Klimatfrågan är central för vår framtid men svår att hantera då den är genuint global till sin natur. I vår serie kring en effektiv nationell och internationell klimatpolitik diskuterar professor Thomas Sterner vid Göteborgs universitet faran i att låta förhoppningar en optimal klimatpolitik stå i vägen för en möjlig klimatpolitik. Diskutera gärna inlägget i kommentarstråden och forskare som vill bidra med egna inlägg är välkomna att kontakta oss. Tidigare inlägg i serien finner du här.
Klimatpolitiken har fått ett välförtjänt uppsving i debatten. Kanske tack vare den heta sommarens bränder men för oss som följt klimatfrågan längre är situationen inte oväntad. I grunden kan klimatfrågan verka enkel men i praktiken finns ändå svåra frågor. En sådan gäller kostnadseffektivitet. Naturligtvis tycker ekonomer att politiken skall vara kostnadseffektiv – men detta kriterium får inte tillämpas hur snävt som helst. Jag för fram tre principer som bör modifiera hur vi ser på effektivitet. 1) Betydelsen av ”second-best” när vi har många mål och restriktioner. 2) betydelsen av ny teknik inför stora risker. 3) Betydelsen av global snarare än nationell klimatpolitik.
1. Pris på CO2 viktigast men det finns även andra styrmedel. De mest självklara åtgärderna för att minska utsläppen kan vara att isolera hus, samåka, ta bussen eller cykeln, byta bränslen, effektivisera industriprocesser osv. I praktiken finns det många liknande åtgärder; snabbtåg istället för flyg, undvika rött kött. Det blir till slut svårt för den enskilde konsumenten eller företagaren. Man kan inte begära att alla genomför egna livscykelanalyser av allt. Därför är ett pris på CO2 ett bra styrmedel. Det hjälper folk att jämföra olika alternativ genom att internalisera klimatkostnaden. Det tvingar dessutom alla att ta hänsyn till klimatet även de som inte är intresserade.
Ett pris på CO2 är det enda styrmedlet som kan hjälpa mot NYA utsläppskällor. Vår diskussion är ofta för statisk – den fokuserar på hur vi kan förbättra de bilar, hus eller kraftverk vi har – kort sagt hur vi minskar dagens utsläpp. Men vad händer sedan? Risken är att den sänkta efterfrågan på fossila bränslen sänker priset på bränslena och snart hittar någon på ett nytt sätt att använda de fossila bränslena. Värma utomhuspooler på vintern? Programmera de nya ”autonoma bilarna” så att dom kör runt för att undvika parkeringsavgiften?
Var så säker: Det kommer nya produkter och tjänster som tar vara på billig olja eller andra fossila bränslen. Det enda styrmedel som kan generellt minska efterfrågan från alla källor – inklusive nya källor – är ett pris på koldioxid. (Det skulle helst gälla inte bara CO2 utan alla klimatpåverkande gaser. Helst skulle man även skapa incitament för sänkor genom infångning och lagring).
Alla ekonomer förespråkar högre CO2 priser som lösning på klimatfrågan. De som känner mig kan intyga – jag har pratat skatt på fossila drivmedel hela mitt professionella liv. Många artiklar om bensinskatter har det blivit. Det är tveklöst ett kraftigt styrmedel. Det är ingen tillfällighet att vi i Europa förbrukar mindre bränslen än man gör i USA. Väldigt mycket mindre – det beror på att vi har skatter som med amerikanskt mått är otänkbart höga.
I en ideal värld skulle det aldrig behövas något annat än prissättning på koldioxid. Men enligt teorin om ”second-best” kan det ibland, i närvaro av flera externa effekter och/eller hinder för beslutsfattande, vara optimalt med helt andra styrmedelskombinationer – som inte skulle vara optimala i en ideal situation. Vi står nu på tröskeln till helt ny teknik på flera områden: Inte bara solceller utan de mycket stora industripolitiska satsningarna som nu görs i Sverige kring cement och stål där stat och företag gemensamt och långsiktigt satsar på att ta fram koldioxidsfria tekniker. Vi som bara kan litet om stålindustrin har lärt oss att det inte går att minska på mängden kol: den behövs inte bara till energi utan för att reducera järnmalm till järn. Men nu visar det sig att man kan använda väte till reduktionen.
På liknande sätt kan man undvika kol i cementindustrin. Detta är ny kemi och ny industripraxis. Det kommer vara mycket kostsamt initialt men kanske lönsamt på sikt. Det skulle ta för lång tid att vänta tills vi har ett tillräckligt högt pris på CO2 för att det här skall bli lönsamt av sig självt. Det händer kanske aldrig. Bland annat för att industrilobbyn motsätter sig höga kolpriser om de inte ser några tekniska alternativ. Då kan det vara bättre att vända på steken och ta fram teknologin först – så blir det också lättare att prissätta fossila bränslen sedan. Så i second-best kan plötsligt oväntade styrmedel vara lämpliga.
2. Betydelsen av Ny teknik. Min andra tanke handlar om att hantera osäkerhet. Vi vet redan nu att klimathotet är allvarligt men det finns fortfarande osäkerheter vad gäller hur fort temperaturen reagerar på våra utsläpp hur stora de ekologiska och framförallt socioekonomiska effekterna och kostnaderna blir. Inför risken att situationen är ännu värre än vi idag tror, borde vi bygga upp en beredskap och det kan motivera en delvis annorlunda politik. För att möta en sådan risk räcker det kanske inte att minska utsläpp idag (genom exempelvis tilläggsisolering) utan vi måste också bygga upp en kapacitet att snabbt i framtiden minska våra utsläpp (och till och med direkt kunna minska koldioxidhalten i atmosfären genom negativa utsläpp).
Detta är argument för kraftiga satsningar på ny teknik (solceller, vindkraft– men även transmission, energilagring mm). Det är dock fortfarande viktigt med koldioxidskatter för att minska incitamenten att utveckla teknik för att exploatera nya fossilbränslekällor. ”Fracking” är också ny teknik – men det är inte sådan teknik vi vill uppmuntra.
3. Klimatpolitik måste vara global. Min tredje huvudtanke är att det är absolut nödvändigt att alla (eller så stor del som möjligt av alla) länder i världen deltar i klimatpolitiken. Skulle säg 40 procent av alla utsläppskällor stå utanför klimatpolitiken, vore ansträngningarna som görs av de 60 procent ”klimataktiva” mycket försvagade. Om de 60 procenten minskade sina utsläpp med hälften skulle inte bara effekten späs ut –utan värre än så, det finns mekanismer som leder till s.k. koldioxidsläckage. Världsmarknadspriset på fossila bränslen skulle falla och de 40 procent som stod utan klimatpolitik skulle då öka sina utsläpp och ytterligare minska effekten av klimatpolitiken i de proaktiva länderna.
Detta är inte ett argument för passivitet, men det är ett argument som kan påverka vad vi gör och hur vi gör det. Viktigast är de åtgärder som för fram mot en global politik. Det kan röra sig om att ta fram ny teknik (som i stålindustrin) – särskilt sådan teknik som kan användas också utanför Sverige, det kan också vara att införa riktigt höga koldioxidskatter som Sverige gjort och visa att det fungerar. Det kan också vara att arbeta inom FN, EU eller andra internationella fora för att främja storskalig klimatpolitik. Även detta har Sverige gjort då vi varit mycket aktiva i att hjälpa EU reformera ETS genom annullering ar rättigheter.
Hade vi ett världsomspännande avtal så att alla länder hade samma höga pris på CO2 (och andra relevanta gaser) – då skulle man givetvis göra de åtgärder som var gav mest reduktion av CO2 per krona. Men nu är vi inte i den situationen – och i själva verket mycket långt ifrån den. Sverige är så litet att just minska våra utsläpp just idag ger relativt litet. Det viktigaste för ett litet land som Sverige är att försöka påverka världen till en bättre klimatpolitik. Effektiva åtgärder i Sverige idag räknas därfär inte i första hand i ton CO2/kr utan på det strategiska planet: ökar en viss åtgärd chansen att vi får en globalt verksam klimatpolitik?
Ekonomistas 
En fråga är om man skall jämställa CO2-utsläpp från fossila källor och källor från kretsloppet växter-djur/människa/nedbrytning? Är t.ex. CO2-utsläpp från biogas lika problematiska som från naturgas, där det senare adderar mängden CO2 i totalen och ökar koncentrationen i luften? Skall källor från icke-fossil vara skattefria? Hur skall CO2-sänkor definieras, vara permanenta eller endast verka under viss tid och hur skall då eventuella negativa skatter återkrävas? I det senare fallet kan även finnas problem med missbruk jmf andra miljöproblem med kontaminering och ingen ansvarig finns kvar.
Tack Anders för många bra frågor. Jag tror att biobränslen generellt inte skall beskattas för sitt kolinnehåll. Med risk för att förenkla väldigt mycket så har ju kolet sugits ur atmosfären när biomassan växte och kommer att återvända dit då biomassan vissnar och förmultnar. Kan man på ett bra sätt utnyttja energin från biomassa så finns förutsättningar att göra det med mycket små klimateffekter. (Man borde dock inte bortse från effekter av rök och andra föroreningar på den lokala nivån men de kan hanteras med rätt teknik),
Koldioxidssänkor bör naturligtvis helst vara permanenta eller åtminstone hålla hyggligt på lång sikt.
Hade varit intressant att höra dig svara på din sista fråga med några konkreta exempel.
Hur ser du på konflikten mellan att “gå före” med nationella styrmedel och möjligheten att implementera skarpa globala instrument? I vårt fall exemplifieras det med EU ETS, De nationella styrmedel som införts i den handlande sektorn sänker priset på utsläppsrätter och gör det billigare att förorena på andra ställen i systemet. Dels gör detta klimatpolitiken mindre effektiv — CO2-utsläppen minskar inte men kostar mer — men en ännu värre, indirekt politisk effekt är att EU ETS hela tiden måste reformeras med ad hoc lösningar (som t ex den här stabilitetsreserven, som i praktiken raserar hela systemet under några år framöver, till 2023).
Jag uppfattar det som att nationella styrmedel, som t ex flygskatt, ofta minskar chansen att vi får den “globalt verksamma klimatpolitik” som du efterfrågar. Ibland markant. Håller du inte med?
Tänkte precis samma sak. På gott och ont borde det skapa incitament att rikta nationella åtgärder mot områden som *inte* omfattas av de internationella programmen (tex kolsänkor).
Flygskatt är något som finns i Tyskland, England och numera Sverige. För att få igenom den på global nivå så kan den ske på två sätt: antingen genom att varje land för sig inför den så att de länder som inte har den även de till slut även inför den. Alternativt så försöker man få alla länder och enas till att införa ett nytt helt nytt system. Samtidigt vet vi att det finns en stor mängd moståndare som kommer säga blankt nej. T.ex. USA och Austrialien.
Vi lever tyvärr i en värld där det finns många klimatförnekare som vägrar att acceptera verkligheten att något måste göra för att rädda klimatet. Därmed så har Sverige och andra länder inget annat alternativ att gå före och fixa problemen och hoppas de kan dra med sig tillräckligt många andra länder så att problemet inte blir för allvarlig.
Det är ungefär som om någon är på väg att gå mot röd gubbe och bli överkörd. Skall man då vänta på att någon annan griper in och stoppar personen – eller skall man själv gå före och agera ?
Tack Niklas och Jonas. Frågan om betydelsen av nationella styrmedel och förebilder i formandet av en internationell praxis är mycket komplicerad. Det finns å ena sidan farhågan att ett i och för sig bra styrmedel kan vara destruktivt om det ”stör” agendan på en annan högre nivå. Men å andra sidan, tycker jag huvudproblemet är att det görs för litet på internationell nivå. VI har sett både på klimatområdet och på andra områden att enskilda länder kan vara konstruktivt pådrivande för det internationella arbetet. Exempel: Tyskland med sin politik för förnybara bränslen, Sverige med koldioxidskatter, delstaten Kalifornien med många lokala miljökrav såsom katalysatorer i bilar,
Det är sant att kompletterande klimatpolitik som stöd för solceller leder till att exvis utsläppsrätter i EU blir billigare och EU ETS måste reformeras. Men detta är ju också en fördel för klimatet. Problemet hade kanske inte uppstått om EU ETS hade haft ett mycket snålare utbud av rätter från början men så sker generellt inte. När man skapar ett ETS är man ju också räd att rätterna inte skall räcka (och bli dyra och hämma ekonomin) och det finns alltså en inbyggd tendens till överallokering. Detta kan vara en grundläggande nackdel med ETS jämfört med skatter. Det kan dock delvis åtgärdas genom avancerad design som vi nu börjar få i EUETS eller genom prisgolv (oc tak).
Intressant Thomas.
För att lilla Sverige ska bli en inflytelserik spelare måste vi ha trovärdighet, dvs visa på att vi själva kraftigt minskat våra utsläpp. Här framhävs ibland (oftast implicit) att vi behöver ha en stark moralisk auktoritet; vem är vi att försöka få andra att minska sina utsläpp om vi själva inte tagit ett “stort ansvar”?
Problemet är dock att detta inte riktigt lockar till handling. Istället för att som i Köpenhamn betona ansvar och “bördefördelning” är det många som menar att vägen fram snarare är att visa att klimatåtgärder ofta är lönsamma. Men så är naturligtvis inte alltid fallet (utan skatter på CO2).
Skulle vara väldigt spännande att höra lite hur du ser på Sveriges roll; hur bör Sverige agera för att främja en globalt verksam klimatpolitik?
Tack Mattias, Jag instämmer, det är viktigt med moral men jag menar att det också finns mer tekniska aspekter på detta. God moral kan man visa både genom att duscha kallt och genom att utveckla nya tekniker för vattensnåla duschar eller billig solvärmt vatten. De tekniska alternativen har ju dessutom den effekten att alla andra kan lockas annamma dem oavsett moraliska motiv.
Spot on
Bra! Lyhört av Syrener
Sterner att förtydliga ett och annat vad gäller kostnadseffektivitet, som har blivit ett modeord. Det är, tillsammans med “internationella åtgärder”, lättsmält i valtider.
Det finns ett redskap för att skapa gehör, i parlamentet såväl som i valmanskåren, för ett väsentligt högre pris som faktiskt gör skillnad: lägg en stigande avgift, och dela sedan ut den i månatliga utbetalningar till medborgarna. En slags skatteväxling fast som resulterar i synliga kompensationer för den som slutar köra på bensin. Tydligt marknadsliberalt på ett viktigt sätt, det höjer inte skattetrycket utan lämnar över beslutet till konsumenten – men begränsar från att konsumera koldioxid. Det är också begripligt, till skillnad från ETS.
För att sprida den, utöver just att utdelningen funkar vilket i sig kan inspirera andra länder: bilda allians med andra länder som inför co2-pris – och lägg sen en tull mot länder utanför klubben. Det är som att svära i kyrkan här, jag vet, men tiden är inne politiskt.
Klimatsvaret jobbar för detta förslag, som syftar till att ge en konkret lösning, istället för att bara bidra till det allmänna snacket. Moderorganisationen finns i USA och är den enda som når fram till republikanerna.
Skulle vara väldigt intressant om någon Ekonomista ville kommentera det. 😉
Tack till Klimatsvaret. Jag får ofta frågor om Fee and Dividend som innebär att man beskattar koldioxid (t ex) och inte pengarna går till statskassan utan delas ut till medborgarna. Detta är ju ett styrmedel litet i klass med vår återbetalda kväveoxidsavgift och är ju värt en egen spalt. Som styrmedelintresserad är det ju ett mycket intressant alternativ. Skall jag säga något i korthet så är det viktigast att vi får ett högt pris på CO2. Så jag stödjer tanken men tycker att CO2 skatt som vi har i Sverige är ännu bättre i de länder där en (tillräckligt hög) CO2 skatt är politiskt möjlig. I många andra länder är ju Fee and Dividend klart intressant – i USA diskuteras det ju en del.
Orsaken att skatt är bättre (om skatten är politiskt möjlig) är relativt enkel. När skattemedel väl är insamlade är det ologiskt att dela ut dem. Vi har ju en stor statsapparat (som inkluderar nogrant avvägda transfereringar) att finansiera. Det kräver skatteuppbörd – så då får man så att säga samla in pengarna igen och varje skatteuppbörd (och utdelning) har ju en viss kostnad.
I texten framkommer implicit en riktigt besvärlig frågeställning. Vad göra i fall det visar sig att det inte alls går att få ekonomisk lönsamhet på att minska utsläppen på växthusgaser i den takt och till den nivå som enligt andra vetenskaper skulle krävas för att undvika ekologisk katastrof (“hothouse earth”)? När denna katastrof ändå kanske inte inträffar förrän omkring år 2100?
“The contemporary way of guiding development founded on theories, tools, and beliefs of gradual or incremental change, with a focus on economy efficiency, will likely not be adequate to cope with this trajectory. …
“To avoid crossing a planetary threshold … a deep transformation based on a fundamental reorientation of human values, equity, behavior, institutions, economies, and technologies is required.” http://www.pnas.org/content/pnas/115/33/8252.full.pdf
Tack Fred. Jag tror vi tycker ganska lika. Jag skulle uttrycka mig som så att det måste vara ”lönsamt” att undvika ekologisk katastrof . Annars har vi kanske räknat fel? Möjligheterna att räkna fel är ganska många. En kan ju vara att reflexmässigt räkna med en hög konstant diskonteringrsänta. Då kanske man kommer fram till att det inte är ”lönsamt” att undvika Hothouse Earth eller Armageddon. Men då tycker jag man skall fundera mer nyanserat kring hur man värderar framtiden och välja en annan metod en hög konstant diskonteringrsänta
Det är svårt att finna relevant forskning som ger belägg för att ett litet land som Sverige kan influera omvärlden via förebildseffekter enligt denna rapport:
https://www.konj.se/download/18.3cbad1981604650ddf38c735/1513172983965/MEK-rapport%20inkl%20yttrande_webb.pdf
Naturligtvis skall vi inte överskatta vad vårt lilla land kan åstadkomma. Det är dock glädjande att Frankrike nu tar efter och snabbt höjer sin koldioxidsskatt till (nästan) samma nivå som Sverige. De åberopar uttryckligen Sverige som exempel. Och Frankrike är bevisligen så stort att man känner till det även i exempelvis USA. 🙂
Thomas Sterner skriver som vanligt insiktsfullt och engagerat om koldioxidskattens förtjänster. Men det gäller att hålla isär det kortare från det längre perspektivet.
Koldioxidskatter är ett väldigt bra sätt att starta processen mot minskade koldioxidutsläpp, men funkar dåligt när det gäller att avsluta den, dvs. när vi ska nå ned till nollutsläpp.
För att få bort de första tonnen koldioxid räcker det med en ganska låg koldioxidskatt, men när de allra sista tonnen fungerar inte skatten lika bra. Koldioxidskatter är definitivt ett viktigt redskap i klimatpolitiken, men det krävs också regleringar, helt enkelt förbud mot utsläpp.
Den europeiska utsläppshandeln tar inte sikte på att minska utsläppen, den syftar till att helt stoppa dem. Direktivet om utsläppshandeln är en förbudslagstiftning.
Den skärpning av lagstiftningen som beslöts i början av 2018 innebär att den sista reguljära utsläppsrätten (EUA) kommer att ges ut 2057. Utgivningen av de speciella utsläppsrätter som enbart flyget får utnyttja (EUAA) upphör fem år senare.
Därefter är det i princip förbjudet att släppa ut koldioxid (plus ytterligare ett par klimatgaser) från tung industri, kraft- och värmeproduktion samt luftfart inom EU (egentligen EES, dvs EU + Island, Lichtenstein och Norge).
På motsvarande sätt är den nya reduktionsplikten som infördes 1 juli konstruerade som en förbudslagstiftning. Reduktionsplikten innebär att att inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel inte längre stimuleras via skatterabatter till det förnybara utan genom allt högre, bindande krav på drivmedelsbolagen om inblandning av biodrivmedel.
För bensin ligger kravet inledningsvis på bara några procent av energiinnehållet, för diesel kring 20 procent, men Energimyndigheten har nyligen fått i uppdrag att lämna förslag om hur nästa steg ska se ut. I uppdraget markeras att ett reformerat system ska bidra till målet i det klimatpolitiska ramverket om att minska klimatgasutsläppen från transportsektorn 2010-2013 med 70 procent.
Reguljär bensin och diesel beskattas numera med samma skattesats, oavsett inblandning av biodrivmedel – några incitament för drivmedelsbolagen att öka inblandningen utöver reduktionsplikten finns inte. Formellt betecknas en del av drivmedelsskatten som en koldioxidskatt, men nivån per liter är densamma, oavsett andel biodrivmedel.
När det gäller att främja koncentrerade biodrivmedel fungerar koldioxidskatten fortfarande som ett incitament, men genom reduktionsplikten och den enhetliga skattesatsen på drivmedel med låginblandning av biodrivmedel drivs numera utfasningen av de fossila drivmedlen i första hand av en reglering, inte av beskattningen.
Rimligen är avsikten att på sikt höja reduktionsplikten till hundra procent, vilket skulle innebära ett förbud mot försäljning av fossila drivmedel.
Tillägg till tidigare kommentar:
När det globala oljepriset 2014-2016 föll från drygt 100 till under 30 dollar fatet, föll priset på bensin vid de svenska pumparna med 3 kronor, detta trots att både energi- och koldioxidskatterna samtidigt höjdes. Trots prisfallet föll drivmedelskonsumtionen och utsläppen en aning, men utan oljeprisfallet hade fallet blivit betydligt större.
Om (eller snarare när) den globala klimatpolitiken börjar fungera kommer efterfrågan – och därmed även priset – på fossila bränslen att falla. Förhoppningsvis blir prisfallet dramatiskt – billig olja är ett kvitto på att klimatpolitiken fungerar.
Att möta de framtida (strängt taget önskvärda) oljeprisfallen med högre koldioxidskatter kommer inte att fungera.
En reglering, som tvingar bort oljan, oavsett om den är billig eller dyr, ger en bättre stabilitet och trovärdighet i omställningen än om politiken i första hand förlitar sig på höjda koldioxidskatter.
En ytterligare fördel med regleringar jämfört med koldioxidskatter är att utfasningen av de fossila bränslena kan ske utan att skattebasen urholkas.
Om det stämmer, så överraskande att överenskommelserna och lagarna ändå är så “progressiva”. Intressant.
Det var lite intressant det med sänkorna.
I stället för att göra som vanligt med rån och förbud skulle man här kunna göra något som iaf är neutralt mot allmänheten.
Lika mycket avgifter som överheten lägger på t ex CO2 skulle kunna delas ut som ”köp” av sänkor.
Och nivån skulle kunna sättas genom att man mäter och har ett börvärde och låter nivån vara proportionell mot skillnaden. Måste väl vara någon integration också så det inte svänger för snabbt.
Ur en helt lekmannamässig synvinkel:
Håller med om att CO2/kr i direkta utsläpp inte alls behöver vara det mest intressanta.
Vad gäller “klimatsatsningar” anses vi däremot ofta ha en begränsad budget.
Därför blir intressant att räkna CO2/kr eler CO2 per insats ”integrerat över tid”. Dvs vi får försöka bedöma vilka åtgärder som har störst effekt utifrån de insatser vi har möjlighet att göra. Det kan röra sig om ekonomiska satsningarna på klimatet eller innovation, bistånd, politiskt/ekonomiskt köpslående internationellt. Eller om hela samhället i stort, såsom kulturell omsvängning och i värsta fall om ordentligt minskad bekvämlighet.
Att räkna på CO2/kr ur den synvikeln lär väl vara lika svårt som att beräkna kostnadseffektivitet, nytta och/eller spridningseffekter av andra åtgärder. Jag föreställer mig att det krävs en väldig massa antaganden, och att lätt oändligt komplicerat. Paradoxalt nog framgår det komplicerade lite av texten – t ex anges att minskad efterfråga på fossilt bränsle i ena änden kan öka efterfrågan i den andra.
Alternativet till att räkna på det är väl att ur budgetsynvinkel att säga att det får kosta vad det kosta vill, vilket kanske kan vara rimligt ur viss synvinkel.
Eller att kombinera ekonomiska teorier med annan kunskap för att försöka avgöra vad som är rimliga och effektiva insatser.
Tillägg: Vad gäller miljöbeskattning på konsumentnivå som i viss mån tas upp i texten tror jag den kan få en annorlunda, kanske troligen ökad, effekt på konsumtionsmönster om den redovisas separerat från ursprungliga priset på varan. Kombinerat med kunskap och vilja hos konsumenten kunde det fungera dels som ett rent ekonomiskt styrmedel, och samtidigt som en sorts miljömärkning.
Effekten över medellång sikt skulle nog rent av gå att testa experimentellt.
Hej Thomas m fl,
Intressant diskussion. Från Tågoperatörerna har vi några funderingar.
Vi skrev debattinlägg i juni på temat “Inför en korrekt värdering av koldioxidavtrycket”, se länk nedan. Vår diskussion tar utgångspunkten att vi måste sätta rätt pris på CO2-utsläppen för att skapa vettiga jämförelser mellan trafikslagen när man t ex utvärderar om man ska bygga järnvägsinfrastruktur eller införa styrmedel som skapar förutsättningar för överflyttning av transporter. Resonemanget kräver inte nödvändigtvis en hög CO2-skatt. Det innebär i stället att man skulle kunna sätta ett korrekt fiktivt värde på CO2-utsläppen för att införa relevanta styrmedel och motivera byggandet av relevant infrastruktur med samhällsekonomiska analyser. Hur ställer ni er till att man använder ett betydligt högre pris på CO2, kanske 10 kr / kg, åtminstone i detta styrande syfte?
Länk: https://www.altinget.se/miljo/artikel/infor-en-korrekt-vardering-av-koldioxidavtrycket
Hej Tomas,
Tack för intressanta tankar och diskussion. Jag är lite sen på bollen, men tycker att det finns en viktig fråga som inte berörts i diskussionerna ovan. Hur väljer man bland alla icke-first best lösningar? Jag tänker att kostnadseffektivitet inte stannar vid val av den bästa lösningen utan bör vara vägledande även vid val av second-best lösningar.
Som Tomas säger, verkligheten är sådan att de flesta miljöproblem innefattar flera marknadsmisslyckanden. I en statisk värld (kortsiktig analys) rätt pris på Co2 kan vara en kostandeffektiv lösning. I en dynamisk analys (långsiktig analys) är kostnadseffektivitet komplext. Hur hanterar man t.ex. kunskapsexternaliteter som bromsar upp klimatsmarta lösningar som Co2-skatten skulle stimulera till? Klimat, som andra miljömål, karaktäriseras dessutom av flera andra marknadsmisslyckanden t.ex. informationsmisslyckanden. På något sätt måste vi därför tänka brett och fundera vilken kombination av styrmedel som ger högst ”kostnadseffektivitet”.
För att vara övertydlig tror jag att alla är ense om att vi behöver Co2-skatt och flera andra styrmedel för att uppnå klimatmålen, men debatten idag handlar mer om vilka dessa andra styrmedel är än hur vi skall välja ut dem. Ett första steg är att påminna sig om att statens skäl till att reglera marknader är marknadsmisslyckanden. Vilka kombinationer av styrmedel vi än väljer måste vi vara tydliga med vilket eller vilka marknadsmisslyckanden som varje styrmedel korrigerar för. Det är på det sättet som vi kan försäkra oss om att kombinationer av styrmedlen tillsammans styr åt rätt håll och undviker dubbelstyrning och felstyrning.
För att vara konkret, vad som subventioneras ska kanske inte väjas av experter/politiker eller via ansökningsförfaranden utan av att det finns kunskapsexternaliteter att lösa på marknaden. En ide är t.ex. en generell first-mover subvention för klimatvänligteknik.
Ps tredje stycket första meningen ska vara “… debatten idag handlar mer om vilka dessa andra styrmedel är och hur vi skall välja ut dem än om de ska finnas till eller inte.”