Varför har balansen mellan kapital och löner förändrats?

I torsdags (14 februari) sändes Dokument inifråns ”Lönesänkarna” i SVT. Programmet handlade om de ökade inkomstskillnaderna och framförallt fokuserades på relationen mellan kapital och löner sedan 1980-talet. På det hela taget var programmet bra och gav en faktamässigt riktig bild av utvecklingen (även om det förstås finns en rad problem med definitioner och alternativa sätt på vilka man kan se på utvecklingen, vilket också flera som kommenterat programmet tagit fasta på. Av dessa är konstateranden som att det faktiskt inte har skett någon ”lönesänkning” eftersom reallönerna ökat stadigt i Sverige förstås viktiga även om man hoppas att de flesta kan skilja på andelar och nivåer). I mitt tycke hade dock programmet ett djupare problem. Framförallt saknade jag frågan ”Varför har detta skett?”Om vi håller oss till den del av utvecklingen som handlar om (de privata) inkomstskillnadernas ökning och vilken roll kapital spelat i denna utveckling (för att undvika trassel med relationen till BNP som så flitigt diskuterats av andra) så kan denna illustreras av nedanstående bilder. Den första visar toppinkomstandelens utveckling (före skatt och transfereringar) ökat sedan 1980. Den andra visar att kapitalandelen av totala inkomster vuxit sedan 1980. Främst har detta skett genom att de realiserade kapitalvinsterna blivit viktigare (något jag och Daniel studerat relativt ingående) men på senare år har även utdelningar vuxit som post i totala inkomster. Då dessa är koncentrerade till inkomstfördelningens topp bidrar denna utveckling till ökade inkomstskillnader. Detta säger inte i sig något om de bakomliggande aktiviteterna. Vi kan helt enkelt inte, baserat på dessa data, avgöra om de realiserade kapitalvinsterna och kapitalinkomsterna genereras av arbete (i klartext inkomster som borde ha redovisats som ”lön” om det inte funnits skattemässiga skäl till att inte göra det) eller om det är avkastning på tillgångar som inte primärt har med ens arbetsinsats att göra. Denna distinktion är förstås viktig för tolkningen (något som vi diskuterat förut t.ex. här).

chart-1

CG_overtime

Nu är frågan förstås varför detta har hänt. I dokumentären ges bilden av att denna utveckling beror på politiska beslut där partier både till vänster och höger varit ”överens om att göra näringslivet rikare på löntagarnas bekostnad” (för att låna en rad från introt till programmet).

Jag kan hålla med om att politiska beslut sannolikt spelat en stor roll i utvecklingen. Till exempel är marginalskattesänkningar i toppen och olika avregleringar tydligt korrelerade med toppens ökade inkomstandelar. Politikens roll i utvecklingen är tveklöst en av de stora frågorna på området och i någon mån skiljelinjen mellan förespråkare för olika tolkningar av vad som skett. Samtidigt borde man ställa sig frågan: Är den ändrade balansen mellan kapital och arbete resultatet av en förändring i politisk vilja eller är den ett rationellt svar på att omvärldsfaktorer ändrat förutsättningarna för politiken (och, om man så vill medianväljarens preferenser)?

Ett enkelt exempel på hur ökad globalisering (eller kapitalmobilitet) kan resultera i att politikens möjligheter att omfördela skattevägen begränsas ges i denna artikel. Grundfrågan som ställs är: Vad händer med möjligheterna att omfördela inkomster om personer med höga inkomster får det enklare (billigare) att flytta (hela eller delar av) sin skattebas och därigenom undvika (hela eller delar av) den skatt som implementeras.

Resultatet är tydligt. Medianväljarens föredragna skattesats sjunker i takt med att möjligheterna för inkomsttoppen att flytta ökar. Medianväljaren (eller om man så vill en politiker som representerar majoriteten) står inför en avvägning mellan att sänka skatten och behålla en större del av toppens inkomster eller ha en hög skatt där de som inte flyttar betalar desto mer. Det visar sig att när möjligheterna att flytta ökar är svaret alltid att sänka skatten. En populariserad version av artikeln kan läsas här.

Det här är förstås bara ett exempel och det finns många mekanismer som potentiellt påverkar inkomstskillnader och möjligheterna att föra olika politik (många av vilka vi diskuterat förr). Man skulle önska att dokumentären ”Lönesänkarna” lagt mer kraft på att förstå vilka dessa bakomliggande anledningar till utvecklingen varit.

Comments

  1. Paul Krugman menar att det dels beror på politiska reformer som gynnat kapitalägare, och dels på automatisering/robotisering (”capital biased technology change”) som ökar lönsamheten i företag men också arbetslösheten:

    http://krugman.blogs.nytimes.com/2012/12/08/rise-of-the-robots/
    http://krugman.blogs.nytimes.com/2012/12/26/capital-biased-technological-progress-an-example-wonkish/
    http://krugman.blogs.nytimes.com/2012/12/28/policy-implications-of-capital-biased-technology-opening-remarks/

  2. En annan fråga som bara belystes mycket kort mot slutet av programmet är frågan om hur sänkta inkomster påverkar efterfrågan. Som jag påpekat i en tidigare kommentar är det just det faktum att arbetarnas löner inte räcker till för att köpa alla de produkter som arbetarna producerar som utgör en av grundorsakerna till den kapitalistiska ekonomins återkommande kriser. Ju mindre löneandelen av de mervärden som arbetarna producerar blir i förhållande till kapitalandelen, desto större blir gapet mellan produktion och efterfrågan. Kapitalägarna använder nämligen bara en mycket liten del av sina inkomster till att efterfråga de produkter som arbetarna producerar. Återkommande överproduktionskriser (eller underefterfrågekriser) är därför en naturlig och ofrånkomlig del av en kapitalistisk ekonomi.

    Ytterligare en intressant fråga, som skymtade förbi i slutet av programmet är kopplingen mellan vissa länders underskott och andra länders överskott. När löneandelen minskar försöker arbetarna, glatt påhejade av finanssektorn och i vissa fall regeringarna. att upprätthålla sin konsumtion med lånade pengar. Detta medför att vissa länder får besvärande underskott i sin bytesbalans. Men dessa länders underskott motsvaras naturigtvis av andra länders överskott. Om Grekland, Spanien, Italien och andra länder ska kunna minska sina underskott kan detta bara ske genom att länder som Tyskland eller Sverige minskar sina överskott. Men detta ser man sällan krav på. Det är lätt att kräva av exempelvis grekerna att de ska ”dra åt svångremmen” eller ”sluta att leva över sina tillgångar”. Men det kan de bara göra om vi minskar vårt överskott i bytesbalansen!

    Allt för låg löneandel medför därför att krisen fördjupas, dels genom att den inhemska efterfrågan minskar, dels genom att våra överskott medför att efterfrågan i andra länder minskar ännu mer när de måste betala tillbaka sina underskott.

    • Så, vad du säger är:
      Kära tyskar, pensionera er vid 55, jobba tre dagar i veckan, kör mot rött, strejka mer, sluta arbeta så hårt. Gör ni allt detta, istället för att egoistiskt arbeta hårt och var disciplinerade så hjälper ni grekerna.

      • bjornabelsson says:

        Nej, men om de tyska arbetarna skulle få en större del av de mervärden de producerar så skulle de konsumera mer och Tyskalnds överskott i bytesbalansen skulle minska. Kanske skulle de tyska arbetarna exempelvis göra fler semesterresor till Grekland.

      • Själv tror jag fortfarande att det är pga livstidsanställning i offentlig sektor, varav många av jobben inte finns, utan bara pytsas ut som i valtider i löneform har mycket med saken att göra.
        Ifall grekerna pensionerade sig vid 67 som danskar, norrmän och snart tyskar gör, istället för vid 50, 55 eller 60 så gissar jag att mycket skulle vara vunnet.
        Jag vet inte hur det ser ut i Grekland, men de har ca 50 procent ungdomsarbetslöshet. I Frankrike kostar det en årslön i snitt att avskeda någon. Minimilönen är hög och ungdomsarbetslösheten ligger därför på kring 25%.

        För att riktigt svära i kyrkan så tycker jag att Johan Norbergs påpekande är intressant. Vi skulle alla kunna hitta på arbetsuppgifter för två personer. Hjälp hemma, måla om huset, fixa i trädgårn, arbeta med vårt starta-eget-projekt, etc, etc. Så det finns kring 14 miljarder obesatta jobb i världen. Allt som saknas är pengar. Det är för dyrt att anställa någon. Lägre skatter, avskaffade regleringar, ingen minilön, etc skulle ge alla som vill ett jobb. Det skulle då fortfarande finnas kring 13,7 miljarder obesatta tjänster i världen.

      • ”För att riktigt svära i kyrkan så tycker jag att Johan Norbergs påpekande är intressant. Vi skulle alla kunna hitta på arbetsuppgifter för två personer. Hjälp hemma, måla om huset, fixa i trädgårn, arbeta med vårt starta-eget-projekt, etc, etc. Så det finns kring 14 miljarder obesatta jobb i världen. Allt som saknas är pengar.”

        Bättre lösning: omfördela pengarna från dom som har till dom som inte har, så kan de fattiga lägga mer tid på att fixa i sin egen trädgård och mindre tid på meningslös FAS3. Den rike får finna sig i att ha en lite mindre lyxig trädgård än tidigare. Oh, the horror!

    • Krille says:

      Självklart är det upp till överkonsumenten att upphöra med sin överkonsumtion (Grekland). Att detta sedan får effekter på överproducenten (Sverige) är givetvis sant men snarast en sekundär effekt. Det är överkonsumenten som gör det aktiva valet – producenten svarar bara upp på detta och man kan knappast ”kräva” någonting av denne.

      • bjornabelsson says:

        Vist kan man säga att ansvaret ligger hos den som lånar. Men med den aggressiva marknadsföring som kreditinstituten och handeln har använt för att uppmuntra folk att konsumera idag och betala någon gång i framtiden så är det inte så konstigt att många tror att det är möjligt att göra av med mer pengar än man har.

        Återhållsamheten blir inte direkt enklare av att man ser andra konsumera hejdlöst. Varför ska inte jag unna mig en solsemester, när alla andra tycks ha råd?

      • Jag tror inte ens du kan övertyga greker om att de är viljelösa våp som inte kan stå emot när de ser något som glänser.

      • bjornabelsson says:

        Nu handlar ju detta inte (bara) om greker. Hur många svenskar var det som fått betalningsanmärkningar på grund av obetalda SMS-lån?

      • Någon promille av befolkningen kanske? Eller har du några andra siffror?

      • benjamin says:

        Vadå ”eller har du andra siffror”? Det är osar flashback över den meningen. Ökningen av ärenden som gått till kronofogden har ökat markant iom aggressiv marknadsföring från sms-låneföretag.

      • rttck says:

        @Krille; Du har förstås fel eftersom underskottsländerna får lån till sin överkonsumtion utan att långivarna(överskottsländerna) har några synpunkter. Istället låter marknaden lånepriserna ligga precis ovanför deras egna räntor sett till obligationspriserna. Denna FELALLOKERING måste givetvis långivarna vara med och betala då de saknar panträtt i de flesta fall. Man kan förstås i Piigs-fallen skylla bl.a på konstruktionen av EMU och Euron men det spelar ingen roll. Det är idag Tyskland som måste tvingas betala för att EMU skall kunna fortleva. Liksom att insolventa banker i Europa måste betala att de lånat ut pengar de inte kan få igen(rekonstruktioner debt/equity). När skall politikerna växa upp? Båda ha och äta kakan är populärt i vissa ”sublima” kretsar. Och när skall forskarsamhället våga ta bladet från munnen? Fram med megafonerna.

    • rttck says:

      @Björn; Överskottsländernas finansinstitut etc kunde även ha prissatt sin finansiering till underskotts-länderna baserat på deras konkurrensförmåga etc. Sund kapitalallokering kallas det! Men har man dåligt fungerande prissättning så går det illa. Utlåningen baserades bara på att de lågproduktiva ländernas ränta skulle närma sig kärnländernas ränta, utan urskillning! Varför? Bara för att man hade en gemensam centralbank med en gemensam styrränta! Med det innebär inte att man måste ha samma obligationsräntor. Snabba cash däremot. Animal spirits i banken!! En valuta med möjlighet att blanka 14 obligationer noterade i reserv-valutan euro! Inte konstigt att euron riskerar att falla i bitar.

  3. Intressant artikel. Angående varför det är som det är så får man nog titta på journalisternas partisympatier.

    http://www.kultur.gu.se/digitalAssets/1370/1370309_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

    SvT Politik/Samhälle Ekonomi
    V 18 19 20
    S 13 15 12
    MP 52 46 39
    C 6 4 4
    FP 3 7 7
    M 8 8 17
    KD 0 1 1

    Sedan, som du säger, betalar vi ju ”skatt efter flyttkraft”. Bland det mest cyniska på detta område var när S 1997 hittade på att man inte behövde betala förmögenhetsskatt om man ägde mer än 25% av ett bolag. Detta så att H&Ms ägare, men 7-8 miljarder dollar i förmögenhet inte skulle flytta ut.

    http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0010/03/rika.html

  4. Andreas SO says:

    Intressant. Men en särskrivning har smygit sig in: ”kapital andelen” (rad 13)

    • Fredrik says:

      Förstår inte hur ni orkar? Med ni menar jag dels bloggskribenterna som får ta del av dessa sarkastiska, och totalt onödiga, kommentarer men som trots det fortsätter att producera intressanta blogginlägg och dels ni som skriver dessa kommentarer. För egen del får detta effekten att jag i allt mindre utsträckning följer denna blogg då dessa kommentarer blir allt vanligare. Vilket är tråkigt eftersom bloggen utan dessa nättroll är högst läsvärd.

      • Andreas SO says:

        Jag skrev ingenting som var menat som sarkastiskt och ingenting som ens kan tolkas som sarkastistk i ovanstående inlägg. Såvida man inte har en egen definition av ordet sarkastisk. Jag tycker till och med att jag ansträngde mig lite för att inte låta dryg 🙂
        Jesper Roine och övriga skribenter är jätteduktiga och detta var ett intressant inlägg. Därav kommentaren: ”intressant”. Det var bara ett tips och som trogen läsare vet jag att de brukar ta till sig konstruktiv ”kritik”. Jag nämnde det bara för att jag fick stanna upp någon sekund för att förstå meningen.

    • Jesper Roine says:

      Tack. Fixat

  5. Jesper Roine says:

    Alltid lika spännande att se hur fritt associerande kan leda en diskussion till att handla om något helt annat än det den från början handlade om. Det här med konsumtion och sparande och vilken effekt det har på kriser/ekonomins återhämtning etc. har diskuterats flitigt (se t.ex. referenser i ett tidigare inlägg om kriser och inkomstskillnader).
    https://ekonomistas.se/2013/01/14/inkomstskillnader-och-ekonomiska-kriser/

    • För egen del tycker jag att huvudartikeln var välskriven och tog upp intressanta funderingar. De är väl värda att fundera över, och du ger en del trevande svar. Men att gräva djupare ner än du gjort och hitta något konkret skulle för mig kräva några veckors arbete, eller mer.

      Skriver du ett helt perfekt inlägg där du lägger ut texten på ett kristallklart sätt så kan man ju bara svara ”amen”. Finns det där lite perifera aspekter så blir det det man kan kommentera.

  6. 1980 ar val knappast nagot att strava efter?

    • bjornabelsson says:

      Om man anser att jämlikhet är ett eftersträvansvärt politiskt mål så framstår ju 80-talet som en bättre period än årtiondena före och efter. Personligen har jag svårt att förstå varför talet om alla människors lika värde inte också självklart omfattar alls rätt till en ekonomisk standard som inte alltför mycket avviker från vad som är ”normalt”. Även om den ekonomiska ojämlikheten i Sverige fortfarande är mindre än i många andra industriländer tycker jag att inkomstskillnaderna i Sverige är alldeles för stora. Nivån på 80-talet, då den rikaste procenten hade fyra gånger så stora inkomster som genomsnittet, var kanske acceptabel. Så i detta avseende tycker jag att 80-talet är värt att sträva efter.

      • Klassiska liberaler och konservativa är av uppfattningen att människors värde kan inte mätas i pengar. Därför är de inte så besatta av inkomst- och förmögenhetsklyftor.

      • ”Klassiska liberaler och konservativa är av uppfattningen att människors värde kan inte mätas i pengar. Därför är de inte så besatta av inkomst- och förmögenhetsklyftor.”
        Då har dessa figurer heller inga giltiga skäl mot att vi fördelar om pengarna till dom som behöver dom mer. Enligt avtagande marginalnytta får vi mer lycka per krona på det viset.

      • Det är naturligtvis lättare för den som har mycket att tycka att inkomst- och förmögenhetsklyftor inte är så viktiga. Men för den som tvingas se sina barn gå klädda i ärvda kläder, avstå från skolresor, inte kan köpa dem en cykel och inte låta dem bjuda sina kamrater på födelsedagsfester är det nog svårt att känna att de har samma värde som de rika.

        Vi vet också att inkomstskillnader återspeglas i välfärdsindikatorer som hälsonivå, livslängd eller barnens utbildning. Är dessa kyftor också sådant som man inte bör vara så besatt av?

        Borde inte åtminstone klassiska liberaler tycka att alla barn borde ha ungefär samma förutsättningar att lyckas i livet, oavsett sina föräldrars utbildnings- och inkomstnivåer? I dag är vi långt ifrån detta. Fattiga föräldrar får fattiga och lågutbildade barn. Centerns tankar om att avskaffa arvsrätten borde väl i så fall applåderas?

      • ”Klassiska liberaler är som namnet säger intresserade av frihet, att alla ska kunna söka sin lycka”

        Fel. De prioriterar en godtyckligt snäv idé om ”frihet” som är negativ. Det avviker från det bredare frihetsbegrepp som de flesta människor spontant accepterar som innehåller både negativa och positiva dimensioner i balans. Läs Amartya Sen!

    • Bjorn Abelsson

      1980 var knappast nagot ekonomiskt under som de som har last ekonomsik historia vet utan snarare mitt i en period da svensk ekonomi var i uruselt skick

      Dessutom, dina exempel handlar into om ojamlikhet utan om absoluta nivaer pa inkomst. Savitt jag vet har dessa okat i reala termer for de flesta segment i Sverige sedan 1980

      • bjornabelsson says:

        Visst är det så att inga svenska barn är fattiga, om man ser det i ett internationellt perspektiv. Men relativt sina mer välsituerade generationskamrater har andelen barn som lever i hushåll vars inkomst ligger långt under den genomsnittliga ökat. Och att inte ha råd med sånt som ”alla andra” tycker är självklart är också en form av fattigdom.

        Vidare så är de övriga välfärdsmåttens ojämlika fördelning minst lika stor och allvarlig. Barn till föräldrar med låga inkomster är mer sjuka, lever kortare och får sämre utbildning än barn till rika föräldrar. Men det är kanske OK, så länge ”spelreglerna” följs? Frågan är bara: Vem är det som har bestämt vilka regler vi ska spela efter?

      • Bjorn

        Jag ser att du forsoker undvika att besvara mina tva fragor

      • Jag ser inga frågor.

    • rttck says:

      inte mer än 1968, 1971, 1973 eller för den delen 80-talets politik som ledde till ett förlorat 90-tal som sedan tack vare demografiskt tillskott, en avreglerad banksektor och IT-revolution skapade 4 finansiella härdsmältor i världen för att avsluta med kraschad börsbubbla 2000 varefter Lender of last Resort och början på 20 år av manipulerade räntor fortsätter med Buyer of Last Resort.

      Vad håller ni på med? Vart tog marknadsekonomin vägen?

  7. rttck says:

    Är det någon här bland forskarna som ifråga sätter Lennart Schön´s långsiktiga diagram? Om inte vad berättar/döljer då detta diagram? Personligen tycker jag att diagrammet mest är en utgångs-punkt för vidare analys. Slutsatserna får vänta! Däremot förmedlade programmet en mycket viktigare fråga nämligen den om investeringarnas andel av BNP eller produktionen (förädlings-värdet) och att denna andel är i sjunkande trend över hela västvärlden sedan 70-talet.

    När det gäller löneandelens krympande andel behöver vi ytterligare information över förädlings-värdets innehåll. Att produktiviteten höjts genom åren lopp är förstås odiskutabelt. Liksom att reallönerna inte hängt med. Det som talar för att en sådan utveckling är naturlig är;

    a) Produktiviteten har ökat kraftigt tack vare teknik-revolutioner från 80-talet(t.ex IT) vilket torde
    ha sänkt löneandelen(robotisering etc). Både nominellt och realt.
    b) Fackföreningarna började från 90-talet anpassa sina lönekrav i riktning med företaget
    snarare än mot(konkurrensinriktning istället för arbete mot kapital). Inflationen fallande medan
    vinsterna ökade via super-devalveringen 1992.
    c) Sjunkande inflation och ränta tillsammans med stigande börskurser(nytt sparande) och andra
    tillgångsvärden har gjort att hushållen känner sig rikare vilket ökat konsumtionen på kredit.
    En ”positiv” spiral vilket minskat lönekravens prioritet på agendan. Consensus-mentalitet på
    arbetsmarknaden har förstärkts. Varje varje bubbla/kris har centralbankerna räddat
    företagens vinster(sedan 1987).
    d) Arbetskrafts-arbitraget som startade på 90-talet men som förstärktes från 2000-talet
    (WTO/Kina) har påverkat löner- och kapitalstrukturer stort. Råvarubaserad/-förädlad industri
    har upplevt en boom från slutet av 90-talet där löneandelen är mindre eller sjunkande då
    branschen är kapitalintensiv. Vi har sett en ökande tjänsteindustri i landet. Här torde istället
    löneandelen vara det motsatta dvs större relativt tillverkningsindustrin. FIRE-sektorns
    ytterligare expansion från 90-talet har kraftigt ökat vinsterna i näringslivet. Höga löner förvisso
    men vinstandelen extremt hög jämfört med andra sektorer. I USA uppgick t.ex sektorns andel
    av de totala vinsterna till 40% 2006. Har vi sett motsvarande tal hemma hos oss? Inom
    tjänstesektorn har arbetsgivarna sannolikt även kunnat minska den relativa löneandelen
    genom allt högre produktivitet via IT-lösningar och nya plattare organisationer etc (det sägs
    att detta lett till mer ansvar och mer arbete per anställd jmf med förr!).
    e) Den nya tjänsteexportindustrin innehåller även vinstbidrag som baseras på vinster utomlands
    och utan direkta kostnader inom landet(t.ex 3-partshandel). Detta höjer vinstandelen hemma
    utan korresponderande löner. Detta som kallas ”Merchanting” står för 15% av tjänste-
    exporten.
    f) Fackföreningarna har tillåtit att företagen flyttar jobb utomlands(både tillverkning och tjänster)
    utan att företagen investerar tillräckligt hemma. De företagen/branscher där investeringar
    sker i produktivitetshöjande åtgärder hemma bör man analysera hur löneandelen påverkats.
    Scania var ett bra exempel på detta eftersom bolaget fått behålla tillverkning i Sverige. Om
    deras arbetare tack vare nya metoder kan montera 250 bilar istället för 100 st för 20 års
    sedan är produktivitetsökningen remarkabel. Genom devalveringen ökade vinstandelen
    ytterligare för Scania medan reallöneandelen förstås tappar. Detta gap har sannolikt konstant
    utvidgats pga alla devalveringar mellan 70- och 90-talet(enligt teorin att det inte går att
    långsiktigt devalvera sig till rikedom, i vart fall inte för löntagaren). Aggregerad vinstandel har
    även den kunnat öka genom att antal sålda fordon till Asien ökat(ny marknad vilket å andra
    sidan möjliggjort att en del företag kunnat behålla jobb nationellt). Man skulle provocerande
    kunna påstå att de multinationella företagen som helhet drivit globaliseringen på de anställ-
    das bekostnad baserat på arbetskraftsarbitraget. För löneanställda som blivit av med sina
    jobb har detta mest gottgjorts genom sänkta räntor och billigare(bättre?) konsumtion med
    reservation för skuldsättningens framtida effekter. Dock inte främst i Scania´s fall som likt
    Tyskland försöker behålla tillverkning nationellt genom att sänka lönerna. Detta sker förstås
    uttryckligen genom import av arbetskraft. I USA har reallönerna sjunkit sedan 1980. Hos hos
    har det inte gått lika illa trots allt. Men i USA går jobben tydligt mot låglönesektorer inom
    konsumtion och hälso-och sjukvård(demografi-problemet).

    Alltså vore det på sin plats med en studie av ett flertal branschers enskilda utveckling över tiden liksom deras andel av produktionen. Kan inte vara särskilt svårt. Ett uppenbart jobb för både journalister och forskare. Politikerna lovade på 80-talet framtida jobb genom att ökade vinster skulle leda till större investeringar och därmed fler jobb. Blev det så. Svaret är nog nej eftersom politikerna inte kunde tro att dagens politiker så lätt kunde acceptera lagen om minsta motståndets lag då fack och politiker tillät företagen flytta utomlands. Men Sverige har å andra sidan klarat sig relativt bra hittills tack vare en fortsatt stor exportsektor, ökande konsumtion och en stark tillväxt inom tjänsteindustrin. Det återstår att se hur saker utvecklas när världens draglok Kina skall ställa om från investeringar till konsumtion.

    Nedanstående kommentarer från SCB understryker det filmen presenterade
    http://www.scb.se/Statistik/AM/AM9903/_dokument/Loner-och-barkraft.pdf

  8. benjamin says:

    rttck.
    Jag tycker mest sina inlägg är spretiga. Men nu resonerar du även som att det var en stor devalvering 1992, men stämmer det? Du skriver nog inte bara fel utan det ser ut som att du menar det.

  9. benjamin says:

    på ekonomispråk devalveras väl inte en valuta när kursen är fri?

    • rttck says:

      @Benjamin; Förklara gärna spretig….om du törs! Devalvering innebär att att man skriver ned sin valuta mot något annat. Detta är en ekonomi blogg! Vänligen byt blogg!

      • Ragnar Bengtsson says:

        Tänk på tonen. Man ska inte behöva ekonomiexamen för att delta här….. Men det skedde faktiskt ingen devalvering, däremot en depriciering som är nästan, men inte helt samma sak.
        Från wikipedia: ”19 november – Sveriges riksbank låter, efter flera dagars valutaspekulation, den svenska kronan flyta fritt, vilket i praktiken innebär en devalvering med 9-14 %”

      • benjamin says:

        Försökte bara hjälpa dig.
        Om jag minns rätt släpptes kronan lös då, vilket ledde till en depreciering av valutan. Det var marknaden som styrde det, inte riksbanken.

      • rttck says:

        @Ragnar; Tack för att du uppmärksammar benjamin om tonen(=påståenden). Men du har fel.
        @benjamin, det är allmänt språkbruk att använda termen ”devalvering” för att uttrycka att den fasta växelkursregimen frångicks innebärande att värdet på kronan föll relativt andra valutor. I diskussioner om den ändrade regimen använder man ofta termen depreciering men likväl kan devalvering användas. Båda orden är inlånade och betyder samma sak f.ö. Riksbanken kunde ha valt att devalvera kronan själv. Men marknaden hann före för att Rb försvarade kronan pga spekulationen. Eftersom vi här diskuterar vinster och reallöner är begagnat uttryck helt meningslöst. Kokettering av språkbruk istället för att angripa sakfrågorna! Att kronan snart föll än mera innebar att devalveringen blev den största enskilda orsaken till att svensk ekonomi kunde återhämta sig efter inflations-boomen. Förutom att världskonjunkturen gav draghjälp. Är detta Sveriges seriösa makroekonomi-blogg?

      • benjamin says:

        Självklart förstår folk vad som menas. Men när marknaden driver ned växelkursen kallas det, eller iaf kallades det, strax efter krisen, när jag läste lite ekonomi, att kronan deprecierades. Då var det rätt noga med det då. Möjligt att du har rätt. Ekonomer gör kanske ingen skillnad längre mellan depreciering och devalvering.

  10. Erik Sandberg says:

    Hej Jesper!
    Tack för din medverkan i dokumentären och dina synpunkter här på sidan. Det finns huvudsakligen två anledningar till att vi inte gick in mer på möjliga förklaringar till inkomstförskjutningen denna gång. Det första är utrymmet. Det var svårt nog att få plats med att 1) beskriva ett för de flesta tittare helt okänt fenomen – den funktionella inkomstfördelningens förändring, 2) visa hur svenska politiker förhållit sig till den utvecklingen och 3) hinna beröra vad en sådan förändring kan ha för vidare makroekonomiska konsekvenser. Vi tvingades stryka ner ganska hårt för att få ner programmet till 58 minuter. Det andra är att det inte är helt lätt att ge ett entydigt svar på vad förändringen beror på. Självklart har jag tittat på den forskningslitteratur som finns på området och ganska snabbt tvingats konstatera att olika forskare kommer till delvis motstridiga resultat, att en lång rad förklaringar diskuteras och att få empiriska studier gjorts. De två förklaringar som fått mest uppmärksamhet (sedan IMF framförde dem för några år sen) den ökande globala arbetskraftskonkurrensen och it-revolutionen, förefaller högst troliga men har båda den svagheten att de stämmer dåligt tidsmässigt. Båda dessa fenomen slår igenom först efter mitten av 90-talet (när det gäller globaliseringen i och med Kinas och Indiens inträde på världsmarknaden och Östeuropas återkomst efter kommunismen) medan det stora fallet i löneandelen inträffat före dess (särskilt för Sveriges del), under 1980- och början av 1990-talet. Andra förklaringsförsök som lyfts fram är avregleringen av finanssektorn, försämringar i socialförsäkringssystemen, minskad facklig anslutningsgrad, fackliga lönemodetationsstrategier m m. Det var helt enkelt inte görligt denna gång att gå igenom detta på ett bra sätt. Vi valde därför att titta närmre på det som vi relativt lätt kan undersöka, vilken roll våra politiker spelat genom direkta åtgärder för att påverka löneandelen. Jag fortsätter emellertid följa ämnet med stort intresse och hoppas få möjlighet att återkomma i frågan.
    Bästa hälsningar
    Erik Sandberg
    Dokument inifrån

    • rttck says:

      Tack för ett mycket bra dokumentärprogram. Jag skulle vilja nyansera kommentaren om 80- och 90-talets utveckling. Jag hänvisar till en pdf ovan(SCB: Löner och bärkraft) och diagram 33; Förädlingsvärdets huvudkomponenter 1980-2005. 1981 och 1982 devalveras kronan med 10 resp 16% vilket får vinstandelen att öka från ca 13 till 19% 1983/84 för att därifrån sakta sjunka ner mot 10% 1992. Samtidigt faller löneandelen 1981/82 från 55% ner till 50% där den i princip stannar till 1989 innan den ökar återigen till 55% 1992(före kronfallet). Löneandelen har mao varit relativt konstant under 80-talet medan vinstandelen sjunkit. Förädlingsvärdeprisutvecklingen var under 80-talet i medeltal ca 7% per år. Reallöneutvecklingen(ur producentperspektiv) var 1980-85 0,7%/år och 85-90 3,3%/år. Sverige gick mot s.k överhettning i slutet av 80-talet med arbetskraftsbrist i flera sektorer(min kom.) Företagen ser mao ut att vara förlorarna under 80-talet trots 2 stora devalveringar. Vad berodde detta på? Produktiviteten var under 80-talet bara 2%/år medan den under 90-talet var 3,5%(industrin 5,9%, tjänstesektorn 2,2%). Under perioden 1985-90 var industrins produktivitet bara 1,5%/år.

      I Ekonomisk debatt 1997 nr 3 skriver Ulf Jakobsson att Sveriges konkurrenskraft försämras under hela 80-talet(Den svenska devalveringscykeln) och att detta mer har att göra med återkommande kostnadskriser snarare än dåligt fungerande lönebildning. På sid 145; ”Den svenska anpassning-en i reallönerna kom emellertid inte till stånd genom låga löneökningar, utan genom att devalver-ingarna var ännu större än löneökningarna och genom att nya devalveringar sattes in, innan löneökningarna fullt ut hunnit kompensera för de tidigare devalveringarna”. Vidare skriver han att exportindustrin tappar marknadsandelar under hela 80-talet. Jakobsson visar i Diagram 3 att de svenska timlöne-kostnaderna(mätt i gemensam valuta) som trend sjunker under hela perioden 1970-1994 parallellt med marknadsandelarna(OECD). Ett avbrott uppåt syns dock under 80-talet (83-92) då timlöne-kostnaderna ökar. Jakobsson fortsätter; ” För att klara konkurrensen med den existerande ekonomiska strukturen har det behövts en fortgående anpassning av relativlönerna nedåt. Situationen illustreras av att den depreciering som tvingades fram 1992 skedde från ett relativt kostnadsläge som, mätt i gemensam valuta, låg cirka 25 procent under den nivå från vilken 1977 års devalvering gjordes”.

      Min slutsats är att 1980-talet trots allt tillhörde löneanställda snarare än företagen.

      På 90-talet faller löneandelen från 55% via devalveringen till 47-49% 1994 där den i stort sett ligger kvar ända fram till slutet av 1999 för att stiga till 52% 2001 för att därefter gradvis sjunka tillbaka till 46% 2005. Vinstandelen stiger från 10% 1992 till 24% 1994 för att därefter stadigt sjunka tillbaka till 10% 2001 och sedan stiga återigen till 21% 2005. Vad som är särskilt utmär-kande för 90-talet är att övriga arbetskraftskostnader stiger under perioden 1994-2002 från 19 till 27%(bl.a arbetsgivarav-gifter). Men de har även tidigare fallit från en hög nivå(26%) 1990-92. Fallet ner till 19% 1994 illustrerar precis som för löneandelen ökande arbetslöshet pga mass-avskedande och företags-nedläggelser. En betydligt högre produktivitet gäller under 90-talet men ändå faller vinstandelen tillbaka. Förädlingsvärdepris-utvecklingen under 90-talet bara omkring 2%/år mot 7% f.g decennium. Reallöneutvecklingen 1990-95 0,3%/år, 95-00 3,9%. Produktiviten 3,5%/år. Trots devalveringen 1992 faller vinstandelen för företagen senare under 90-talet tillbaka. Skattehöjningar(?) på arbete redovisas bl.a ovan. Ulf Jakobsson skriver på sid 151; ”…löneökningarna efter deprecieringen 1992 fortsatt att ligga på en högre nivå än i omvärlden samtidigt som kronan har apprecierat från 1993 års bottenivå”. Det kraftiga fallet av vinstandelen under år 2000 antas sammanhänga med dot.com bubblan.

      Efter 2002 har löneandelen fortsatt nedåt igen. Däremot kan man nog säga att den senare delen av 90-talet även den varit fördelaktig för de anställda relativt ägarna tack vare lägre inflation. Analysen begränsas dock genom att jag ser till aggregerade mått istället för att studera enskilda branscher eller t.ex exportindustrin som anses löneledande.

      Sammantaget inte så dåliga tider för de anställda under 80- och 90-talet som man skulle kunna tro(löneandelen minskar dock konstant hela perioden). I varje fall inte om man utgår från att det föreligger ett krav på internationell anpassning där vi alltför ofta har råkat i kostnadskriser.

      http://www.scb.se/Statistik/AM/AM9903/_dokument/Loner-och-barkraft.pdf

  11. Magnus Åsblad says:

    Tänkte bara tipsa alla som är intresserade av ämnet om ett seminarium den 19 mars i Stockholm.

    https://www.facebook.com/events/511305622248905/?ref=3

    Och om boken som seminariet kommer att utgå ifrån, här:

    http://www.premissforlag.se/bok/den-sankta-loneandelen/

    Allt gott
    /Magnus Åsblad

Trackbacks

  1. […] I övrigt gläder jag mig i dagarna över en alltmer vital debatt om viktiga ekonomisk-politiska frågor, t.ex. i  Arbetet, Dagens Arena och Ekonomistas. […]

  2. […] är dock inte att diskutera programmets innehåll mer—det har gjorts bra av andra, bl a här på Ekonomistas och av Lars Calmfors i DN—utan att ta upp den bredare frågan om vad som bestämmer […]

  3. […] mer: Arena, Transport, Arbetet, Global Utmaning, Bo Bernhardsson, Danne Nordling, Erik Bengtsson, Ekonomistas, Ny Tid, Tino Sanandaji, […]

  4. […] kopplingar mellan utvecklingen vi ser och pågående teknisk utveckling (se tidigare inlägg här, här och här), men det betyder att dessa i så fall tar sig andra uttryck som vi behöver förstå […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s