Att något måste göras för att bromsa den globala uppvärmningen är snart sagt alla överens om. Exakt vad som ska göras (och var) råder det mera delade meningar kring (vilket bland annat synts i flera replikskiften på DN-debatt på sistone, t ex här, här och här) men gemensamt för de flesta förslagen är att de syftar till att minska utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid. Det finns dock en grupp kontroversiella åtgärder som är lite annorlunda och som går under det engelska samlingsnamnet “geo-engineering“. Benämningen syftar på olika storskaliga förändringar av jordens naturliga klimatsystem i syfte att begränsa de negativa effekterna av utsläppen av växthusgaser främst då den globala uppvärmningen.
Det kanske mest spektakulära av dessa möjliga ingrepp är att skicka upp reflekterande partiklar i stratosfären för att helt enkelt stoppa en del solljus och därigenom dämpa dess värmande effekt. Vår kunskap om vilken effekt detta skulle kunna ha kommer ifrån erfarenheter i samband med vissa typer av stora vulkanutbrott (som Mount Pinatubo, 1991) där partiklar skjuts så högt att de inte omedelbart faller tillbaka till marken och därigenom skuggar jorden och sänker temperaturen. Att denna typ av åtgärd har en temperatursänkande effekt verkar alla överens om men lika klart är det att åtgärden inte löser andra problem med koldioxid, som försurning av haven och att detta också skulle skapa ett permanent beroende av ett artificiellt solskydd.
Personligen tycker jag det låter som en mycket tveksam “lösning”, eftersom det inte är någon lösning på annat än möjligen temperaturhöjningen. Dessutom kan åtgärden ha alla möjliga negativa sidoeffekter som vi inte känner till, samtidigt som åtgärden inte är uppenbart reversibel när den väl påbörjats, etc. Att leva under ett permanent artificiellt askmoln inte kan bara inte vara ett alternativ utom möjligen som en sista nödlösning i ett katastrofscenario.
Min poäng här är dock en annan. Alldeles oavsett vad man tycker om detta alternativ så finns en anledning som gör ”Pinatubo-alternativet”, eller Solar Radiation Management, SRM, som det också kalas, till något alla måste beakta och agera utifrån; det är billigt.
Kostnadsaspekten har fått personer som Newt Gingrich att uttala följande: ”Geoengineering holds forth the promise of addressing global warming concerns for just a few billion dollars a year” (citatet taget ifrån Naomi Kleins ”This Changes Everything”, s. 256). Den har också fått Steven Levitt och Stephen Dubner att diskutera saken i Freakonomics-uppföljaren Superfreakonomics, där den uppseendeväckande meningen ”For anyone who loves cheap and simple solutions, things don’t get much better” fått många att reagera (något jag skrev om här när boken kom).
I de flesta fall är förstås en låg kostnad för att vidta en åtgärd, som citaten ovan antyder, något bra. Men det är inte nödvändigtvis fallet när det gäller Solar Radiation Management, SRM. Om tekniken kännetecknas av att det är relativt billigt att skicka upp partiklar i stratosfären, samtidigt som den verkliga kostnaden (globalt sett) kan bli enorm beroende på hur stora de okända negativa följderna blir, så uppstår en situation som är spegelbilden av det klassiska ”free-rider” problemet.
Ett ”free-rider” problem uppstår som bekant när de positiva effekterna av en kostsam åtgärd – som att minska utsläpp – kommer alla till del oavsett vem som bär kostnaden. Resultatet kan då bli att ingen vill betala i förhoppning om att någon annan ska lösa problemet, eller åtminstone att alla inblandade försöker hålla sin kostnad nere för att bidra till lösningen av ett problem som alla har intresse av att lösa. Kontentan blir lätt ”allt för lite och allt för sent”.
I fallet med SRM så är problemet det omvända: alla inblandade kan agera till ganska liten kostnad men åtgärden som potentiellt har mycket negativa externa effekter (globalt sett) kommer påverka alla. Detta gör det möjligt för den som uppfattar situationen som mest kritisk att agera ensidigt utan att ta i beaktande att alla övriga kanske skulle föredra att vänta. Kontentan blir ”alldeles för mycket och allt för snabbt”
Denna observation har fått Martin Weitzman att döpa detta till ett ”free-driver” problem för att understryka speglingen av det mer välkända ”free-rider” problemet. I en artikel i Scandinavian Journal of Economics förra året (WP version här) tar han detta som utgångspunkt för att diskutera frågan om hur vi ska hantera möjligheten att, till exempel, Bangladesh ställs inför ett scenario där stigande vattennivåer hotar översvämma stora delar av landet, eller där Indiens jordbruk påverkas mycket negativt av ett varmare klimat, och där båda dessa länder utan tvekan har råd att testa SRM. Vad spelar det då för roll om stora delar av resten av världen inte tycker att detta alternativ ska initieras?
Weitzmans artikel försöker resonera kring vilken typ av beslutsregler vi borde få till stånd inom ramen för det internationella samarbetet och hur omröstningsregler för att fatta beslut om att aktivera SRM skulle kunna se ut. Hans första konstaterande, som också motiverar varför vi måste fundera på detta, är att total avsaknad av regler resulterar i att det land som påverkas mest ensidigt kan bestämma sig för att agera, vilket definitivt ur ett globalt perspektiv är ”för mycket för fort”. Följdfrågan är ”Hur ska reglerna se ut?” Weitzman’s svar är abstrakt och kan mycket enkelt beskrivas som att om världens länder ska rösta om saken så ska den kvalificerade majoritet som ska krävas för att agera stå i proportion till hur stora riskerna med att något går fel är. Ju mer osäkra vi är på om detta är en bra idé, desto viktigare att en stor del av världen tycker det är värt att agera ändå.
Jag har lätt att se hur många som läser Martin Weitzmans artikel suckar över dess abstraktionsnivå och hur ”uppenbart orealistisk” den är. Ännu fler kanske blir förbannade för att det för dem är så uppenbart att “geoengineering” inte är en lösning på någonting utan borde förbjudas. Weitzman själv skriver också bitvis som om han är plågsamt medveten om detta och ursäktar sig för att verkligheten förstås är mycket mer komplicerad än han kan fånga i sin modell.
Jag håller med om alla dessa invändningar men jag tycker inte det finns anledning att be om ursäkt för att man försöker fundera på denna fråga. När det gäller frågor som SRM så räcker inte vår egna slutsats att ”detta är något som bör förbjudas” eller ”teknologi som inte bör utvecklas”, vi måste också övertyga andra om det samma. Eller åtminstone en kvalificerad majoritet.
Ekonomistas 
Rätta stavfelen, inkl i titeln
Skickat av iPer
[X]
Tack för påpekandet Per. Genant (och säkert finns något kvar men nu är åtminstone engineering rätt)…
Skönt att stavningen är rättad.
ja, som sagt, ber om ursäkt för detta.
I avsaknad av globalt våldsmonopol kan man väl tänka sig att andra länder betalar den hårdast drabbade av klimatförändringen för att avstå SRM. Det är inte på något sätt mer önskvärt än global demokrati, men det är genomförbart inom befintliga institutioner.
Ja, det kan man förstås tänka sig. Ett problem som kvarstår (förutom problemen kring hur man korrekt värderar skadan och vilka incitament som ett sådant system skapar för individuella länder att säga sig vara mer påverkade av de negativa effekterna än vad som är fallet, etc.) är hur man ska skapa bindande åtaganden för de länder som ev. skulle mottaga kompensation. Det i sig kräver någon form av global institution…
Jag tror dock att själva insikten om detta förhållande kan leda en bit i att ta problemet på allvar i bemärkelsen att det har precis den sekventiella struktur som du pekar på; de som kan (och har råd) bör agera innan någon med mindre resurser påverkas så dramatiskt att de kan tänkas ta till drastiska (och globalt mycket problematiska) åtgärder.
Re “free-driver problems”, jmf “unilateralist’s curse” av Bostrom, Sandberg och Douglas:
ABSTRACT. In some situations a number of agents each have the ability to
undertake an initiative that would have significant effects on the others. Suppose
that each of these agents is purely motivated by an altruistic concern for the
common good. We show that if each agent acts on her own personal judgment as to
whether the initiative should be undertaken, then the initiative will move forward
more often than is optimal. We suggest that this phenomenon, which we call the
unilateralist’s curse, arises in many contexts, including some that are important for
public policy. To lift the curse, we propose a principle of conformity, which would
discourage unilateralist action. We consider three different models for how this
principle could be implemented, and respond to some objections that could be raised
against it.
Click to access unilateralist.pdf
Intressant artikel Stefan. Har bara skummat den men många aspekter är analoga. Jag tror dock att Bostrom et al’s analys missar den mest fundamentala aspekten (som i och för sig kan ta sig nästan samma analytiska form som i Weitzmans resonemang så skillnaden kanske inte är så stor). Deras modell förutsätter att alla har samma mål men olika information om vad som är önskvärt (vilket leder till att den som väljer att agera sannolikt inte är “korrekt informerad”, etc. som i winner’s curse). SRM och relaterade frågor har (tror jag) ett stort mått av mycket olika värdering av effekterna av global uppvärmning. Men intressanta paralleller…
I Bangladesh är översvämningar ett gammalt problem.
Tidigare dog 100 tusentals människor när deltalandskapet översvämmades. Varför sker detta inte numera?
Jo en biståndsorganisation kom på det smarta (geoingenjörsåtgärd) att bygga upp platåer av jord några meter höga dit folk kunde fly när landskapet översvämmades.
I USA var det problem med smog. Då genomfördes Clean air act, något som tagit ner aerosoler mm så luften är renare idag. (geoingenjörsåtgärd). Men det påverkade solinstrålningen så det blev varmare.
Det är allt bra med vissa insatser av teknisk karaktär!
Ja, naturligtvis är det bra med teknologiska framsteg och insatser (även geoingenjörsåtgärder). Det ändrar inget av det som står i inlägget eller i Weitzmans artikel.
Mycket intressant Jesper!
I detta resonemang förutsätts att en aktörs agerande får global påverkan. Kan man kanske tänka sig en lokal “SRM-lösning” som alltså bara skulle påverka solstrålning och temperatur (kanske också nederbörd?) över ett viss geografiskt område, exempelvis Indien?
Jag är ingen expert på området (kanske någon annan kan svara?) men min förståelse är att åtgärder av denna typ inte påverkar alla områden på samma sätt men att man inte heller kan begränsa effekten till ett geografiskt område. Ännu viktigare är att man generellt sett helt enkelt inte vet vad som händer…
Det är några länder som historiskt har lyckats att ordentligt sänka sina koldioxidutsläpp relaterat till den ekonomiska utvecklingen. Alla har de satsat på kärnkraft. Trots Tysklands astronomiska 500 miljarder Euro på Energiewende till 2025 så kommer de knappt att ha minskat sina utsläpp något.
https://www.welt.de/wirtschaft/article158668152/Energiewende-kostet-die-Buerger-520-000-000-000-Euro-erstmal.html
Vi vet vilken ingenjörskonst som verkligen kan rädda klimatet, den förespråkas av IPCC men i Europa så är de gröna och vänsterpartierna usla på matematik och lider enorm brist på ingenjörsmässiga lösningar. De inbillar sig att människor ska slösa bort sin egna tid på att lösa andra hobbyprojekt.
Enkel spelteori säger att den som maximerar sina egna poäng har sämre chans att vinna än den som maximerar sina relativa poäng. Europa försöker maximera sin egna självgodhet istället för att göra en enkel marginalkalkyl och investera där varje satsad krona gör som mest nytta.
Eftersom det är så många som hävdar att vi har en global temperaturhöjning, så borde väl någon ur denna månghövdade skara kunna säga vilket värde jordens globala temperatur nu uppvisar. Eller hur varmt är det på jorden, uttryckt i ett mätetal och en temperaturenhet? Sedan borde denne någon också säga vad motsvarande globala temperatur var för ca 20 – 30 år sedan, för att vi ska få en uppfattning om hur den globala temperaturen har ändrats. Kom ihåg, det är en avsevärd skillnad mellan lokal och global temperatur. Det är heller inte intellektuellt hederligt att förutsättningslöst hävda att vi har en global uppvärmning utan att kunna motivera det med vetenskapliga fakta.
Det är det första man ska göra om man ska göra drakoniska ingrepp i jordens atmosfär och strålningsbalans.
För det andra: Även om koldioxid är en erkänd växthusgas så är det inte säkert att en ökad koldioxidhalt leder till en global temperaturhöjning, eftersom molnens inverkan på klimatet, som funktion av koldioxidhalten, inte är tillfredsställade utrett i IPCC 7. Således bättre kunskap om molntillväxt krävs. Det bör här poängteras, speciellt då blogginläggets växthusgas-länk till Naturvårdsverket inte nämner detta, att atmosfärens absolut kraftfullaste växthusgas är vattenånga och inte koldioxid!
För det tredje så har vi ett allt annat överskuggande miljöproblem och det är överbefolkningen, och då framför allt i vissa regioner i vår värld. Överbefolkningen orsakar ett ökat uttag av naturresurser, förstör biologisk mångfald, skapar förödande krig samt förstör levnadsbetingelserna för både vilda djur och människor et cetera.
Tar vi tag i överbefolkningsfrågan, löses andra miljöproblem automatiskt, skulle jag vilja hävda, t. ex. att fossilenergianvändning kan reduceras.
Här finns data på globaluppvärmning:
http://climate.nasa.gov/vital-signs/global-temperature/
@Jesper Roine 14:44
Varför ger du mig denna länk? Var i den hittar jag svaret på min mycket viktiga fråga, hur varmt eller kallt är det på jorden? Är det 10 grader Celsius, eller är det 0 grader Celsius, eller är det 298 K, eller är det något annat värde?
Får jag påminnna om:
“Eftersom det är så många som hävdar att vi har en global temperaturhöjning, så borde väl någon ur denna månghövdade skara kunna säga vilket värde jordens globala temperatur nu uppvisar. Eller hur varmt är det på jorden, uttryckt i ett mätetal och en temperaturenhet?”
Tack för en mycket intressant artikel om detta viktiga ‘free driver’-problem. Gissningsvis kommer länder i tredje världen tids nog att känna sig frestade att pröva lösningar såsom SRM. Kan tänka mig att populister går till val på sådana frågor när kombinationen av stora befolkningsökningar och klimatförändrigar efter hand blir en olösbar ekvation. Exempel: Indiens rymdprogram styrs om till att användas för SRM.
Här en kort sammanfattning av fördelar och de många nackdelarna med SRM:
http://research.omicsgroup.org/index.php/Stratospheric_sulfate_aerosols_(geoengineering)
Borde väll vara ganska enkelt att börja med mycket små SRM-utsläpp. Då kan man ju vetenskapligt studera effekterna, och eventuella negativa konsekvenser bör vara ganska små. Till exempel hur länge partiklarna stannar i luften borde ju vara mycket enkelt att studera. Det verkar ju vara en falsk dikotomi att man antingen måste satsa fullt ut eller inte göra något alls. Någon kommer säkert börja prata om tröskeleffekter isåfall, men det det är väll med största sannolikhet ganska linjära effekter som med det mesta annars. Mekanismen är ju trots allt ganska enkel, att begränsa energin som når jordskorpan. Att diskutera om och hur man vetenskapligt kan undersöka effekterna verkar vara en mer intressant diskussion, än att börja skapa spelteoretiska scenarion där man jämför en “all in” åtgärd med ingen åtgärd alls.