De flesta doktorander drömmer nog någon gång om att skriva en banbrytande avhandling som väcker internationell uppmärksamhet och leder till universitetslärarjobb vid ett toppuniversitet. För ytterst få blir denna dröm verklighet. En som det nyligen blev verklighet för är svenskan Petra Persson.
Petra Persson läste sin grundutbildning på Handelshögskolan i Stockholm och på Stockholms universitet. 2006 började hon på doktorandprogrammet i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm där undertecknad var hennes övningsledare i mikroekonomi och hade i uppgift att “rätta” hennes felfria inlämningar. Efter ett år började hon i stället på doktorandprogrammet på Columbia-universitetet i New York. Sex år senare har hon lyckats åstadkomma det få andra lyckas med.
Medan många doktorander kämpar med att få till ett tredje kapitel till avhandlingen (“slaskpappret”), lyckades Petra författa sju uppsatser under doktorandtiden. Bredden och djupet i hennes uppsatser verkar ha imponerat på många då hon fick erbjudanden om universitetslärartjänst på åtminstone tre världsledande universitet (och ett lite mindre världsledande): Stanford, Chicago, London School of Economics och här på IIES vid Stockholms universitet. Av dessa delikata valmöjligheter valde hon Stanford där hon börjar jobba efter sommaren. Som grädde på moset har Petra Persson dessutom valts ut till tidskriften Review of Economic Studies maj-möte där sju av världens bästa nybakta nationalekonomidoktorander får turnera runt på ett par europeiska universitet (med för mig något oklart syfte). Sedan starten 1989 är Per Krusell mig veterligen den enda svenska nationalekonom som bjudits in till detta prestigefulla turnerande möte.
Vad handlar då Petras forskning om? Huvudnumret i hennes avhandling handlar om avskaffandet av den svenska änkepensionen och hur detta påverkade när och med vem äktenskap ingicks. Reformens utformning innebar att ogifta par med barn kunde säkra rätten till änkepension genom att gifta sig före 1989 års utgång. Såsom tidigare noterats av bland andra Jesper Roine i Ekonomisk Debatt resulterade detta i att väldigt många par gifte sig under sista kvartalet 1989 — vilket illustreras med all tänkbar tydlighet i diagrammet nedan.
Den här sortens budskap brukar nationalekonomer älska. Det visar att incitament spelar roll, även när de ligger ganska långt fram i tiden som änkepensionen gör för det allra flesta nygifta. (Möjligtvis kan man ifrågasätta om incitament spelar “för” stor roll i detta fall — kanske skedde en del av dessa giftermål som en följ av flockbeteende snarare än rationella framåtblickande kalkyler.) Petras uppsats tar hursomhelst denna reform som utgångspunkt för att testa ett antal teoretiska prediktioner som trillar ur den äktenskapsmarknadsmodell hon också utvecklar i uppsatsen.
Ekonomistas 
Incitament var det ja.. Finns det någon dödsstatistik före och efter 1990 för de som gifte sig?
Jag har läst om forskningen tidigare och konstaterat att stora delar av hennes forskning har visats tydligt i tidigare demografisk forskning. Såg nu att hon inte ens citerade den tidigare ganska välkända demografiska studien i länken ovan, vilket jag måste säga är direkt vetenskapligt tveksamt. I synnerhet eftersom den gör en stor grej av incitament för olika grupper. Ett ganska bra exempel på hur isolerade (en nästan välvillig tolkning i det här fallet) ekonomer är från annan samhällsvetenskaplig forskning.
Hoem, J. M. (1991). To marry, just in case…: the Swedish widow’s-pension reform and the peak in marriages in December 1989. Acta Sociologica, 34(2), 127-135.
Hej Martin:
Kul att du har läst om min forskning! De som skriver om den fokuserar ofta på just det faktum att många hade incitament att gifta sig. Men det visas ju på flera andra ställen, exempelvis i Björklund et al (2007) och Ginter et al (2010) som jag citerar. Tack för Acta artikeln – den och Jespers studie kommer definitivt med där i nästa revision.
Uppmärksamheten kring min studie är jättekul! En liten baksida är dock att det inte inspirerar till att läsa uppsatsen, utan bara det som skrivs *om* den. Mitt faktiska bidrag är inte att visa att många hade incitament att gifta sig. Figuren ovan är inte min slutkläm – den är min utgångspunkt.
Mitt bidrag är i stället att teoretiskt härleda och empiriskt testa ett antal hypoteser som syftar till att bringa förståelse för de exakta mekanismer som ökningen reflekterar:
(i) Enbart en del av de äktenskap som ingicks sista kvartalet 1989 skulle ha ingåtts i alla fall, senare. [Empirisk skattning m.hj. av “bunching”: ca 60%]
(ii) Par där mannen med större sannolikhet avlider inom kort efter 1990 är mer benägna att gifta sig i samband med änkepensionsreformen.
(iii) Par som är mindre övertygade om att relationen kommer att vara livet ut är mindre benägna att gifta sig i samband med reformen.
(iv) “Dålig selektion” in i äktenskap i samband med änkepensionsreformen gör den långsiktiga skilsmässorisken högre bland de par som gifte sig under det sista kvartalet 1989 än bland par som gifte sig dessförinnan (och således fick samma skydd vid makens död).
Angående (iv) så notera att demografiska studier har beskrivit det motsatta: att äktenskap som ingåtts under det sista kvartalet 1989 har betydligt lägre skillsmässorisk än andra äktenskap.
Ovanstående är fyra av de åtta hypoteser som jag härleder och testar i uppsatsen. De andra fyra handlar inte om ökningen bland icke-gifta; en hypotes handlar istället om sortering på äktenskapsmarknaden, och tre handlar om individer som redan var gifta när reformen genomfördes.
Vänliga hälsningar,
Petra
Hej Petra,
Tack för beskrivningen av avhandlingen, låter som roliga studier! Ta gärna en titt på hur många som rycktes med och gifte sig ändå vid reformen (trots att det inte påverkas), kanske kan fungera som ett roligt IV-instrument om inte annat. Står en del om det i Acta-artikeln. Poängen med mitt inlägg var väll just bara att jag tycker att nationalekonomer slarvar lite med att läsa/referera icke nationalekonomisk forskning.
mvh,
Martin
Jag borde kanske ha varit än tydligare med att Petras huvudpoäng inte är diagrammet ovan, utan att det som sagt bara är en utgångspunkt. Det är bara det att just det diagrammet gör sig så bra i ett blogginlägg…
Jag håller för övrigt helt med att man ska citera relevant forskning i andra discipliner. Det slarvas väldigt ofta med detta, men mitt intryck är inte att det är värre inom nationalekonomi än andra samhällsvetenskaper. Något av det värsta exemplen på detta är när författare skriver “this is the first paper in economics to show X” — det är naturligtvis helt irrelevant inom vilken disciplin ett resultat påvisas.
Bilden kan nog vara kvar, men du kanske ska ägna lite mer plats åt Petra Perssons forskning och lite mindre åt henne som person.
Jämför jag med hennes egna beskrivning så är det enbart den avslutande meningen som beskriver hennes forskning på ett sätt som känns igen från hennes egen beskrivning.
Men jag är givmild och tar med dom två första meningarna i näst sista stycket för en totlasumma av 57 ord av 465 som handlar om den prestation som premieras. När Jonas Vlachos fick Myrdalpriset skrev Ekonomistas 265 ord varav 137 handlade om forskningen (strikt taget var dessa ord skrivna av juryn).
Tyvärr är ju diagrammet lite vilseledande utan tilläggsinformationen att det bara gäller par som har minst ett gemensamt barn fött mellan 1971 och 1989. Annars ser det ju ut som att folk i stort sett slutade gifta sig helt när vi gick in i 90-talet…
Tror förresten jag måste fråga mina föräldrar någon gång varför de inte tog chansen och gifte sig 1989. (Fortfarande “bara” sambos nu 2013.)
Tobychev: Vad är det du vill ha sagt med ordräkningen av två inlägg (varav det ena inte är skrivet av mig)? Syftet med inlägget var att lyfta fram Petras prestation som ett positivt föredöme — jag tror vi kommer få anledning att återkomma till hennes forskning i framtida inlägg.
Erik S: Mycket riktigt, jag glömde helt enkelt bort att få med det i inläggstexten.
Roligt att det går så bra för Petra! Jag hoppas att IIES ger henne ett stående erbjudande (med bra villkor) ifall hon skulle få för sig att flytta tillbaka. Med tanke på hur svårt det kan vara att rekrytera utländska toppforskare till Sverige så är det nog bra att ta vara på potentiella toppforskare med koppling till Sverige.
Detta med bidragsmaximerande civilståndsval de jure med bibehållet de facto-förhållande är väl egentligen ett ganska kontroversiellt forskningsområde?
Jag tänker då på det omvända beteendet där flerbarnsfamiljer skiljer sig för att maximera olika bidrag.
för att inte tala om skenäktenskap t.ex i samband med imigration 🙂
bäst att stava rätt på en sådan här site: “immigration” låter bättre men framförallt ser det bättre ut
rttck: inte bara regelrätta skenäktenskap, utan även förhållanden som det blivit äktenskap av, som annars inte hade bl av, pga immigrationsskäl.