För en tid sedan uppmärksammade Harry Flam och Roine Vestman på DN Debatt att det är klokare att köpa billiga indexfonder än dyrare, “aktivt” förvaltade Sverigefonder. En anledning till att många sparare ändå väljer dyrare fonder skulle kunna vara att de inte riktigt förstår innebörden av skillnader på några tiondels procentenheter i förvaltningsavgifter. Det så kallade Normanbeloppet syftade till att tydliggöra detta, men Normanbeloppet syns framförallt när man väljer fonder. De förvaltningsavgifter man betalar för fondandelar man redan äger dras däremot direkt från det investerade kapitalet på ett föga transparent vis.
På sina håll har det tydligen surrats om att förvaltningsavgifterna skulle kunna synliggöras ytterligare genom att kräva att avgifterna faktureras konsumenten separat. Precis som när man betalar skatten för ett investeringssparkonto skulle man behöva se till att tillräckligt med likvida medel finns på kontot när det är dags att betala avgiften. Om vi för tillfället bortser från eventuella skatteeffekter (förvaltningsavgifterna betalas i dagsläget med obeskattade kapitalvinster), skulle denna förändring inte ha någon effekt för välinformerade konsumenter som gjort välgrundande fondval. För många andra konsumenter skulle det dock gissningvis påverka fondvalen mot att välja billigare fonder. Detta skulle kunna leda till bättre investeringsbeslut och skarpare konkurrens på fondmarknaden. Men det skulle också kunna ha negativa effekter, t.ex. att konsumenter fokuserar för mycket på fondavgifterna och väljer alternativ med dålig avkastning (såsom banksparande) eller dålig diversifiering (såsom direktägande i ett fåtal aktier).
Ett annat liknande exempel är problemen med ockerpriser på taxiresor. Trots en prisinformationslag som tvingar tydlig redovisning med stora siffror av jämförpriset på taxibilens utsida, är det många taxikunder som känt sig lurade när de valt taxibolag som tar hutlöst betalt. Sedan den 1:a januari i år har dock regelverket skärpts så att taxibolag med ett jämförpris över 500 kronor måste att ge kunden ett bindande maxpris för taxiresan innan den påbörjas. Denna åtgärd begränsar inte möjligheterna för dem som verkligen vill åka t.ex. i särskilt lyxiga taxibilar, men gör samtidigt priset för resan mycket tydligare för de kunder som inte riktigt förstår innebörden av jämförpriset på taxibilens utsida (i den mån det nya regelverket efterlevs förstås).
Både förslaget att fakturera fondavgifter separat och det nya kravet på taxibolagen är exempel på “nudge”-liknande åtgärder. Till skillnad från traditionella nationalekonomiska policyrecept om att tillhandahålla mer information, handlar detta snarare om på vilket sätt informationen framställs. Eftersom utgångspunkten är att bara påverka de som inte redan fattar optimala beslut, är traditionell nationalekonomisk teori inte särskilt användbar. Richard Thaler påpekar därför i sin bok Misbehaving (som jag recenserade förra veckan) att insikter från andra beteendevetenskaper är värdefulla. Dessutom krävs förstås en idé om i vilken riktning konsumentens beslut bör påverkas, vilket kanske är okontroversiellt när det gäller fondval och taxibolag, men betydligt svårare i andra fall.
Ekonomistas 
Elefanten i rummet kring fondavgifter är den inlåsningseffekt som de gamla allemansfonderna (storbankerna) har i och med den latenta reavinstbeskattningen. Ingen vill casha skatt, förutom möjligen ngn naiv eller populistiskt vänsterpolitiker.
Varför inte en lösning där pengarna beskattas när de tas ut från investeringsläget i st f som nu när man gör förändringar men fortsätter ha dem investerade. Det, om ngt, skulle få folk att välja lågavgiftsfonder.
Sen skall det heller inte förnekas att för vissa tillgångsslag och geografier är det rimligt med dyrare avgifter, då det vore orimligt betungande för den enskilde att skaffa en exponering.
Jag håller med om att det nog är viktigare att se över beskattningen, men det ena utesluter förstås inte det andra. Däremot förstår jag inte vad du menar med att det skulle vara “orimligt betungande” för den enskilde? Kostnaden blir ju densamma oavsett om det dras från det insatta kapitalet eller betalas kontant (om vi bortser från skatteeffekten, men det går nog att genomföra detta på ett skatteneutralt sätt).
Nja, jag menade snarare, men uttryckte mig möjligen otydligt, att det inte är så enkelt för den enskilde att skaffa en diversifierad och rimligt analyserad exponering i exempelvis Afrika. En fondavgift som räknas i procentenheter kan där vara väl motiverad utifrån ett värde- och kostnadsperspektiv. Med andra ord, en hög fondavgift är inte per definition fel, även om man anser att den inte kan fånga alfa. Det kan finnas finns fler värden än alfa som levereras.
Vad ska man välja istället för banksparande? Man brukar ju säga att man ska placera 100 minus sin ålder i indexfonder och resten i säkert sparande.
Oj, det var väldigt defensivt! Den tumregel jag hör oftast är 10% aktier per års sparhorisont. Det låter aggressivt men mer rimligt. Om man är 40 år och har tänkt att ha pengar när man är 70 låter bara 60% aktier allt för defensivt.
Också värt att betänka att “pensionssparande” inte ska vara till 65-årsdagen (om man inte tänkt kola vippen precis då), utan oftare ska tas ut jämnt från 65-85. Det förlänger sparhorisonten ytterligare 10 år.
Jag förstår inte. Om man är 40 år och tänker att man ska leva till 80 så innebär väl den regeln att man har 400% i aktier?
Upp till 100%, förstås… (“Always give 110%. Except when giving blood.”)
Den regeln är ju alldeles för aggressiv. Det innebär i praktiken att man investerar i enbart aktier i nästan hela livet.
Ja, korrekt. Under längre perioder är det utomordentligt sannolikt att aktier ger bättre avkastning än räntebärande investeringar, så med ett långt perspektiv ska det vara 100% aktier.
Historisk avkastning är inte en garanti för framtida avkastning. Se tidigare inlägg om Morningstars betyg här på ekonomistas.
Vilken del av “utomordentligt sannolikt” motsäger “ingen garanti”? Och vad har Morningstars fondbetyg att göra med att aktier på lång sikt förväntas avkasta mer än räntebärande investeringar?
Det går inte att säga att det är “utomordentligt sannolikt” heller! Angående Morningstars betyg så kan du läsa artikeln.
Det finns väl två olika problem här, tror jag.
1. Många har pengar “inlåsta” i fonder som är dyra och dåligt förvaltade, men där de har stora historiska vinster de inte vill röra av skatteskäl. Typexemplet är de gamla allemansfonderna.
2. Många annars intelligenta personer tror på fullaste allvar att bankernas “rådgivare” är rådgivare och inte säljare. Då blir man lurad, förstås.
Det är sannerligen inte lätt att göra någonting åt problem nr 2, med mindre än att man gör allvarliga inskränkningar i avtalsfriheten. Så länge som den bästa karriärvägen för “ekonomijournalisterna” i riksmedia är att bli privatekonom på en storbank är det inte rimligt att tro att bara information kommer att avhjälpa problemet. Dock värt att notera att den usla rådgivningen inte bara leder till att kunderna köper dyra fonder, utan även än värre produkter, som t.ex. olika former av strukturerade produkter.
För att reducera inlåsningseffekterna skulle jag föreslå att det fanns ett konto som inte beskattade förändringar i innehav, utan bara kontantuttag, och då bara när summan av alla kontantuttag överstiger summan av alla inbetalningar, alltså när man verkligen gjort och realiserat en vinst. Dessa konton skulle göra det extremt enkelt att dra korrekta skatter på, då man bara i varje ögonblick behöver hålla koll på ett “high water mark” (summan av insättningar – summan av uttag). När detta är noll drar banken 30% skatt i samband med utbetalning.
Med ett sådant konto blir det naturligt att månadsspara, och behöver man ta ut en del av kapitalet kan man göra det utan skatteeffekter.
Jag antar att det finns tre huvudinvändningar:
1. Jämfört med ISK minskar statens intäkter på kort sikt. Antagligen sant, men de ökar å andra sidan antagligen på lång sikt, så det bör vi ha råd med.
2. 30% skatt på realiserad vinst istf ~1% skatt på kapitalet i ISK innebär en höjd inflationsskatt. Men nu är inflationen inte något större problem, och det får nog antas vara en fördel om det i framtiden finns många människor som inte vill se en allt för hög inflation även då.
3. I praktiken blir detta till en liten del ett återinförande av arvs- och gåvoskatten, eftersom man inte kan föra över pengar från ett sådant här konto utan att de beskattas. Men problemen med de skatterna var inte att de innebar viss skatt på rent finansiella vinster, utan att de i en del fall gjorde att familjeföretag inte kunde gå i arv. Det problemet finns inte här.
I övrigt ser jag bara fördelar, framförallt att det blir så lätt att räkna på och hantera skatteeffekterna.