Helikopterpengar

I jultider kan det vara naturligt att påminna om att bland okonventionella policyalternativ för att stimulera ekonomin och undvika deflation finns vad som brukar kallas ”helikopterpengar” eller ”helikoptersläpp”. Uttrycket kommer från en pedagogisk liknelse som Milton Friedman använde, enligt vilken centralbanken trycker pengar som skänks till medborgarna genom att släppas från helikoptrar. Detta alternativ har diskuterats en hel del internationellt men såvitt jag vet knappast i Sverige (ett undantag finns här). Vad många kanske inte tänker på är att alternativet inte är ren penningpolitik utan istället en kombination av finanspolitik och penningpolitik. 

Helikopterpengar är vad man kan kalla en tryckpressfinansierad direkt transferering till hushållen. Man kan se det som att staten skickar pengar till hushållen, t.ex. i form av ett utbetalningskort, och finansierar detta genom ökad upplåning, dvs. genom att emittera statspapper. Centralbanken köper dessa statspapper. I slutändan sker finansieringen således genom en ökning av mängden centralbankspengar (”high-powered money”) , dvs. bankernas tillgodohavanden i centralbanken plus utestående sedlar och mynt. Helikopterpengar består alltså av två delar. Den första delen är en transferering från staten. Den andra delen är en lika stor “kvantitativ lättnad” (“quantitative easing”), dvs. ett lika stort centralbanksköp av statspapper som finansieras med centralbankspengar.

En viktig fråga är vad hushållen skulle göra med transfereringen. Skulle den konsumeras eller sparas? Om hushållen sparar den blir det ingen omedelbar ökning av aggregerad efterfrågan. I osäkra tider finns risken att hushållen väljer att spara. Å andra sidan, hushåll som är likviditetsransonerade eller allmänt har ont om pengar kan tänkas konsumera en större del av eller hela transfereringen.

Om hushållen uppfattar transfereringen som permanent och inte något som kommer att tas tillbaka i form av ökade skatter i framtiden kommer hushållen förr eller senare att konsumera upp den, men de kan förstås fortfarande välja att spara den ett bra tag. För att transfereringen ska uppfattas som permanent kan det vara nödvändigt att göra helt klart för hushållen att den finansieras helt och hållet genom statspappersköp av centralbanken och att ökningen av mängden centralbankspengar är permanent. Att ökningen av mängden centralbankspengar uppfattas som permanent kan också bidra till att hushåll och företag förväntar sig högre prisnivå i framtiden och motverka förväntningar om för låg inflation eller till och med deflation.

Argumenten för att använda en permanent sedelpressfinansiering av en mer expansiv finanspolitik kan vara starkare när statsskulden är stor. En mer expansiv finanspolitik med en redan mycket stor statsskuld kan leda till förväntningar om framtida åtstramningar inom inte alltför lång tid, och hushållen kan därför välja att spara en större del av transfereringen för att ha en buffert inför framtida åtstramningar. Men med en permanent sedelpressfinansiering minskar behovet av framtida åtstramningar.

För Sveriges del, med så liten statsskuld och historiskt låga statsräntor, borde en mer expansiv finanspolitik i sig knappast leda till förväntningar om framtida åtstramningar och därför mycket väl kunna öka den aggregerade efterfrågan, utan att den finansieras krona för krona med sedelpressen. Jobbskatteavdragen har bidragit till att hålla uppe den disponibla inkomsten och rimligtvis bidragit till att hålla uppe konsumtionen. Effekten på aggregerad efterfrågan av en mer expansiv penningpolitik, den s.k. finanspolitiska multiplikatorn, blir dessutom större om centralbanken inte svarar med att höja styrräntan.

För Sveriges del är dessutom penningpolitikens möjligheter att stimulera ekonomin och uppfylla inflationsmålet inte alls uttömda. Riksbankens penningpolitik är i dagsläget inte alls expansiv utan av allt att döma kontraktiv. Riksbanken kan och behöver göra betydligt mer, oavsett om finanspolitiken skulle bli mer expansiv eller inte.

Min slutsats är att det viktigaste i Sverige nu är att penningpolitiken blir ordentligt expansiv. Det kan också behövas mer expansiv finanspolitik. Men just den speciella kombination och koordinering av finans- och penningpolitik som helikopterpengar innebär ser jag inte som särskilt fördelaktig och angelägen i dagsläget.

Man kan också lägga till att helikopterpengar i allmänhet knappast är något relevant policyalternativ i mer normala tider. I normala tider är det av allt att döma fullt möjligt, i synnerhet i en liten öppen ekonomi som den svenska, att med konventionella metoder i penningpolitiken och automatiska stabilisatorer i finanspolitiken både stabilisera realekonomin och uppfylla inflationsmålet.

Det finns mer att läsa om helikopterpengar, exempelvis ett uppmärksammat tal av Ben Bernanke, en debatt mellan Adair Turner och Michael Woodford, en riktig djupdykning av Willem Buiter och ett marknadsbrev av Andreas Wallström. Milton Friedmans liknelse finns i hans bok The Optimum Quantity of Money and Other Essays, kapitel 1, s. 4-5, Chicago 1969.