Regeringens studiebidrags-reträtt och välfärdsstatens storlek

Under veckan som gick backade regeringen från sitt förslag om att sänka studiebidraget med 300 kronor i månaden. De backade däremot inte från övriga delar av förslaget, dvs höjningen av studiemedlens lånedelen samt det höjda fribeloppet. Resultatet: en av världens största välfärdsstater växer lite till i omfattning.

När jag läste om att regeringen ”ångrat sig” kändes det som ett typiskt exempel på flera saker:

  1. Välfärdsstater minskar sällan i storlek. 1960 uppgick de totala välfärdsutgifterna till 10,1 procent av BNP för OECD-länderna. 1980 var motsvarande siffra 15.5, år 2000 landade det på 18,9 och 2013 uppgick välfärdsutgifterna till 21,9 procent av BNP . Även om välfärdsstaten inte längre ökar rekordsnabbt i storlek (vilket var fallet under flera decennier) så är inga reella minskningar i sikte.
  2. En av anledningarna till välfärdsstatens snabba frammarsch är att de som skulle förlorar på en specifik välfärdsstatsminskning är snabba på att mobilisera sig och protestera. I fallet ”Reinfeldt och studiemedlen” var det studentkårerna som var snabba på bollen. De som skulle tjäna på en minskning (och ofta är de fler än förlorarna) har sällan samma mobiliseringskapacitet.
  3. Politiker (oavsett kulört) har en tendens att vända kappan efter vinden under ett valår. Detta leder också till att de politiska partierna hamnar ännu närmare varandra i sin föreslagna politik (något som jag har diskuterat tidigare här på Ekonomistas).

Ibland känns det politiska spelet mer förutsägbart än annars. Suck.

Comments

  1. bjornabelsson says:

    Studiebidrag/studielån är förmodligen en av de statliga utgifter som ger störst avkastning. Fortfarande finns en betydande social snedrekrytering till postgymnasiala studier. Den felallokering av resurser som detta medför innebär stora samhällsekonomiska förluster.

    Ekonomistas har tidigare visat hur kvinnors och färgades ökade delaktighet i arbetslivet medfört stor ekonomisk tillväxt. Det kan knappast finnas några skäl att anta att det kostar mindre att fattiga unga inte studerar vidare än att kvinnor eller färgade inte gör det.

    • 1960 kom 25% av dem som studerade vid universitet från arbetarhem eller hem hos lägre tjänstemän (Carlsson & Rosén, volym 10). Bland dem som föddes 1973 till 1982 var det 26% av dessa som sökte till universitet enligt en studie från 2006.

      Jag drar slutsatsen att vi kom så långt vi någonsin kommer att komma beträffande den sk sociala snedrekryteringen för mer än 50 år sedan, innan studielånen uppfanns.

      Den goda nyheten för dem som vill slåss mot väderkvarnar är att problemet kommer att fortsätta finnas i evig tid.

      • Det ska vara att 25% av den lägsta socialgruppen tog studentexamina 1960. I studien från 2006 var det 36%, men dessa 36% gick inte alla vad som räknades som gymnasieutbildning 1960, mycket av det är yrkesutbildning. Endast 26% av den lägsta socialgruppen sökte sig till universitetsstudier. Därför bör 25% 1960 jämföras med 26% 46 år senare.

  2. ”Ofärdsstaten” vore ett bättre namn, inte bara för att den är baserad på tvång, men också pga Friedmans första lag: ”Allt staten gör blir dubbelt så dyrt”. För 40% av BNP i Sverige får vi som första approximation 20% värde.

    Men nummer 2 i din lista bör kompletteras. Datakonsulten Gerald Weinberg skriver i en bok som ekonomer kan läsa (Quality Software Management, vol 1, Systems Thinking) att:

    The way people behave is not based on reality, but on their models of reality.

    T ex tror de flesta studenter felaktigt att de skulle förlora på att staten lägger ut mindre pengar.

    Men nästan varenda akademiker i Sverige har en felaktig modell av statlig inblandning i högre utbildning. I själva verket visar empirin att nästan alla grundforskare i Sverige skulle få det mycket bättre ifall staten sålde universiteten och lade ner all inblandning i högre utbildning, inklusive finansiering och översyn. Terence Kealey i ”The Economic Laws of Scientific Research” formulerade tre lagar som stämmer med vad vi vet. Summan pengar som går till civil forskning och utveckling har följande samband:

    1 – The percentage of national GDP spent increases with national GDP per capita.
    
2 – Public and private funding displace each other.

    3 – Public and private displacements are not equal: public funds displace more than they do themselves provide.

    På ett ungefär, ifall staten satsar 2% av BNP på forskning och utbildning så skulle det bli 2,5% utan staten.

    • Karl says:

      Jag arbetar med uppdragsforskning vid ett forskningsinstitut. Skillnaden mellan uppdragsforskningen och det genomsnittliga projektbidraget från VR är ganska stort även när man har turen att ha en förstående uppdragsgivare som inte bara maximerar sin egen korttidsnytta utan även har ett lite längre tidsperspektiv.

      Varför jag skulle vilja ha mer ”forskningsmedel” där jag gör triviala saker som en vanlig civilingenjör borde klara av övergår mitt förstånd. Jag kan inget om ekonomi men det måste vara fantastiskt dålig investering för Sverige att först forskarutbilda någon (~1M/år á 5 år) och sedan ha dem hoppa runt världen på olika postdoc-anställningar i några år (~1M/år á 2-8 år) för att sedan slutligen anställa dem i Sverige (1,5-2M/år) utan att utnyttja forskningskompetensen som byggts under ~10 års tid.

      Kostnaderna inom parentes inkluderar overhead och är ungefärliga. 1M/år under forskarutbildningen inkluderar kostnaden för handledningstid. För materielintensiva vetenskaper tillkommer djurhållning, förbrukningsmateriel, osv utöver de nämnda siffrorna.

    • Farhia Bettar says:

      Fel. T.ex har privata sjukförsäkringar ofra högre administrationskostnader än offentliga. Alltså blir det billigare med mer stat:

      ”The Congressional Budget Office (CBO) has found that administrative costs under the public Medicare plan are less than 2 percent of expenditures, compared with approximately 11 percent of spending by private plans under Medicare Advantage. This is a near perfect “apples to apples” comparison of administrative costs, because the public Medicare plan and Medicare Advantage plans are operating under similar rules and treating the same population.”

      Finns en massa såna exempel.

  3. Problemet med studielån/bidrag rent nationalekonomiskt torde vara att dessa kommit att fungera som en ersättning för arbetslöshetsunderstöd. Vilket alltså beroende på vilken ekonomisk utveckling som kommer, antingen medför att en stor del av de sysselsatta redan från början är kraftigt skuldsatta och därmed inte kan ges ytterligare lån, tex. för bostad. Dessa riskerar – även om de skulle få jobb som motsvarar utbildningen – att blir en del av det så kallade prekariatet. Löneläget för kvalificerade jobb torde även det bestämmas av tillgången på lämplig arbetskraft?!
    I fall de ekonomiska utvecklingen i stället innebär fortsatt stagnation kommer en mycket stor del av dagens studielåntagare att gå i konkurs. Och det är inte någon liten obetydlig grupp ens nationalekonomiskt sett http://www.fredtorssander.se/fredpress/2012/06/29/80/

  4. Kalle says:

    SFS och studenter är inte kända för sina analytiska förmågor. Det viktigaste för dem är att prioritera för framtida studenter, de jobbar i stort sett aldrig för de som studerar nu, för det är de framtida som garanterar SFS och andra studentorganisationers långsiktiga inflytande. De som väl har makt kommer att använda denna makt för att säkerställa att de även fortsättningsvis kommer ha makt.

    På fronten att makt korrumperar: intet nytt!

  5. Kalle says:

    Varför är det så lite forskning som skiljer klarar av att skilja på systemnyttan med utbildning och individnytta?

    Det är några år sedan jag senast läste forskning om överutbildning, men temat far mycket klart.

    Idag tar man en master för vad som tidigare var en ”kandidat” och de i sin tur tar jobb som tidigare var gymnasiet och de i sin tur tar jobb som tidigare krävdes grundskola. Dvs systemet med högre utbildning leder inte till färre arbetslösa, men på individnivå så är det glasklart att ökad utbildning är bästa chansen att få jobb.

    • Kalle, jag har forskat en hel del som ”gentleman scientist” i dessa frågor. Ifall du lämnar en kommentar på min blogg så får jag din emailadress och kan dela med mig av en del intressanta referenser.

      Rent allmänt finns det inga studier som jämför den gamla lärdomsskolan som avskaffades 1968 med grundskolan.

      Det enda som finns är studier från 1955-57 som jämför försöken med enhetsskolan med realskolan. Utfallet för enhetsskolan var katastrofalt dåligt. Men den enhetsskola som sedan infördes 1968 hade drastiskt minskade timantal i teoretiska ämnen jämfört med försöken före 1968, samt en mängd andra försämringar.

      Min skattning är att de som läste teoretiska ämnen (natur, humanistisk, allmän linje, ekonomi, teknik) på gymnasiet, tappade 25% av kunskaperna 1968 och efter 1985 till idag ytterligare ungefär 25 procentenheter.

      Utfallet för dem som inte ville bli akademiker är lika dåligt.

      Tidigare studerade man i lugn och ro, men i mycket högt tempo ifall man läste teoretiska linjer.

      1945 behövde 1% stödundervisning, 1960 2,6%. I början av 1970-talet behövde 40% stödundervisning pga läs- och skrivsvårgiheter, problem med matematik, skoltrötthet, etc.

      Det fanns inga disciplinproblem som ens skulle räknas idag i den gamla skolan. Alla kom med grundskolan.

      • Per S says:

        Menar du att en förbättring för arbetarbarn som överväger försämringen för ungarna till högutbildade är ett katastrofalt dåligt utfall? Enligt vilken värderingsskala då?

        http://people.su.se/~palme/finalsept.pdf

      • Meghir och Palmes resultat betyder inte riktigt vad författarna tror. Återkommer till vad som är fel strax.

        Författarna påpekar att barn till välutbildade fick sin livsinkomst sänkt med 5,6%. Detta var för barn som gick i försöksskolan. Jag själv gick i den färdiga grundskolan. Jämfört med försöken så sänktes dels antalet timmar i teoretiska ämnen, dels förbjöds nivågruppering. Nivågruppering skedde i alla utom 16 av 600 klasser ett par år in i försöken. Lärarna kom nämligen fram till att samundervisning inte fungerade. De studiebegåvade blev uttråkade och de som behövde hjälp blev förtvivlade.

        Så vi som gick ut gymnasiet i Sollefteå 1983 torde ha tappat kring 10% av våra livsinkomster. Vi hade dock lärare som var bland de bästa akademikerna i sin generation. I dagens skola är lärarna de sämsta av alla som läser på universitet. Så dagens rikemansbarn tappar säkert 20% av sina livsinkomster jämfört med realskolan. (Jag får väl räkna mig själv dit fast min pappa började arbeta vid 13 års ålder.)

        Där författarna misstolkar en del gäller studiebegåvade barn till lågutbildade fäder och deras möjligheter att studera i den teoretiska realskolan. De skriver att dessa fick höjda livsinkomster, men anledningen är inte den som författarna anför.

        25-50% av eleverna (beroende på kommun) i en årskull läste på realskolan, i snitt 33%. Anledningen till detta var att socialdemokraterna ansåg att för stor andel av årskullarna läste teoretiska utbildningar. LO var dessutom emot att det ordnades en teknisk realskola, typ gymnasieingenjör. De var rädda för att alla ”talanger” skulle bli högavlönade tjänstemän och gå förlorade för arbetarklassen. Det var viktigt för ”balansen” i samhället och ”demokratin” att teoretiska begåvningar blev arbetare.

        Så antalet platser i realskolan var begränsat. Däremot fick hur många som ville läsa 9g, den gymnasieförberedande linjen i enhetsskolan. Karin Hadenius rapporterar att andelen som läste 9g planade ut vid 40%. Så allt man hade behövt göra för att bereda alla plats hade varit att utöka antalet studieplatser i realskolan från 33 till 40% av en årskull.

        Här gör jag antagandet att det var arbetarbarn som i större utsträckning än akademikerbarn nekades plats i realskolan pga det begränsade antalet platser.

        Det fanns med andra ord ingen som helst anledning att avskaffa realskolan för att låta arbetarbarn komma åt högre utbildning. En andel av dessa fick högre livsinkomster för att de kom vidare via 9g, men de skulle ha fått ännu högre livsinkomster om de läst på realskolan.

        Min egen mamma tillhör andelen som hade lågutbildade föräldrar med mycket små inkomster och hon läste realskola i Dorotea på 40-talet. In på 60-talet var pengar inte längre en orsak att inte studera vidare, möjligen tryck från omgivningen att börja arbeta vid 13-14 års ålder. Tidigare var man ju vuxen vid 15 års ålder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s