Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2009 går till Elinor Ostrom och Oliver Williamson. Daniel hade tippat Elinor Ostrom och fick alltså rätt i år igen och jag har tidigare uttryckt en önskan om att hon skulle få priset, men tvivlat att hon skulle få det inom “överskådlig framtid”. Anledningen till att jag är förvånad är inte att hon är kvinna (vilket DN, SvD, SVT och E24 basunerar ut på sina förstasidor), utan att hon är statsvetare, empiriskt orienterad och väldigt metodologiskt bred samt att hennes främsta verk skrevs så sent som 1990. Av läsarna här på Ekonomistas var det heller ingen som tippade Ostrom och endast en person som tippade Williamson. Oddsen för dem båda var skyhöga på Ladbrokes och båda gav häromdagen så mycket som 50 gånger pengarna där. Vi lär ha anledning att återkomma till årets pristagare här på bloggen, men tills dess följer resultaten från omröstningen.
Paul Romer (20%)
Eugene Fama (19%)
Robert Barro (14%)
William Nordhaus (7%)
Avinash Dixit (6%)
Oliver Hart (5%)
Jean Tirole (4%)
Peter Diamond (3%)
Ernst Fehr (3%)
Martin Feldstein (3%)
Armen Alchian (2%)
János Kornai (2%)
Dale Jorgensen (2%)
Elhanan Helpman (2%)
John Taylor (2%)
William Baumol (1%)
Dale Mortensen (1%)
Barack Obama (1%)
Alan Kreuger (1%)
Christopher Pissarides (1%)
Michael Porter (1%)
Peter Schiffer (1%)
Chris Sims och Tom Sargent (1%)
Martin Weitzman (1%)
Oliver Williamson (1%)
Ekonomistas 
För en som inte känner till henne. Finns det någon bra litteratur som du kan rekommendera om man vill sätta sig in i hennes forskning.
Här är några lästips på svenska:
– Priskommiténs populärvetenskapliga sammanställning.
– Understreckare av Leif Lewin i SvD.
– Artikel i Tvärsnitt.
Jag och Andreas Bergh har skrivit lite kort om henne i blogginlägg. Se även Andreas lästips.
hrm hm. Som sagt. Vem föreslog jag redan förra året här på Ekonomistas…? 😉
En grej som jag inte fattar: Tom Sarget var sa grymt poppis for bara nagot ar sedan. Vad har hant?
Ostrom verkar ha en intressant syn på vetenskap och metod. Hon har pendlat mellan abstraktionsnivåerna, mellan teori och empiri. Jag kom tyvärr in lite sent in i debatten om Calmfors syn på utbildningen till nationalekonom, men jag tycker Ostrom är intressant i det sammanhanget:
https://ekonomistas.se/2009/10/01/smal-och-djup-eller-bred-och-ytlig/#comment-6280
Calmfors verkar mest se problemet som dålig kontakt mellan forskare på samma höga abstraktionsnivå, medan jag tänker mig att forskning a la Ostrom skulle underlättas av att nationalekonomer lär sig kommunicera med forskare på lägre abstraktionsnivåer. Nya spännande råvaror i matlagningen är vad som behövs. Och möjligen underlättas det samarbetet av att den raffinerade franske såskocken blir lite ödmjuk inför potatisbondens arbete.
Sedan är det ju spänstigt även av priskommittén att ge ett pris både till en teoretiker och en mer empirisk forskare på någorlunda lika områden.
Och kanske tillåts ekonomhistoriker äntligen byta ut den tjatiga standardreferensen North nu, eller i alla fall ha ett alternativ…
pontus: Sargent hamnar kanske i strykklass nu tillsammans med andra makroekonomer efter den senaste tidens omvärderingar av ämnet krisen nationalekonomi som kanske ytterst är en kris för makroekonomi. (fast vad vet jag?)
Christoffer: ” kanske tillåts ekonomhistoriker äntligen byta ut den tjatiga standardreferensen North nu”.
Tja, ironiskt nog har North inte påverkat svensk ekonomisk historia nämnvärt. Titta bara på de “standardverk” i ämnet som skrivits av svenska forskare — knappt en enda utländsk referens alls och endast undantagsvis nämns North (än mindre Fogel som jag tror ytterst få svenska ekonomhistoriker läst). Den ende svensk som på allvar försökt inkorporera North i en svensk kontext är Johan Myhrman i boken När Sverige blev rikt (SNS). Symptomatiskt nog har den boken förtigits och förtalats av svenska ekonomhistoriker alltsedan dess publicering…
Håller helt med Christoffer: Jag tycker absolut att Ostroms sätt att bedriva forskning (teori, experiment, case studies) är ett föredöme för dem som likt Calmfors oroas över ekonomers smalhet.
Håller helt med Waldenström om Johan Myhrman också, men jag hade ingen aning om att boken förtalats! Den är ju utomordentligt intressant!
@ Daniel: Fast det är inte riktigt sant att North “baktalats”…osv av svenska ekonomhistoriker. Vissa tycker att det han kommit med är lite “banalt” och inte tillräckligt empiriskt belagt för att bygga en teori på. Men visst har ämnet påverkats av Norths institutionalism och oppmärksamheten av denna och inte minst den delen av forskningen som håller på med arbetsmarknad, partsrelationer (industrial relations) och välfärdsforskning. Ett problem, eller vad man ska säga, är att ekonomhistoriker som regel inte låter sig imponeras särskilt mycket av “grand theories”. Det kan visserligen ha en poäng att vara skeptisk mot sådant i ett traditionellt empiristiskt ämne, men tyvärr missar man då att det kan finnas en poäng med att kunna generalisera, om inte annat så för att göra sina resultat mer “sexiga” för en bredare allmänhet.
mjv, nu var det ju inte North som “förtalats” utan Myhrman. Problemet med North är att han, sitt ekonomipris till trots, knappt gjort något avtryck i svensk ekonomisk historia. Hans fel, liksom även Heckschers fel, i svenska ekonomhistorikers ögon är att de är alldeles för neoklassiskt ekonomiska och teoretiska (detta har ju bl a professorn Ulf Olsson skrivit om i sina krönikor om ämnets historia i Sverige).
Den “institutionalism” du nämner, och som svenska ekonomhistoriker tidvis åberopat, har alltså föga med Douglass Norths neoklassiska institutionella ekonomiska analys att göra. Istället är det den den amerikanska institutionalismen (företrädd av bl a Thorstein Veblen och John Commons) som influerat svenska ekonomhistoriker. Denna tanketradition ifrågasätter neoklassisk ekonomisk teori och förespråkar istället en närmast historiscistisk partikulär ansats vilket ligger helt i linje med hur svensk ekonomisk historisk forskning (och din beskrivning av den) ser ut.
Varför skriver ni ingenting om Oliver Williamson?
Daniel, det stämmer nog att den tanketradition som kan spåras till amerikanska institutionalister varit viktig inom ekonomisk historia efter Heckscher. Karl Marx har också varit väldigt viktig för många på 1960- och 1970-talet (och även senare).
Däremot stämmer det inte att det står att finna en särskilt “partikulär ansats” inom den vetenskapsfilosofi som Veblen och Commons företrädde. De betonade snarare komplexitet i meningen att neoklassisk teori abstraherade bort från relevant kontext samt var a-historisk och för-darwinistisk (alltså att teorin tänkte sig en naturlig rörelse mot jämvikt, vilket strider mot evolutionärt tänkande som ju inte har någon “slutpunkt”). De var inte motståndare till teori, de var emot vad de ansåg var förenklad teori.
Jag tror snarare att du syftar till tanketraditionen som börjar med den tyska historiska skolan, som var vittgående empirisk och betonade det partikulära samt vikten av separata case-studier. Den metodstrid som utbröt mellan österrikare och tyskar (Methodenstreit) är väl känd.
För att återknyta till trådens ämne, så är jag glad över årets pris i ekonomi. Det fina med sådana som North, Williamson och Ostrom är ju att de har lyckats överbrygga olika discipliner på ett sätt som tidigare forskare inte gjort (i vart fall på ett par årtionden). Jag hade blivit än gladare om János Kornai fått priset, men han är antagligen för heterodox och många idag skulle ha svårt att förstå hur relevant hans forskning faktiskt har varit.
@Daniel: Du har rätt i att ekonomhistoriker har hållt sig mer till Commons och Veblen. Vad jag ville inflika var kanske snarare att uppmärksamheten på institutionell teori fick en nystart då North fick ekonomipriset. Och i de kurser i institutionell teori som gavs på inst i Uppsala ingick en hel del North.
Tack för korrektionen, Martin. Att beskriva den tyska historiska skolan som att den hade ett “partikulärt” fokus är knappast lämpligt.
Jag håller med om att Kornai förtjänar priset. Men kanske skyms hans bidrag av murens fall? Tiden talar väl åtminstone inte för honom, antar jag.
Malin, du har rätt. Visst har North lästs. Synd bara att det märks så lite i forskningens innehåll (tycker åtminstone jag).
Jag hade hoppats på feedback på mitt utbildningsförslag men det blev visst den vanliga diskussionen om svenska ekonomhistoriker istället. Jag var nog för snabb när jag sade att North är ”standardreferens”. Eftersom jag sitter på EHFF/Handels håller jag inte alltid reda på vad som händer ute i landet. Alla har vi ju inte bedrivit egen, systematisk forskning på området svenska ekonomhistoriker. (Själv håller jag knappt reda på vilka man skall räkna in i den gruppen, jag känner företagsekonomer här som skriver historiskt och refererar North (ex. Jonsson(2002)).)
Med referens menade jag inte heller bara skrivna referenser utan även vad man hänvisar till i vardagligt tal, men där var jag otydlig. North dyker helt enkelt upp i seminariediskussionerna och vid fikabordet då och då. Själv tycker jag inte North går till botten med sina definitioner så därför var det ju kul med två nya institutionalister.
Men om jag nu bara tittar flyktigt tittar i hyllan hittar jag flera referenser till North i avhandlingar av Ögren(2003), Nyberg(2003), Talia(2004) och Lakomaa (2009), alla EHF (numer EHFF). Sedan hittar jag referenser i Bergström(2009), Franzén(2006), Edvinsson(2005) och Aldman(2008). Bengt-Åke Berg (2008), EHFF, refererar inte North explicit men hans avhandling om sockenmagasin är indränkt i ett institutionellt perspektiv (sockenmagasinen var en institution). Man behöver inte citera just North bara för att man skriver initierat om institutioner.
Det finns vidare en doktorandkurs i institutionell analys för främst ekonomhistoriker som ges av Hans Sjögren där man läser både North och Myhrman men även Coase, Greif etc. Jag har bara hört Håkan Lindgren tala väl om Johan Myhrman, särskilt att han hade otur med sin timing. (Jag gick för övrigt själv hans kurs i institutionell ekonomi på civilekonomprogrammet i mitten på 90-talet, när hans bok var nytryckt). Hans Sjögren använder institutionell teori i sin forskning. Till Heckscherföreläsningen 2005 bjöd EHFF faktiskt in den andre pristagaren, Williamson, som talade om ”Business History: The Lens of Contract/Governance Perspective” . Jag minns inte exakt vilka som var där, men det brukar vara ekonomhistoriker från hela landet. Någon slags intresse finns det väl. Williamson är vare sig historiscistisk eller partikulär.
Men jag har som sagt inte hela bilden. Det är kanske torftigt överlag? Daniel, om du uppdaterar den där forskningen där du kvantifierar vilka konferenser ekonomhistoriker åker på m.m. kan du väl räkna referenserna också?
En som borde vara glad över årets Nobelpris till Ostrom är statsvetaren Bo Rothstein i Göteborg. Kolla in hennes recension av hans senaste bok – närmare stående applåder kan man inte komma. “‘This book should be required reading for doctoral programs across the full array of the social sciences…. [This] reader has gained immensely from two close readings of the book and intends to assign it to her next graduate seminar. Thus, I can recommend the book broadly to the readers of this journal.” Se hela recensionen på
http://www3.interscience.wiley.com/cgi-bin/fulltext/119399784/PDFSTART
Jag tycker nog att North har blivit något av en standardreferens inom ekonomisk historia som dyker upp närhelst ordet ‘institution’ förekommer (påfallande ofta understryks också att North minsann är nobelpristagare). Däremot är det såklart för den skull inte säkert att North satt någon djupare prägel på den svenska ekonomisk-historiska forskningen.
Det finns föresten en avhandling från Lund (Ankarloo 1999) som handlar om North, Williamson och den nya institutionalismen. Det kritiska perspektiv som presenteras där kan dock inte anses vara representativt för ekonomisk historia i Lund.
Av de äldre institutionalisterna skulle jag gissa att Karl Polanyi är den som oftast refereras till numera.
Tobias och ni andra: att North omnämns här och där är inte detsamma som att han gjort avtryck i svensk forskning i stort. Jag vet att han finns med i vissa läslistor och jag hoppas att det har fått visst resultat. Men i stort ser jag inte det.
När det gäller Lund, som Tobias omnämner, är North-orienteringen inte helt detta oväntad. Lundensarna arbetade redan på 1960- och 70-talen aktivt för en mer kliometrisk orientering av ämnet i Sverige. De lanserade t o m en egen tidskrift, Economy and History, där ansatsen preimerades och där North, Fogel, Davis och andra kliometriker recenserades. Men när tidskriften till sist slogs samman med SEHR var detta beviset på att denna ådra förlorat kampen om svensk ekonomisk historia. Vinnarna var istället de mer weibullianskt orienterade “källkritikerna”.
Detta är i alla fall min personliga läsning av ämnets utveckling och status idag. För den som är intresserad skriver jag mer om detta i mina artiklar om svensk ekonomisk historisk forskning i SEHR (huvudartikel och replik) och Ekonomisk Debatt.
Det är inte lätt att veta vad man skall mena med ”avtryck”. Vad människor läser och hör, och hur det formar deras tänkande och forskning, är inte heller lätt att fastställa. I Ostroms recension av Rothstein framhäver hon att Rothstein lärt sig av så vitt skilda discipliner som antropologi, historia, institutionell ekonomi, sociologi och statsvetenskap. Man undrar man i sitt stilla sinne vad hon skulle tyckt om den här debatten. På nationalekonomiska föreningens möte på Handels igår framhävde även Tore Ellingsen Ostroms relevans för andra samhällsvetenskaper, samt det för priset ovanliga i hennes induktiva ansats. Vore det inte mer konstruktivt av Ekonomistas att diskutera hur Ostrom kan användas i forskningen i framtiden? Eller diskutera hennes metodansats? Det är ironiskt att hennes pris istället föranleder en något petig diskussion om huruvida en annan nobelpristagare, North, historiskt försummats av en av alla samhällsvetenskapens discipliner.
(Det är förresten möjligen inte så att mjv har läst historia i klass 9c på Hagaskolan, Peking? Eller tar jag fel?)
Såg den här konversationen av en händelse, i efterhand, och noterar att Daniel Waldenström har fel när han påstår saker om new institutional economics påverkan på ekonomisk-historia i landet. Det är beklagligt eftersom han själv är disputerad ekonomhistoriker, och borde veta bättre, eller åtminstone ta reda på saker innan han uttalar sig så bestämt. Ingick inte källkritik i fo-utb i Lund?
Hans, som framgick av diskussionen ovan finns en flera olika aspekter av institutionell teori representerade inom svensk ekonomisk historia. Det är inte uppenbart vilken av dem som varit mest tongivande (åtminstone har inte jag sett några systematiska sammanställningar eller analyser av vilka som t ex citeras inom svensk ekonomisk historia).
Men att den neoklassiska institutionella analysen (á la North) inte helt ignorerats i Sverige (vid sidan av Lund där den alltid haft starkt fotfäste) visades av Christoffer Rydlands (se hans kommentar ovan) lista över avhandlingar där North citeras. Detta är positivt för oss som gillar en mer ekonomiskt inriktad institutionell analys.
Du är förstås välkommen att delta i diskussionen här på Ekonomistas men då får vi be dig att framföra argument till stöd för dina påståenden, och gärna att du använder ett mer sakligt tonläge.
Så här är det Daniel. North gjorde att den marxistiska hegemonin i svensk ekonomisk historisk forskning slutligen bröts, vilket sker i början på 1990-talet. Nu blev det legitimt att tala om marknaden, och inte bara produktivkrafter! Men även innan dess, t ex på forskarutbildningen i Uppsala under hälften av 1980-talet, hade jag och mina kollegor Williamson och North obligatorisk läsning. Ekonomhistorikerna var relativt tidiga att ta till sig Williamsons transationskostnadsanalys, och hänvisningarna till både honom och North flög över kaffebordet som de beryktade kajorna runt Domkrykan. Dessutom hade vi handledare som inspirerats av nyinstutionalister under sina vistelser i USA. Men det är viktigt att du skiljer mellan den kliometriska forskningen och övrig amerikansk ekonom-historisk forskning, samt att du inser att både Fogel, North, Coase och Williamson tolkades av svenskar på ett kritiskt sätt. Liksom Grief och hans spelteoretiska, historiska forskning måste göras idag… (ingår också på min doktorandkurs Institutionell analys sedan fem år tillbaka).
Om du verkligen vill undersöka de “neoklassiska” institutionalisternas påverkan på svenska ekonomhistoriker, så föreslår jag en genomgång av vilka utländska idébärare som gästat ek-hist institutionerna samt hur hur många och vilka avhandlingar och seniora verk som har en integrerad institutionell analys. Det jag ser från min horisont som professor i ekonomisk historia och institutionell ekonomi, är att ständigt nya doktorander hittar fram till de institutionella glasögonen.
Och till sist Daniel. Jag blir arg när du inte tar reda på fakta. Hoppas inte dina inlägg här speglar din forskarsjäl – i så fall är du härmed avslöjad. Du skriver “Symptomatiskt nog har den boken (Myhrmans) förtigits och förtalats av svenska ekonomhistoriker alltsedan dess publicering.” Sanningen är att den institution som du själv först disputerade på gav ut en forskningsrapport som behandlade institutionell analys á la Myhrman och North, som följde på ett nordiskt symposium i Stockholm. EHF nr 5, läs sidorna 119-141 med kommentar av din handledare Håkan Lindgren. Innan det hade vi ett svensk konferens om Institutionell teori på Spökslottet, där Myrhman berättade om sin modell för doktorander och seniora, vilket var mycket uppskattat. Och på institutionen på Frescati, där du läste, hade vi ett Forum för Insitutionell teori tillsammans med nationalekonomer. Myhrmans bok recenserades av bl a Johan Söderberg (Ekonomisk debatt) och mig själv (Historisk tidskrift tror jag det var). Myhrman har också funnits på såväl grundutbildningen och forskarutbildningen (bl a doktorandskursen i Institutionella analys, 2008). Problemet med Myhrmans bok var att när den kom 1994, hade North redan sagt ungefär samma sak, plus att Myhrman var väl generell och selektiv när han applicerade sin modell på svensk historia! Men han fick mycket beröm för sitt mod och sin pedagogiska rapphet!
Tack för detta intressanta svar, Hans. Jag tror du har rätt i flera avseenden, och instämmer i att det vore intressant med en djupdykning i vilka idéströmningar som präglat svensk ekonomisk-historisk forskning de senaste decennierna.
Sedan bör man väl inte överdriva Norths genomslag. Professor emeritus Ulf Olsson har ju på flera ställen (se exempel i min artikel på detta tema, sid 14, fn 33) beskrivit hur de svenska ekonomhistorikerna på 70-talet tog avstånd från North och Fogel och deras neoklassiska orientering och alltför slappa inställning till källkritik.
När det gäller Myhrman håller jag med om att hans bok innehåller brister, och att detta nog delvis förklarar varför hans genomslag inom svensk ekonomisk historia — och tyvärr även nationalekonomi — varit begränsat.
Till sist vill jag än en gång understryka att ingen vore gladare än jag om svensk ekonomisk-historisk forskning inlemmar de perspektiv som dominerar fullständigt inom den globala ekonomisk-historiska forskningen. Detta betyder att insipiration hämtas från förebilder som Douglass North, Robert Fogel, Avner Greif, Joel Mokyr,Claudia Goldin, Jeffrey Williamson, Mike Bordo, Greg Clark, Bob Allen, Joe Ferrie, Naomi Lamoreaux och många andra. Detta kräver att ytterligare fokus läggs på ekonomisk teori och statistisk analys och är enligt min mening den naturliga vägen till att internationellt integrera svensk ekonomisk-historisk forskning.
Daniel, kan du inte bara kort berätta hur du själv använder Douglass North i dina två avhandlingar? Jag letade lite i dem för att få inspiration. Du måste glömt ta upp honom i referenslistan?
Christoffer, börja med att läsa avhandlingarna, och återkom sen.
Nej, förresten, jag tror det vore bättre om du slutade slösa med din — och andras — tid på att skriva meningslösa bloggkommentarer.