Nystart för Finanspolitiska Rådet?

I våras meddelade Finanspolitiska Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors att han inte vill sitta kvar i rådet. Efter en intensiv rekryteringskampanj meddelade regeringen så till sist i somras att en ny ordförande, och ett delvis nytt råd, hade tillsats. Professorn och tidigare EU-rådgivaren Lars Jonung efterträder Calmfors. Men även om personerna finns på plats kvarstår frågorna om rådets framtid.

Bakgrunden till rådet är ganska brokig. Under lång tid fanns en liknande myndighet, Ekonomiska Rådet, som bestod av akademiska nationalekonomer med uppgift att analysera samhällsekonomin. Men detta råd verkar ha haft begränsat inflytande i politiken av döma av Tore Ellingsens syrliga uppgörelse i ED. När Anders Borg tillträdde avskaffades Ekonomiska Rådet och istället tillsattes Finanspolitiska Rådet. Liksom föregångaren blev det en myndighet under regeringen, men denna gång med mer uttalad roll att granska regeringens ekonomiska politik.

Men om historiken är brokig är framtiden snarare oviss. Är det rimligt att en liten myndighet med en handfull deltidsanställda forskare och ett litet kansli med två kvalificerade utredare ska kunna mäta sig med finansdepartementets gigantiska organisation med flera dussin disputerade ekonomer? Och är det lämpligt att denna “djävulsadvokat” till myndighet ska kunna utföra sitt uppdrag när den som ska granskas också är uppdragsgivare — och huvudfinansiär (men dock inte enda finansiär eftersom rådsmedlemmarnas fasta arbetsgivare förväntas acceptera att deras anställda utför extramurala uppdrag på betald arbetstid)? Denna relationsproblematik framskymtade tydligt i våras när Borg och Calmfors rök ihop i media.

Rådet kommer nog att fullgöra sin uppgift även framdeles. Det finns bred kompetens bland dess ledamöter och Lars Jonung är pensionerad från EU-kommissionen och kan därför agera relativt oberoende. Men det verkar inte alla hålla med om, och jag har hört viskningar i korridoren om att det är anmärkningsvärt att ha ett “oberoende” råd med regeringen Bildts före detta rådgivare som ordförande.

För att ytterligare stärka rådets oberoende vore det nog lämpligt att flytta ansvaret för rådet från regeringen till riksdagen, en flytt som varit på tapeten en tid. Det skulle öka trovärdigheten i granskningen. En rejäl resursförstärkning genom ett antal kvalificerade assistenter på kansliet skulle nog också ge resultat. Då skulle man verkligen kunna prata om en nystart.