindre rumsrent parti, enligt min åsikt.
I mångt och mycket gäller detta både Trump och Brexit, i båda fallen var invandringspolitiken en stor anledning till att folk röstade som man gjorde. Om man endast låter EN extrem röst prata om dessa frågor som uppenbarligen en stor del av befolkningen oroar sig för, så kommer denna rösten att få stöd av den tysta majoriteten. Kanske hårddrar jag mitt exempel, men jag tror det är illustrativt för att förstå det förmodade ‘systemfel’ som artikeln pekar på.
“Är prognosinstitutens totala misslyckande en ‘svart svan’-händelse, en outlier, det osannolika som händer väldigt många standardavvikelser bort.”
Så hur många standardavvikelser bort var t.ex. 538 eller predictit.org? Svar: en.
I vilket annat sammanhang är en avvikelse med en standardavvikelse någonting som vi ens höjer på ögonbrynen åt? Om Clinton överträffat förväntningarna med en standardavvikelse istf att underträffa dem hade ingen diskuterat hur de fallerat. Vilket är rimligt, eftersom de inte fallerat.
Sen håller jag helt klart med om att den ekokammare som proffstyckarna tycker att det är så beklagligt att många “deplorables” befinner sig i är minst lika stark för eliten. Och mer beklaglig, eftersom det är mer problematiskt om en person med makt har en skev världsbild än om en person utan makt har det.
Fortsätter på analogin med tärningarna i LarsN’s kommentar ovan: om du slår en etta 2 gånger i rad så visar det ingenting, 20 gånger i rad så blir du rätt förvånad, 200 gånger i rad så inser du att man kanske skulle kolla vad det är för fel på tärningen.
Om i princip alla hundratals prognosmakare visar fel utfall borde vi nog fundera på om det inte är fel på den tärningen också, även om varje enskild prognos ligger inom felmarginalen. Särskilt när det handlar om att förutse så pass realekonomiskt viktiga saker som Brexit, eller att DJT väljs till president i USA är det nu rätt många ögonbryn som höjs.
@Gabriel Oxenstierna:
Du skulle bara höja på ögonbrynen om de 200 tärningsslagen var oberoende. Opinionsundersökningar har kända systematiska fel, och de är förstås inte oberoende. Skulle de vara det skulle ju 538 gett sannolikheten för DJT att vinna till någonting extremt nära noll. Nu gav de sannolikheten till 28,6%. Prediktionsmarknaderna hade väldigt likartade siffror.
Om vi diskuterar huruvida valet av Trump borde rendera oss att av olika skäl höja på ögonbrynen håller jag förstås med dig. Om vi istället diskuterar huruvida vi ska vara särskilt skeptiska mot prediktionsmarknader är bevisen hittills klart bristfälliga. Indikationen är snarare att prediktionsmarknader (som förväntat) är signifikant mycket bättre än traditionella pundits.
Dessutom kommer man inte från det rätt specifika om prediktionsmarknadernas korrekthet: om de har systematiska fel finns praktiskt obegränsade pengar att tjäna. De är “yours for the taking”. Varsågod! Hur kommer det sig att kritikerna inte väljer att tjäna pengar på detta uppenbara sätt? Och nej, frågan är inte retorisk.
Det är alltid lite skumt när ekonomer väljer att bortse från det ekonomiska. Både valrörelserna och prognosinstituten är beroende av sina finansiärer. Och finansieringen är enligt i stort sett alla ekonomiska skolbildningar avgörande för resultatet av ett ekonomiskt företag.
USA är ju så att ‘the winner takes it all’, ett distrikt vinns helt oavsett 1 eller 1-miljon rösters övervikt.
Trump tog två säkra Obama-distrikt på slutet.
Det är inte 1 val i USA utan 52
Sant, men alla åtminstone rimligt seriösa prediktionsmakare tar förstås hänsyn till detta. De har extremt bra koll på hur valsystemet. Vi kan vara helt säkra på att det inte är där skon klämmer.
Jag antar att du syftar på alla val i respektive delstat. Då det finns 50 och inte 52 delstater, så borde det vara 50 val i din kommentar.
Nu kan man, för att problematisera det aktuella amerikanska valsystemet än mer, modifiera 50-siffran till kanske 12 val, eller den siffra som motsvarar antalet vågmästarstater (“swing states”) i vilka de båda presidentkandidaterna bedrev sitt kampanjande. Därmed blev de övriga ca 38 delstaterna i någon mån förbisedda, eller kom i något som skulle kunna karakteriseras som “demokratiskt bakvatten”. De båda kampanjledningarna ansåg uppenbarligen att valutgången i dessa ca 38 delstater redan var given, så det vore oekonomiskt för presidentkandidaterna att spilla sin dyrbara energi på dessa i valupptakten.
En annan notering man kan göra, refererande till den “amerikanska regentlängden” sedan 1850, är att USA är en de facto tvåpartidiktatur. Endast presidentkandidater ur Demokraterna och Republikanerna har blivit presidenter. Om Trump hade ställt upp som oberoende kandidat utanför nämnda partier så hade han svårligen blivit president.
@gruelse: DC deltar också, så det är 51 val, om man vill uttrycka sig så.
För en betydligt bättre analys av situationen, se Nate Silvers inlägg här: http://fivethirtyeight.com/features/what-a-difference-2-percentage-points-makes/
Poängen i korthet: om en procent av de som röstade hade bytt från Trump till Clinton hade resultatet blivit annorlunda. Och med ett annorlunda resultat hade analysen efteråt sett helt annorlunda ut.
Värt också att notera att felen i opinionsundersökningarna inte var större 2016 än 2012. De bara råkade slå extra hårt pga USA:s valsystem.
Vad är det som är “bättre” i den analysen? Håller med om att den är öppen/ärlig och ger en avslöjande inblick i prognosmakarens vardag. Det intryck man får är att här råder monumentalt godtycke och att det bara gäller att sälja sin story. Röstandet varierar någon procent hit eller dit, och narrativet efteråt blir *fullständigt* annorlunda. Daniels slutsats försöker i alla fall formulera en hypotes och tillföra en kvalitativ dimension som verkar behövas här.
Det som är bättre med den analysen är att den helt korrekt konstaterar att om opinionen bara varit en procentenhet annorlunda så hade eftervalsanalysen varit helt, helt annorlunda. Daniels inlägg hade t.ex. aldrig blivit skrivet.
Avvikelserna mellan opinionsmätningarna och utfallet var inte större i år än 2012. Då var det ingen som klagade på att de var värdelösa eller vilseledande. Hur kommer det sig? (Inte heller detta är en retorisk fråga.)
Är du säker?
Att få flest röster i hela USA innebär inte att du får flest elektorer.
Skulle dessa 1% fler röster till Hillary komma i distrikt hon redan vunnit så är dom värdelösa
Jo, den implicita förutsättningen var att skiftet i opinionen skulle vara 1% i varje delstat. Självklart skulle 1% till i Kalifornien eller Texas varit betydelselöst. Å andra sidan hade det räckt med 1% i Florida, Michigan, Pennsylvania och Wisconsin för att hon skulle vunnit alla fyra och därmed en mycket klar seger. Hon hade ju bara behövt FL + en av de tre andra för att vinna, alternativt inte FL men alla tre av de andra.
Om man får välja vilka väljare som skulle ändra sig så skulle det räcka att mindre än en promille av alla som röstade bytte från Trump till Clinton för att valet skulle fått en annan utgång.
Sista stycket i blogginlägget mest intressant. Jag tror inte att avståndet mellan “eliten” och
” vanligt folk” är större nu än vad det varit tidigare i historien. Brexit och Trump har helt andra orsaker. Det handlar om arbete, den försörjning, status, socialt sammanhang och värdighet som ett arbete ger. Om man släpper upp arbetslösheten högre än 3% och kombinerar detta med en negativ reallöneutveckling för löntagare med vanliga inkomster så får man politiska effekter som Brexit och Trump. För min del har jag svårt att betrakta de som hävdar att en arbetslöshet på 6-7% utgör en ” naturlig nivå”, som del av en “intellektuell elit”. Man kan fråga sig om inte ” vanligt folk” som vill ha en plats i arbetslivet och använder sin röstsedel som medel, i det fallet gör en analys som är vassare än
“elitens”.
Vidare blir det svårt att föra en generös invandringspolitik om man har högre arbetslöshet än 3%. Ligger en del i det som Gabriel O skriver om invandringen och debattklimatet ovan. Det är väl också en förklaring till att vi fick en sexpartiöverenskommelse i oktober 2015 med en helt annan flyktingpolitik än den vi hade tidigare.
Avståndet mellan “eliten” och “vanligt folk” är möjligen inte större än den varit tidigare i historien. Fast påståendet kan ifrågasättas. Just genom att arbete, försörjning status socialt sammanhang och den värdighet som arbete ger arbetarklassen har villkorats. I stället för som tidigare enligt tex. i den fortfarande formellt gällande svenska grundlagen vara en allmän rättighet. Arbetarklassen i de gamla industrialiserade länderna som bland annat Sverige har åter deklasserats till proletärer. Dock har dessa re-proletariserade inte återfunnit sitt klassmedvetande ännu, och inte förmerat sig som en klass för sig. Men det kommer det också, vartefter globaliseringskrisen och medföljande stagnation framstår som permanenta. Populismen är ett försök att avleda och avvärja med hjälp av borgerliga arbetarpolitiker. Men även dessa kommer att få lov att – åtminstone i ord och delvis i handling – tillvarata väljarnas intressen.
Kom just tillbaka från Miami efter att ha varit där i två veckor. När FBI Chefen kom med utspelet om att Clintons emails utreddes igen så vände hela debatten. Allt de tjatade om i media var Clintons “skandal” med dessa emails. Så fort någon talade om någonting annat blev debatten istället: -Jasså, nu försöker ni byta ämne!
När FBI chefen sedan avskrev utredningen var det försent. Trump var ikapp i princip från att tidigare legat hopplöst efter. Att sedan Clinton vann med flest antal röster spelade ingen roll då hon förlorade de viktiga vågmästarstaterna.
Personligen tror jag att Demokraterna förlorade presidentvalet redan 2010 redan när Obama valde att börja strama åt och därmed avbröt den starka återhämtning som då var på gång. Sedan förlorade Demokraterna kongressen och USA blev omöjligt att styra. Republikanerna obstruerade framgångsrikt och har nu “belönats” genom att befolkningen visar sitt missnöje med att söka förändring.
Två andra viktiga faktorer:
Fed’s räntehöjning i December 2015 som drog ned BNP-tillväxten kraftigt Q1 och Q2 2016.
Bernie Sanders utdragna kampamjande som splittrade Demokraterna ytterligare.