Hur ska samhällets resurser till forskning fördelas mellan våra universitet och högskolor? I en ny utredning presenterar Vetenskapsrådet (VR) en utvärderingsmodell för högskoleforskningens kvalitet som ska ligga till grund för resursfördelningen (se även VR på DN Debatt). Modellen utgår från kollegial bedömning snarare än publikationsbaserade utfall, i enlighet med tydliga direktiv från förra ministern Maria Arnholm. Men trots en lovvärd ambition att undvika publiceringsmåttens trubbighet finns en risk att modellen slår över i kollegiebaserad nepotism och politisk inblandning.
Hur ska forskningsprestationer mätas? Den frågan har länge härjat forskarsamhället, och även delar av det omgivande samhället. Många har försökt att hitta bra sätta att definiera kvalitet samt hur dessa ska kunna mätas eller formuleras (se t ex här i fallet nationalekonomi). Men om ett mått fungerar bra inom ett fält passar det troligtvis sämre i ett annat eftersom forskningens natur och förutsättningar skiljer sig åt mellan discipliner. Forskare i naturvetenskap och medicin nästan uteslutande publicerar tidskriftsartiklar medan forskare i humaniora huvudsakligen publicerar böcker. Samhällsvetare ligger någonstans däremellan. Dagens publiceringsdatabaser innehåller dock nästan enbart artiklar och deras citeringar, vilket gör att humanisternas böcker inte fångas upp lika väl. (Med dagens publiceringsverktyg kan man dock justera för denna obalans till humanisternas fördel, vilket bibliometrikern Ulf Sandström förklarar här.)
Betyder då dessa mätproblem att vi bör sluta försöka mäta forskningskvalitet? Nej, inte alls. Dagens forskarvärld är alltför omfattande och komplex för att någon enskild person ska kunna ha en fullständig överblick eller balanserad bild av vad som sker. Av denna anledning bör vi utgå från de publiceringsdatabaser som faktiskt finns inom alla områden. Men de bör kompletteras med kollegial bedömning, alltså andra forskares värdering av tidigare, pågående och kommande forskning. Denna expertbedömning är viktig för alla discipliner, men särskilt för humanioraforskning vars bokpubliceringar inte fångas in lika bra av publikationsdatabaserna.
Kollegial bedömning är dock inte utan problem. Svårigheten är att det är just kolleger som bedömer subjektivt. Vi vill ogärna kritisera våra kolleger i onödan, dels för att vi inte vill göra dem ledsna och dels eftersom de då kan bli sura och ge igen vid senare tillfälle. Dessutom uppstår problem i urvalsprocessen: vilka bedömare som tillfrågas kan påverka hur forskningen värderas, vilket kan bli särskilt problematiskt inom fält som innehåller olika inriktningar. Det finns risk för att kända forskare gynnas framför unga, okända. VR föreslår att internationella bedömare ska användas, men problemen med nepotism och provinsialism försvinner knappast i och med detta.
Huvudproblemet med VRs modell är dock inte att man vill se mer av kollegial bedömning; låt mig än en gång understryka att kollegial bedömning är nödvändig i en helhetsbaserad kvalitetsvärdering. Problemet är snarare att modellen är så radikal att den föreslår att enbart subjektiva bedömningar ska användas för att bedöma forskning i humaniora och flera samhällsvetenskaper och att man därigenom helt förkastar mått som bygger på faktiska publicerings- och citeringsutfall.
Men det slutar inte där. Det är nämligen endast 70 procent av medlen som ska fördelas genom prestationsbaserade utfall eller bedömningar. De återstående 30 procenten belönas utifrån två nya kriterier. Kvalitetsutvecklande faktorer ska ligga till grund för 15 procent. Till dessa hör en hoper vitt skilda kriterier såsom “återväxten inom fältet” (man får mer pengar om andelen doktorander bland institutionens anställda är hög), mobilitet inom och utom disciplinen och jämställdhet (mer pengar ju fler kvinnor som är anställda). Forskningens genomslag utanför akademin ger de resterande 15 procenten. Här är det än oklarare vad som ska belönas, men uppenbart är att allting som institutionerna kan slänga in i termer av patent, seminarier, konferenser och andra pr-stories om hur den egna forskningen interagerat med omgivningen kommer att pressas in i beskrivningar som ska ge pengar.
Sammantaget utgör VRs modell ett avsteg från en renodlat meritokratisk ambition att värdera forskning. Det välgrundade behovet av subjektiv kollegial bedömning som komplement till publiceringsutfall har slagit över och blivit den enda dimensionen att bedöma forskningen inom humaniora och stora delar av samhällsvetenskaperna. Men modellen öppnar även upp för politisk inblandning genom att 30 procent av alla medel inte kopplas direkt till vetenskap utan till vagt formulerade utfall såsom långsiktighet och samverkan med omgivande samhället.
För några år sedan publicerade förre universitetskanslern Anders Flodström utredningen Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor som också innehåller en modell att fördela resurser mellan högskolorna utifrån forskningens kvalitet. Den utredningen står sig fortfarande mycket väl och jag hoppas att den kommer att lyftas fram igen.
Ekonomistas 
Mycket klokt sagt ovan, håller med om det direkt olämpliga att gå ifrån en prestationsbaserad (antingen kollegial eller publiceringsbaserad) modell.
I DN-debatt artikeln tas tvärvetenskaplighet upp, här tror jag den nya argumentationen är direkt fel. Utredarna hävdar att en kollegial bedömning gynnar tvärvetenskaplighet. Själv tror jag att tvärvetenskaplig forskning placerar sig mycket bättre från publiceringsmått (eftersom tvärvetenskaplig forskningen ofta håller högre originalitet än forskning i “huvudfåran”), medan ämnesspecifik kollegiebedömning kraftigt motverkar tvärvetenskaplighet och förstärker skillnader och gränser mellan snarlika discipliner, det är iallafall mitt intryck av hur sakkunnigbedömning fungerar hos forskningsstiftelser (däremot kan forskningsstiftelserna själva ha ett positiv inflytande på tvärvetenskaplighet utöver sakkunnigrapporter).
Varför skulle det vara positivt att ha en stor andel doktorander på en institution? Det innebär att varje lektor kommer “handleda” 10 doktorander. Doktoranderna kommer inte se röken av någon handledning men kan däremot se fram emot att dra ett tungt lass med undervisningen för grundutbildningen. Institutionen reducerar riskerna med att ha en massa fasta anställda och sparar in kostnaden för en eller två lektorstjänster tack vare all institutionstjänstgöring för doktoranderna. Är institutionen riktigt klurig så går det att trixa med ersättningen för undervisning så att tentor konstrueras och rättas på 8 timmar, hemuppgifter rättas på 5 minuter per elev och varje timmes föreläsning kräver noll timmars förberedelse.
Ytterligare en bieffekt av tyngd på juniorer är att det saknas seniorer som kan föregå med gott exempel och/eller hjälpa till med både idéer och konkret forskarutbildning när doktorandernas forskning blir tekniskt svår. Trösten är att det slår mot forskningens kvalitet vilket ska vara tyngdpunkten i bedömningen.
Hur det kommer sig att jag tvärsäkert kan sia om konsekvenserna av upplägget jag skissade? Jag disputerade på en fattig institution vid ett fattigt lärosäte och där är det jag nyss beskrivit vardag.