Förra veckan hade IIES besök av Ignacio Palacios-Huerta från LSE. Ignacio har publicerat en rad artiklar som inte alltid har så mycket med ekonomi att göra, men som alltid är intressanta, tankeväckande och brukar få åtminstone mig att höja ögonbrynen. Den här gången handlade det om fotboll och oavgjorda matcher som avgörs med straffsparkar (här finns en gratisversion av uppsatsen som är under utgivning i American Economic Review).
Så här gick det till fram till och med 2003. Lagen turas om att skjuta fem straffsparkar var och domaren singlar slant om vilket lag som börjar. Eftersom båda lagen har lika många straffsparkar borde det lag som börjar ha precis lika stor chans att vinna som det andra laget. Vad Ignacio och hans medförfattare visar är dock att det lag som börjar lägga straffsparkar vinner i 60 procent av fallen. Det finurliga med studien är att domaren singlar just slant, så det är helt slumpmässigt vilket lag som börjar. Detta innebär att vi kan vara säkra på att det handlar om en kausal effekt av att börja.
Fotbollsspelare verkar vara medvetna om denna effekt. I juli 2003 ändrade FIFA reglerna så att domaren singlade slant och det lag som vann fick välja om de skulle börja eller inte. Av de cirka tjugo matcher efter 2003 som studerats valde alla lag utom ett att skjuta första straffsparken.
Den tolkning som görs i artikeln av den här effekten är att det lag som inte får börja blir stressade av att de tenderar att börja straffsparkandet i underläge (eftersom den första bollen går i mål i fyra av fem fall). Det är alltså en psykologisk effekt som spelarna inte lyckas lära sig att hantera. En preliminär uppsats som Ignacio också presenterade påvisar en liknande effekt i schack där den som får börja spela med vita pjäser har större chans att vinna (trots att båda spelarna totalt spelar vit lika många gånger).
Jag har tidigare skrivit om Ignacios forskning om straffsparkar här på Ekonomistas, men då analyserades en annan fråga. Både den artikeln samt en annan artikel av Ignacio om det s.k. tusenfotingsspelet (centipede game) har ifrågasatts av herrarna Steven Levitt och John List (se här och här), så sista ordet lär inte vara sagt om vare sig straffsparkar eller tusenfotingar.
Uppdatering: Som Olof Johansson-Stenman påpekar i kommentarsfältet har ovanstående resultat redan ifrågasatts, se följande kommentar.
Ekonomistas 
Kan man överföra (och pröva) den där verkan av “underlägesstress” i andra delar av samhället – t.ex. på arbetsmarknaden?
Det vore väldigt intressant om man kom på ett sätt att göra det. Problemet är förstås att det sällan är slumpmässigt vem som kommer i underläge, så helst ska man försöka hitta en situation som påminner om slantsinglandet i fotboll, dvs att en hel slumpmässig faktor avgör vem som får ett “försprång”. Jag kommer inte på något på direkten, men det är väl värt att fundera över.
Bra skrivet.
Det skall i sammanhanget sägas att det finns fler (och kanske mer) intressanta publicerade studier om straffsparkar i fotboll. T.ex Leininger & Ockenfels respektive Azar & Bar-Eli.
För mer information om dessa studier, se antologin “Myths and facts about football: The economics and psychology of the world’s greatest sport” av Andersson, Ayton och Schmidt (Cambridge Scholar Publishing, 2008).
Nej, sista ordet är definitivt inte sagt om dessa straffsparkar. Kocher, Lenz och Sutter visar i en kommentar att resultatet inte är alls robust när man utökar samplet, etc:
Click to access dp_kocher_lenz_sutter.pdf
Ojdå, det var som sjutton, den kommentaren hade jag inte sett (och nämndes inte av Ignacio när han var här). Historien verkar upprepa sig ännu en gång.
Från KLS-artikeln: “Using specific subsamples without a coherent criterion for data selection might lead to non-representative findings”
Något vi alla borde skriva ned på en post-it lapp och sätta upp på skärmen. Jag sätter upp två, för säkerhets skull.
Låt mig också meddela att de två länkarna till Levitt och Lists forskning (“se här och här”) leder till samma artikel(?).
Tack för påpekandet, länken är fixat nu.
När antalet straffavgöranden går mot oändligheten går även sannolikheten att vinna dito mot 0.5, oavsett ifall du börjar eller inte. Man kan säkert komma på liknande kvasiteorier ifall man undersöker en traditionell “singla slant” situation, där den ena börjar eller man använder höger eller vänster hand.
I fallet med straffsparkar får förstås båda lagen skjuta lika många gånger, så i teorin borde båda lag ha lika stor chans att vinna (man behöver inte gå till oändligheten för den saken). Poängen som görs i artikeln är att det verkar finnas en psykologisk effekt av att ligga i underläge, vilket man tenderar att göra om man inte får börja. Men som Olof påpekar ovan verkar detta kanske inte vara ett fenomen som gäller i alla fotbollsmatcher.
Förmodar att det psykologiska fenomenet som åsyftas är “choking under pressure”. Nämnda fenomen har studerats av psykologer på flertalet ämnen, t.ex. golfspelare (Clark 2002), baseballspelare (Schlenker mfl 1995), hockeyspelare (Gayton mfl 1987; Wiright mfl 1995). En pionjär på området är visst Baumeister (1984)
En fråga är dock vad har detta psykologiska fenomen har att göra med den ekonomiska vetenskapen.
Patric, du har helt rätt i att det är någon slags “choking under pressure” som uppstår av att vara i underläge, och ska vi tro Palacios-Huertas resultat drabbar det straffläggaren mer än målvakten.
Anledningen till att ekonomer är intresserade av detta är nog dels för att man på ett mer allmänt plan är intresserad huruvida stark konkurrens gör att psykologiska effekter försvinner (eller selekteras bort). Men det handlar också om att det är fråga om ett naturligt experiment som möjligör tjusig identifikation av den kausala effekten — och nationalekonomer varit väldigt fokuserade vid kausala effekter det senaste decenniet (på gott och ont).
Att härleda psykologiska effekter utifrån en favör om 0,534, tycker jag låter som övertolkning. Men om det nu finns en fördel av att börja så borde det gälla för målvakten också. Alltså, skyttens fördel av att börja kompenseras av målvakten från motståndarlaget också faktiskt börjar.
Fast det var ju egentligen inte en fördel att börja, det var en fördel att vara i överläge. Om 80 % av alla straffsparkar går in (enligt artikeln, jag kan ingenting om fotboll) betyder det att det lag som börjar är i överläge i 80 % av fallen. Det betyder också att målvakten för motståndarlaget är i *underläge* samtidigt som den egna straffsparksläggaren är i överläge, så det är två faktorer som samverkar i stället för att ta ut varandra.
Eller?
En intressant fråga är varför en så fin tidskrift som AER publicerar studier med så låg robusthet. Någon som vet?
Eller är det så att det föregår en smutskastningskampanj av Palacios Huerta?
Någon som vet?
Märkligt nog citerar inte Palacis Huerta de tidigare publicerade “straffsparksstudierna” av Kocher, Sutter & Lenz, Leinger & Ockenfels, Azar & Bar-Eli trots att deras uppenbara relevans. Varför?
OBS. “Choking under pressure” sker inte bara i underläge utan även i överläge, något som t.ex. Sutter, Kocher, Lenz visar i sin studie från 2008.
Viktigt att beakta i sammanhanget är målvaktens tendens till “action bias” som gör att de kastar sig i vänster resp höger hörn i större grad än vad straffläggaren slår bollen i dessa hörn. Se studien av psykologerna Azar och Bar-Eli “Biased decisions of professional football players: Do goalkeepers dive too often during penalty kicks”.
Beror inte detta på att majoriteten av målvakterna är högerfotade? Dvs det är lättare att kasta sig till vänster, eftersom du då skjuter ifrån med din “bästa” fot, när intuitionen får styra.
Nej!
Skälet är action bias. Azar och Bar-Eli har kontrollerat för dylika faktorer och intervjuat
målvakter, se
Click to access MPRA_paper_4477.pdf
Angående huruvida målvakter slänger sig för mycket eller inte så får man inte glömma att de ofta utför sin handling innan det att skytten faktiskt slagit till bollen vilket ger skytten en stunds tid att ompröva sitt beslut om var han ska skjuta bollen.
Likheten med schack, som du antyder att Ignacio Palacios-Huerta också skriver om (hittar inte den texten någonstans), är jag lite nyfiken på eftersom det är något helt annorlunda än fotbollsstraffar. I schack är det ju en fördel – ca 55-45 – att ha vit (och därmed börja) eftersom man faktiskt genom hela partiet ligger ett drag före – där är det alltså mer än psykologiska faktorer som spelar roll.
Eller, nu tänkte jag lite till, kanske handlar schack-studien om matcher över flera partier (ganska ovanligt) och att få börja första partiet med vit och sen alternera? Då stämmer nog liknelsen med fotbollsstraffar lite bättre.
Carlos, schackstudien handlar om tillfällen då två spelare spelar ett antal matcher mot varandra och omväxlande spelar med vitt respektive svart. Båda spelar vit och svart lika många gånger och slumpen får avgöra vem som spelar med vitt första gången. Tyvärr verkar uppsatsen inte finnas tillgänglig online, men du kan säkert mejla Ignacio om du är intresserad.